Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sparrstuga. Se Ryggåsstuga.
Sparrsätra, socken i Upsala län, Asunda härad. Areal
3,137 har. 784 innev. (1889). S. bildar med Bred ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Upsala stift,
Åsunda kontrakt. Trakten är bekant genom den seger,
som Erik XI år 1247 der vann öfver Holmger.
Sparta l. Sparte (Nygr. Sparti), hufvudstad
i det grekiska landskapet Lakonien (se
d. o.) l. Lakedaimon och sjelf ofta betecknad med
namnet Lakedaimon (Lat. Lacedaemon), liksom å andra
sidan namnet S. i vidsträckt mening betecknar hela
den spartanska staten. Staden är belägen på högra
stranden af floden Evrotas och omgifves af en bördig
dalslätt. I motsats till de flesta forngrekiska
städer egde den icke någon akropolis eller högt
belägen borg, ty den låga jordkulle, hvilken man
så kallat, saknade befästningar. Lika litet egde
staden, åtminstone under sin blomstringstid, någon
ringmur, och dess medborgare brukade med stolthet
framhålla, att deras stad skyddades af män, icke
af murar. En naturlig följd häraf var att staden
till sitt byggnadssätt var mindre sammanträngd
än andra städer. Den liknade mera en komplex af
landtliga byar. Förmodligen hafva väl äfven de fyra
qvarter, i hvilka staden var fördelad, från början
varit skilda byar, hvilka sedermera sammanslutits
till en stadsenhet. De hade ett gemensamt torg
(agorá), vid hvilket åtskilliga regeringsbyggnader
voro belägna. På sydvestra sluttningen af den
s. k. borghöjden låg en rymlig teater, af hvilken
ännu lemningar finnas qvar. Bland öfriga forntida
anläggningar nämnas en kapplöpningsbana (dromos) och
en af platan-alléer omgifven plats (platanistas),
på hvilken den spartanska ungdomen utkämpade sina
ofta våldsamma täflingsstrider. Från torget ledde
mot söder en bred hufvudgata (Afetais), hvilken
utanför staden fortsattes af den hyakinthiska
vägen till orten Amyklai. Såsom hamnstad tjenade
det ungefär 37 km. sydligare, vid Lakoniska viken
belägna Gytheion. – Redan i de homeriska sångerna
omtalas S. såsom Menelaos’ herskaresäte. Icke långt
efter den tid, som dessa sånger afse att skildra,
eröfrades såväl staden och dess landområde som större
delen af det öfriga Peloponnesos af invandrande
dorer (se d. o.), hvarvid landets äldre innebyggare
dels blefvo lifegna (heloter, se d. o.), dels
skattskyldiga undersåtar (perioiker, se
d. o.). Det doriska S. tyckes till en början icke
hafva intagit någon framstående plats bland de
öfriga doriska staterna på Peloponnesos. Dels låg
det i fejd med sina arkadiske och argiviske grannar,
dels förlamades dess kraft genom inre partistrider. En
vändpunkt inträdde med stiftandet (enligt traditionel
tidsberäkriing omkr. 884 f. Kr.) af de berömda lagar,
hvilka bära namn efter Lykurgos. Hufvudsyftet hos
denna i sträng forndorisk anda affattade lagstiftning
var att af den herskande doriska stammen, eller
spartiaterna, bilda en inom sig sluten krigarekast,
hvars medlemmar, frigjorda så mycket som möjligt från
alla enskilda intressen, skulle uppgå i det samfällda
statsintresset. Krigisk anda, utbildad genom en
för alla gemensam militärisk uppfostran, och
medborgerlig dygd med strängt fasthållande af
fäderneärfd sed skulle vara statens säkra värn
mot såväl yttre som inre faror. Vid sju års
ålder togos gossarna från sina hem för att under
offentliga ämbetsmäns tillsyn uppfostras i statens
kadettskolor. Den uppfostran, som der egnades
dem, afsåg i främsta rummet kroppens härdande och
utbildande jämte bibringandet af sträng militärisk
disciplin och aktningsfull hörsamhet mot äldre
personer. Deras lefnadssätt var i högsta grad
strängt, och den föda, som bestods dem, så knapp,
att de för att stilla sin hunger måste stjäla sig
mat, hvilket man betraktade såsom en för blifvande
krigare nyttig öfning i list och förslagenhet. Den,
som lät sig ertappas vid en stöld, straffades endast
för sin oskicklighet. För själens utbildande sörjdes
väl äfven, men detta främjades mera genom bildande
umgänge mellan äldre och yngre än genom bokliga
studier, hvilkas mått synes hafva varit inskränkt till
det mest elementära. Deremot tillerkände man stor
uppfostrande kraft åt musiken, nämligen den stränga
och allvarliga musik, som af ålder idkats inom den
doriska stammen och efter den har sitt namn. Efter att
från 18 till 20 års ålder hafva genomgått ett slags
rekrytkurs, hvartill äfven hörde upprätthållandet
af bevakningstjensten på landsbygden (se Krypteia),
inträdde de unge männen, nu kallade eirenes l. iranes,
i de värnpligtige medborgarnas klass. De kunde nu
träda i äktenskap, men måste fortfarande bo i de
offentliga kasernerna, och sina hustrur fingo de
endast förstulet besöka. Detta omyndighetstillstånd
räckte till och med det trettionde året. Men äfven
för de fullmyndige männen, som voro förpligtade att
gifta sig, så fort omständigheterna medgåfvo, var den
individuella friheten i hög grad inskränkt. Den tid,
som ej upptogs af krig och vapenöfningar eller jagt,
voro de förbundna att hufvudsakligen tillbringa på
de offentliga platserna eller i de för männen afsedda
sällskaps- och samtalslokalerna (leschai), och äfven
sina dagliga måltider måste de intaga i offentliga
spisningslokaler (se Fiditier). Allt borgerligt
näringsfång, något som lemnades åt perioikerna, var
spartiaterna förmenadt. Samlandet af rikedomar var
förbjudet, och egandet af guld och silfver straffades
såsom ett brott. Myntet var af jern och så tungt,
att äfven en jämförelsevis ringa summa var svår att
transportera. De spartiatiska jordagodsen odlades af
heloterna och hade natur af fideikommiss. De gingo i
arf till äldste sonen eller vid saknad af söner till
döttrarna, hvilka i sådant fall kallades arfdöttrar
och voro förbundna att äkta en anhörig, som saknade
egen jordlott. Enligt Plutarchos och andra till den
yngre forntiden hörande författare företog redan
Lykurgos en likformig fördelning af den spartanska
statens hela landområde, hvaraf 9,000 sinsemellan
lika lotter fördelades bland spartiaterna och 30,000
mindre lotter bland perioikerna. De äldre författarna
(Herodotos, Thukydides, Xenofon, Platon m. fl.) nämna
emellertid icke ett ord om någon sådan åkerfördelning,
hvilken väl äfven i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
