Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparganium ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
främsta platsen i riket. Hans gamla tanke om
ett sjumannaråd i spetsen för riket upptogs nu
på det sättet af konungen att riket indelades
i sex ståthållareskap (utom Karls hertigdöme),
hvardera styrdt af en bland högadeln, som hade
att omedelbart meddela sig med konungen. Vid denna
styckning af landet, der konungen uppenbart ville
herska genom söndringen, gafs i rak strid med hans
konungaförsäkran en del åt katoliken Erik Brahe,
och S. vardt ståthållare i sin gamla lagsaga
Vestmanland och Dalarna. Striden mellan konungen
och hertigen tillspetsade sig mer och mer, och S.,
som jämte rådets öfrige stormän afgjordt ställde sig
på konungens sida, skulle med dem dela samma öde
att krossas och gå under i den tragiska konflikt,
der de blifvit ställda i valet mellan sin konung å
den ena sidan och sitt fädernesland å den andra. När
kampen omsider efter riksmötena i Söderköping och
Arboga hotade att gå öfver till öppet våld, var
han ock en bland dem, som jämte de sina måste fly
ur landet (1597), och begaf sig till Polen, der han
styrkte konungen i dennes föresats att med vapen i
hand återvinna sitt fädernerike. Jämte de öfrige
rådsherrarna följde han Sigismund till Sverige
(1598) och blef äfven jämte dem af konungen efter
nederlaget utlemnad till herrig Karl. De fångne
herrarna hade burit afvog sköld mot sitt land,
och deras undergång var beseglad, då den af hertigen
ansågs nödvändig för fullföljandet af hans med oböjlig
kraft genomförda storverk till värn för Sveriges
religiösa och politiska frihet. Erik S. anklagades
jämte sina olyckskamrater inför riksdagen i Linköping
för högförräderi, blef i trots af ett lysande försvar
och oaktadt sin protest mot domstolens befogenhet
jämte dem dömd till döden och gick med värdighet
och manlig ståndaktighet att lägga sitt hufvud under
bilan på Linköpings torg, d. 20 Mars 1600. Svenska
akademien lät 1870 prägla en minnespenning öfver
honom, och hans »minne» författades af V. E. Svedelius
(infördt i Akad:s handl., del 46, 1871). – Af hans
söner blef Johan Eriksson S., född 1587, guvernör
öfver kopparhandelskompaniet 1625, adelns förste
landtmarskalk och riksråd 1627 samt 1629 förordnad
att öfvervara traktaten i Lybeck. Död 1632 som
ståthållare i Mainz. Lars Eriksson, född 1590, död
1644, var landtmarskalk 1633–40 samt utnämndes 1641
till riksråd och assessor i Svea hofrätt äfvensom
till häradshöfding i Öfre Satakunda. Om Per Eriksson
S. se S. 4. – Thure Eriksson S. se under S. 4.
3. Sparre, Johan Larsson, den föregåendes broder,
född 1551, blef liksom denne ett offer för striden
mellan Sigismund och hertig Karl. I yngre år hade han
på andra sidan Östersjön kämpat under Pontus De la
Gardie och var jämte sin broder invecklad i rådets
stridigheter mot konung Johan vid slutet af dennes
regering. 1592 sändes han att i Livland, Estland
och Finland upptaga trohetsed åt den nye konungen,
hvarvid han tillika skall hafva haft det uppdraget
att kräfva lydnad för den
i Sverige tillförordnade regeringen endast för så vidt
det ansågos helsosamt och nyttigt – ett förbehåll, som
i synnerhet den finske ståthållaren Klas Fleming väl
viste att begagna sig af. Då Sigismund 1598 kom till
Sverige i spetsen för sin polska här, satte han Johan
S. till ståthållare på Kalmar slott – den tiden en
af landets hufvudfästningar och den punkt, hvarifrån
förbindelsen med Polen och Danmark lättast kunde
underhållas. På hösten s. å., då konungen efter sitt
nederlag återvände till Polen, i stället för att efter
sitt aftal med hertig Karl begifva sig till Stockholm,
ålade han S. att manligen försvara staden och slottet
till hans återkomst, då han året derpå ämnade sig
tillbaka med en ny härsmakt. Men på våren 1599 började
hertig Karl belägra staden, som togs med storm d. 2
Mars. Slottet höll sig deremot ända till d. 12 Maj,
då dess tappre försvarare till följd af hungersnöd
måste gifva sig på nåd och onåd. Karl betraktade de
fångne såsom förrädare, gripna med vapen i hand, och
efter ett strängt tal af hertigen blefvo S. och två af
hans underbefäl, utan dom och ransakning, halshuggna
(d. 16 Maj 1599) och deras hufvud uppsatta på Kalmar
stadsport. Detta var den första af de blodsdomar,
med hvilka Karl betecknade sin väg till makten.
B. Friherrliga ätten S.
4. Sparre, Per Eriksson, friherre af Kronoberg,
riksråd, son af S. 2, född 1592, död 1647,
blef president i Dorpts hofrätt 1631, riksråd
1633, kansliråd 1640, lagman i Kalmar län och på
Öland 1643 äfvensom på Gotland 1646 samt president i
Göta hofrätt s. å. Han var inom rådet under
Kristinas förmyndareregering företrädesvis sysselsatt
med utländska värf. 1634 framförde han såsom
svenskt sändebud i Köpenhamn i en skrifvelse
till rådet Kristian IV:s anspråk på det då
lediga tyska ärkestiftet Bremen för dennes andre son,
sedermera konung Fredrik III, hvaröfver rådet utlät
sig, att Sverige borde antingen behålla stiftet
för egen räkning eller ock hällre dermed förstärka
en pålitlig vän än en täflande granne. Han
skildras i öfrigt såsom en enkel och sparsam man; i
hans matsal funnos inga tapeter på väggarna, utan
endast en blå himmel öfver bordet »till att
hindra spindlarna att falla i maten». S. upphöjdes
jämte brodern Thure Eriksson S. (f. 1593,
d. 1664, hofmarskalk 1639, riksråd 1645, lagman
öfver Gotland och Öland 1648–61) och sina brorsbarn
eller alla då lefvande sparreska ättlingar
af riksrådet Erik Larsson S. i friherrligt
stånd 1647 med Kronoberg till friherreskap
(se Kronoberg 2).
5. Sparre, Gustaf Larsson, friherre
af Kronoberg, riksråd, den föregåendes
brorson, född 1625, död 1689, envoyé i
Haag 1655, landshöfding i Vestmanland 1660,
riksråd och hofrättsråd i Svea hofrätt 1666.
Han protesterade såsom riksråd vid 1680 års riksdag
förgäfves mot den handling, hvarigenom rådet syntes
godkänna ständernas förklaring till förmån för Karl
XI:s envälde, men fann sig omsider sjelf föranlåten
att underteckna densamma. Detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
