- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
211-212

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spegel ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ljuset. Vid sådan undersökning utbreder man
ljuset i ett spektrum (s. d. o.) samt bestämmer
de färger, som deri förekomma och hvilka
som saknas. Spektralanalysen är resultatet
af många vetenskapsmäns arbeten. Wheatstone
och Fraunhofer upptäckte de mörka linierna i
solspektret. F. Herschel och Talbot undersökte
färgade lågors spektra. Ångström, Plücker, Deprez,
W. A. Miller, Swan m. fl. hafva lemnat vigtiga bidrag
till och varit nära frågans lösning; men Kirchhoff
och Bunsen tillkommer äran att hafva uppställt en
fullständig teori för spektralanalysen, med hvilkens
tillhjelp många epokgörande upptäckter gjorts,
i synnerhet på kemiens och astronomiens områden.

Om en glödande gas utstrålar en enda ljussort,
t. ex. endast orange-färgadt ljus, motsvarande
fraunhoferska linien D, så absorberar den enligt
Kirchhoffs absorptionslag (se Spektrum) endast
samma slags orangefärgade ljus och är fullkomligt
genomskinlig för andra ljussorter. Glödande
natriumångor utstråla en ljussort, motsvarande den
fraunhoferska linien D, de måste följaktligen ur hvitt
ljus absorbera samma ljussort och genomsläppa alla
öfriga. Ett spektrum af hvit ljus, som genomgått
natriumångor, måste derför visa en relativt mörk
linie D; så är äfven förhållandet, men endast då den
hvita ljuskällan har väsentligt större intensitet än
natriumångorna, ty de senares eget ljus utsläckes
icke, det synes endast mörkt i förhållande till
det ljusa spektrum, som bildas af det hvita ljuset,
hvilket vid gången genom natriumångorna fått sitt
D-ljus absorberadt. Kirchhoff kallar ett dylikt
spektrum omvändt.

Sedan Kirchhoff omvändt natriumspektret och funnit,
att dess mörka linie noga sammanföll med linien
D i solspektret, slöt han deraf, att antingen vore
detta sammanfallande endast en slump, eller ock måste
solatmosferen innehålla natriumångor. För att afgöra
den saken har Kirchhoff med biträde af sin lärjunge
Hofmann jämfört äfven andra elements omvända spektra
med solspektret och funnit att 83 jernlinier och 7
kalciumlinier samt de tydligaste linierna
i bariums, koppars och zinks spektra sammanfalla
med fraunhoferska linier, men att detta deremot
icke är förhållandet med linierna i lithiums,
strontiums, blys, tenns, qvicksilfvers, aluminiums
och silfvers spektra. Ångström har senare
med tiilhjelp af Thalén lyckats visa, att
följande elements emissionsspektra hafva ljusa
linier sammanfallande med mörka linier
i solspektret, nämligen natrium 9, jern 450,
kalcium 75, barium 11, magnesium 4,
mangan 57, titan 118, krom 18, nickel 33,
kobolt 19, väte 4, aluminium 2, zink
2 och koppar 2. Och kan man häraf
med visshet sluta dertill att solens
kärna utstrålar hvitt ljus och att detta ljus
genomgår ett starkt upphettadt lager af ofvan
uppräknade ämnens ångor. En del linier i
solspektret, de s. k. terresterlinierna, härrör
deremot af jordatmosferen (se Spektrum).
Solatmosferens ofvan nämnda sammansättning
bekräftas ytterligare deraf att de spektra,
som blifvit tagna af
solen vid totala solförmörkelser, i det ögonblick månens
skifva undanskymt allt utom solens atmosfer, visa
de fraunhoferska linierna, lysande på mörk botten,
och följaktligen äro gasspektra. Spektralanalysen
lemnar äfven om de andra himlakropparna intressanta
upplysningar. I det från planeterna och månen
reflekterade solljuset återfinnas de för solljuset
karakteristiska linierna, hvarjämte i ljuset från
de planeter, som äro omgifna af mer eller mindre
tjocka atmosferer, andra derpå beroende mörka linier
förekomma. Huggins och Secchi hafva undersökt
fixstjernornas ljus och funnit i deras spektra
mörka linier, liknande solspektrets, men skiljande
sig från dem till antal och fördelning. Vogel
indelar fixstjernorna på grund af deras spektra i
tre klasser. Till den första klassen räknar han de
varmaste stjernorna, hvilkas spektra till följd af
den ringa absorptionen visa inga eller högst få och
otydliga, dunkla linier; den andra klassen utgöres af
mindre varma stjernor, hvilkas spektra visa kraftiga
absorptionslinier, och den tredje af de minst varma
stjernorna, hvilka gifva breda absorptionsband,
tydande på närvaron i deras atmosfer af kemiskt
sammansatta gaser.

Ljuset från kometernas kärna lemnar ett kontinuerligt
spektrum, hvilket gör det sannolikt, att kärnan är
fast eller flytande; ljuset från omhöljet visar
tre ljusa band, öfverensstämmande med dem man
erhåller vid elektriska urladdningar genom vissa
kolväteföreningar; svansens ljus lemnar ett spektrum
liknande solens, hvilket tyder på att detta ljus är
reflekteradt solljus.

Doppler uppställde 1842 den teorien att linierna i ett
ljusspektrum måste förskjutas något, då ljuskällan
är försatt i rörelse till eller från spektret, och
Huggins har på experimentel väg lyckats bekräfta
denna teori; han har nämligen funnit, att linien
F i Sirius’ spektrum något förskjutit sig åt det
röda fältet till, och han har uppskattat denna
förskjutning till att motsvara en ökning af våglängden
af omkr. 0,109 milliondels mm. samt deraf beräknat,
att Sirius aflägsnar sig från jorden med en hastighet
af omkr. 67 km. i sekunden. Spektralanalysen kan
således lemna astronomen vigtiga upplysningar icke
allenast om himlakropparnas kemiska sammansättning,
utan äfven om deras rörelse i den riktning, man ser
dem, hvilka senare han ej på något annat kändt sätt
kan erhålla.

Äfven kemisten kan vid sin sträfvan att analysera
jordiska kroppar hafva en ovärderlig hjelp af
spektralanalysen. Med kännedom om de enkla kropparnas
af lysande linier bestående emissionsspektra (se
Spektrum), som erhållas, då de glöda i ångform, och
om de dunkla absorptionsband, som vissa lösningar
framkalla i spektret, kan man konstatera närvaron
af äfven ytterst små mängder af dessa ämnen, och
H. W. Vogel har i en bok (»Praktische spektralanalyse
irdischer stoffe», 1877) sammanställt de vigtigaste
emissionsspektra äfvensom absorptionsspektra,
tillhörande en mängd lösningar, till ledning vid
anställandet af

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0112.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free