Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sparre ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
verkligheten torde hafva inskränkt sig till
utskiftning af den statsjord, som tid efter annan
vunnits genom eröfringar, såvida icke hela uppgiften
är en tendensdikt, afsedd att skapa en historisk
grund för den nya åkerfördelning, som genomfördes
af Kleomenes III (efter 235 f. Kr.). Qvinnorna
intogo en aktad ställning och utöfvade ej ringa
inflytande på männens handlingssätt. Deras lefnadssätt
var äfven långt mindre tillbakadraget än i andra
grekiska stater. I synnerhet gäller detta om de
unga flickorna, i hvilkas uppfostran kroppsöfningar,
företagna offentligt och i männens åsyn, bildade ett
vigtigt moment. Omsorgen om qvinlig blygsamhet fick
träda tillbaka för intresset att utbilda de unga
qvinnorna till kraftfulla mödrar.
Spartas statsförfattning var
aristokratisk-republikansk. I spetsen för staten
stodo visserligen två samregerande konungar af
Agidernas och Eurypontidernas hus, hvilka enligt
sägnen härstammade från Aristodemos’ tvillingsöner
Prokles och Evrysthenes. Men deras makt, redan af
ålder strängt begränsad, inskränktes ytterligare genom
det i senare delen af 8:de årh. inrättade eforatet
(se Efor), hvilket i förening med gerusian eller
de gamles råd (se Geronter) bildade den egentliga
regeringsmakten, hvars bud konungarna såväl som öfriga
medborgare måste hörsamma. Konungarna voro vid alla
tillfällen med särskild misstänksamhet bevakade af
eforerna och kunde af dem när som hälst ställas inför
rätta. Till konungarnas företrädesrättigheter hörde
befälet öfver den af sex stora afdelningar (morai)
sammansatta krigsmakten, hvarmed äfven följde,
åtminstone till namnet, rättigheten att efter
godtfinnande börja krig. I sjelfva verket var dock
äfven konungarnas militäriska myndighet väsentligt
inskränkt af eforernas, och det var under senare tider
icke ovanligt, att dessa med förbigående af konungarna
utnämnde andra härförare. Sjökrigets betydelse, som
växte med Spartas vidgade utrikespolitik, framkallade
inrättandet af ett navarks- eller amiralsämbete,
hvilket med tiden vann sådant inflytande, att det
ansågs vådligt för författningen och jämfördes med
ett nytt konungadöme. Liksom andra grekiska stater
hade äfven S. en folkförsamling, kallad apella, i
hvilken alla till mogen ålder komna spartiater egde
rätt att rösta. Rättighet att inför folkförsamlingen
uppträda och yttra sig tillkom endast konung, eforer
och geronter. I folkförsamlingen valdes eforer,
geronter och öfriga ämbetsmän, hvarjämte myndigheterna
stundom till dess afgörande hänsköto beslut om krig,
fred och fördrag med främmande makter.
Den samlade kraft, som denna i sina hufvuddrag
skildrade organisation tillförde den spartanska
staten, visade sig snart verksam i de båda första
messeniska krigen (se Messenien), af hvilka
det andra slutade med Messeniens fullständiga
underkufvande. Nya landvinningar erhöllos i striderna
med Argos och Arkadien, och S., som redan var den mest
betydande staten på Peloponnesos, började utsträcka
sitt inflytande äfven till det öfriga Grekland,
allestädes understödjande de aristokratiska partierna
mot såväl tyranner som uppväxande folkvälden. Då
i början af 5:te årh. f. Kr. hela Greklands frihet
hotades af den persiska öfvermakten, var S. såsom
Greklands förnämsta landtmakt sjelfskrifvet att
öfvertaga ledningen (hegemonien) af det samfällda
nationalförsvaret. Men då kriget mot perserna efter
hand utvecklade sig till hufvudsakligen sjökrig,
kunde S. ej längre upprätthålla principatet gent
emot det till sjös vida mäktigare Athen. Sålunda
uppstod mellan dessa, Greklands båda hufvudstater
det rivalitetsförhållande, som efter åtskilliga
förberedande, sammanstötningar fick sitt utbrott
i peloponnesiska kriget (se Grekland, sp. 1535
o. f.) och ledde till Athens fullständiga,
krossande. S. gick med djupa sår och undergräfd
styrka ur den för hela Grekland olycksbringande
striden. Stormaktspolitiken hade ej kunnat undgå
att medföra betänkliga rubbningrar i det spartanska
statsskicket, hvilket i sjelfva verket passade
blott för en stat med ringa omfång. Beröringen med
utlandet och bekantskapen med främmande lands friare
förhållanden gjorde Spartas söner alltmera obenägna
att lyda sitt eget lands stränga lagar. Njutningsbegär
och vinningslystnad fingo öfverhand äfven, bland
statens främste män. Oerhörda rikedomar samlades på
några få händer, medan flertalet nedsjönk i fattigdom,
hvarmed följde en högst betänklig minskning af de
spartiatiske medborgarnas antal. En ny fiende fick
S. i det beotiska Thebe, hvilket under Epaminondas’
ledning för en kort tid höjde sig till en grekisk
stormakt och tillfogade S. det kännbaraste afbräck
genom återupprättandet af Messeniens och Arkadiens
sjelfständighet. S:s maktställning var bruten,
och när den macedoniska eröfrings-politiken hotade
Greklands sjelfständighet, kunde S. icke längre, såsom
på perserkrigens tid, ställa sig i spetsen för ett
samfäldt försvar, om det än för egen del tillsvidare
gjorde ett passivt motstånd mot de macedoniske
herskarnas sträfvan att bringa de grekiska staterna
under sin lydnad. Visserligen gjordes af konungarna
Agis III (244–240 f. Kr.) och Kleomenes III (235–220
f. Kr.) försök att medelst genomgripande reformer på
den lykurgiska lagstiftningens grundval återupprätta
den spartanska staten. Men dessa försök måste
misslyckas. Med slaget vid Sellasia (222 f. Kr.),
i hvilket Kleomenes led ett afgörande nederlag mot
Antigonos, upphör för alltid Spartas sjelfständiga
politik. Den närmast följande tiden utmärker sig
genom tilltagande oreda och förfall, delvis under
tvunget anslutande till det achaiska förbundet
(se Achaeer), tills omsider (146 f. Kr.) Greklands
inre angelägenheter definitivt ordnades af romarna,
hvilka af aktning för S:s ärorika forntid läto
det behålla en viss grad af sjelfstyrelse, men
med mycket inskränkt landområde, och upptogo det
bland de s. k. förbundna staterna. Under medeltiden
delade S. det öfriga Greklands öde under bysantinskt,
frankiskt och slutligen turkiskt herravälde. Staden
S. fortfor att ega bestånd under namn af Lakedaimonia,
tills i midten af 13:de årh. den frankiske hertigen
Villehardouin ungefär 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
