Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparassis Fr., blomkålssvamp, bot., kallas ett slägte bland fingersvamparna - Sparbank, rättare Sparkassa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
fast och köttig fotknöl utgå hos den förra arten
många i alla riktningar veckade och tillbakaböjda
flikar, som i spetsen äro småsågade; utseendet
erinrar mycket om blomkål, men svamphufvudet är
mycket större och når en tvärlinie af stundom
15–20 cm. I södra och mellersta Sveriges barrskogar
å mossklädda sluttningar träffas här och der i
Sept. denna matnyttiga svamp, hvilken af somliga
anses läckrare än champignonen. Den andra arten,
som är mycket mera sällsynt, funnen bland ekspån å
södra sluttningen af Hallandsås, har raka, mera enkla
och i spetsen hela flikar, utgående strålformigt
från en gemensam bas, dock utan fotknöl; hufvudet
är halfrundt. Färg, lukt och smak äro lika hos båda
arterna. O. T. S.
Sparbank, rättare Sparkassa, är en penninginrättning,
som hufvudsakligen afser att befordra kapitalbildning
och ekonomisk förtänksamhet (särskildt hos de mindre
bemedlade samhällsklasserna och det uppväxande
slägtet) genom att emottaga, fruktbargöra och
genom räntans läggande till kapitalet förkofra
samt i vederbörlig ordning till egarna återbetala
företrädesvis smärre belopp. Sparbanker äro antingen
1) offentliga, stats- l. kommunal-sparbanker,
hvilka skötas för en stats eller kommuns räkning
och under dess garanti (de vigtigaste af detta
slag äro Postsparbankerna; se d. o.), eller ock 2)
enskilda. I motsats till egentliga banker eller andra
penninganstalter, som afse egen vinst, äro alla
verkliga enskilda sparbanker s. k. allmännyttiga
inrättningar eller »subjektlösa hushållningar»;
de förvaltas till förmån för andra personer
än deras egentliga styresmän och ledare (ehuru
aflönade tjenstemän och biträden naturligtvis
kunna af dem användas), och deras »egna fonder»
äro väl egentligen »herrelöst gods», ehuru
närmast tjenande såsom reserv för att möta möjliga
förluster å sparbanksrörelsen. Då sparbankerna
icke afse egen vinst, böra de dels emottaga äfven
mycket små insättningar och vara tillgängliga för
allmänheten så ofta och så länge som möjligt samt
på sådana tider, som passa för deras i regeln icke
till den egentliga affärsverlden hörande kunder;
dels också underlätta kapitalbildningen genom att
gifva något högre ränta än den, som för depositioner
af motsvarande beskaffenhet betalas af vanliga
bankinrättningar. Ändå vigtigare är dock, att
sparbankernas placeringar äro allt betryggande:
hällre lägre ränta och prima säkerheter än hög
ränta med säkerheter af tvifvelaktig godhet. Uti
sparbanker insatta medel pläga vanligen utbetalas vid
anfordran eller några få dagar efter uppsägningen,
då denna gäller mycket små belopp; för jämförelsevis
större summor är vanligen en längre uppsägningstid
(ända till tre månader eller mera) bestämd – den
s. k. »säkerhetsklausulen» –, men utbetalningen
verkställes ofta tidigare, när så kan ske utan
olägenhet för sparbanken. »Säkerhetsklausulen» är
dock, jämte bestämmelse om ett visst, icke mycket högt
maximum för räntebärande tillgodohafvanden, ett godt
medel att hindra missbruk af motbok med sparbanken
till »upp- och afskrifningsräkning» för att
komma i åtnjutande af den högre ränta sparbanken
godtgör. Om sådant missbruk afvärjes, kan en
välskött sparbank utan fara placera en ganska stor del
af sina medel i sådana säkerheter, som, ehuru fullt
betryggande, icke alltid kunna hastigt realiseras,
t. ex. fullgoda inteckningar med 1/2 års eller
längre uppsägningstid; erfarenheten i alla land har
nämligen visat, att hufvudmassan af sparbanksmedlen,
oaktadt dessa innestå med kort uppsägningstid, i de
allra flesta fall utgör en stående placering, emedan
insättningarna i regeln – äfven under dåliga tider –
öfverstiga eller föga understiga uttagningarna.
Emedan insättarna (»delegarna») naturligtvis ofta
icke kunna förstå att bedöma soliditeten hos den
sparbank, åt hvilken de anförtro sina medel, har
lagstiftningen i de flesta land sökt att i någon mån
skydda deras rätt genom bestämmelser rörande vilkoren
för sparbanks inrättande, ledarnas (styrelsens
eller »principalernas») ansvarighet, normalstatuter
o. dyl. I Frankrike måste dessutom alla sparbanker
(caisses d’épargne) placera sina medel hos staten –
genom »la caisse des dépôts et consignations». I
England måste de egentliga sparbankerna, de
s. k. »Trustee saving banks», aflemna sina medel till
»the commissioners for the reduction of the national
debt» till placering i engelska statspapper; för dessa
medel få sparbankerna af staten f. n. 3 proc. ränta,
hvaraf 2 3/4 proc. skola godtgöras sparbanksdelegarna
och återstående 1/4 proc. användas dels till
omkostnadernas betäckande, dels till befordrande af
sparsamhet – genom öresparkassor, skolsparkassor
o. dyl. »The trustees» (principalerna) äro förbjudna
att emottaga lön eller hafva någon pekuniär vinst af
sina åtgöranden för sparbanken.
Den tidigaste kända sparkassa lär hafva inrättats
i Braunschweig 1765, den andra i Hamburg 1778. I
Frankrike skall en sparkassa hafva inrättats i
Loire 1790; af ännu existerande franska sparkassor
är den i Paris äldst, öppnad 1818. I England lär
en sparkassa hafva inrättats i Tottenham 1798, en i
Wendover 1799. Ingenstädes tog dock sparkasseväsendet
någon egentlig fart förrän efter 1815. (Den första
sparbanklagen stiftades – i England – 1817.) För
närvarande kan de enskilda och kommunala sparkassornas
antal i den civiliserade verlden räknas i tiotusental,
insättarnas antal i tiotal millioner; och den samtliga
behållningen torde ensamt i Europa uppgå till ett
tiotal milliarder kronor.
Sverige fick sin första egentliga sparbank 1820,
då sparb. i Göteborg grundades på initiativ af
en köpman Ludendorff från Stettin. (Stockholms
stads spb. inrättades 1821. Vid Bromö glasbruk
anordnades 1813 en mera enskild sparinrättning för
brukets arbetare.) Sedan 1869 har hvarje årgång
af Statistisk Tidskrift innehållit en utförlig
redogörelse för sparbankväsendet i Sverige enligt
senaste ingångna årsrapporter, som tyvärr delvis låta
alltför länge vänta på sig, så att t. ex. ännu icke
kunnat offentliggöras någon redogörelse senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
