Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 215-216 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spegel ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

millimeter, hvilka betecknas med [my], och man har
för de fraunhoferska linierna funnit:

för	A	760[my],4	för	B	686[my],7	för	C	656[my],2
»	D	589[my],5	»	E	526[my],9	»	F	486[my],1
»	G	430[my],7	»	H	396[my],8	»	H2	393[my],3.

Tager man, en fotografi
af ett solspektrum, finner man att ljusets kemiska
verkan sträcker sig långt utanför det violetta fältet;
solspektret har ett ultra-violett fält, i hvilket
det, likasom i det ljusa fältet, finnes en mängd
mörka eller rättare indifferenta linier, af hvilka
man betecknat de tydligaste med bokstäfverna: L, M,
N o. s. v., och Cornu har bestämt de mot dessa linier
svarande solstrålarnas våglängder till

för	L	382[my]	för	M	372[my],6	för	N	358[my],2
»	O	344[my],1	»	P	336[my]	»	Q	328[my],6
»	R	318[my]	»	U	294[my],8

De kemiska, osynliga strålarna hafva således
kortare vibrationstid och brytas derför mera än
de ljusa strålarna. De ultra-violetta strålarna
hafva mycket stor betydelse, i synnerhet för
vegetationsprocessen.

Man kan äfven bedöma solspektrets utsträckning efter
de värmeverkningar, som de olika brytbara strålarna
utöfva (se Värmespektrum), och Herschel har ådagalagt,
att det långt utanför det röda ljuset finnes strålar,
ultra-röda, som, ehuru oförmögna att framkalla
ljusintryck, likväl gifva sig tillkänna genom
sina kraftiga värmeverkningar. De ljusa strålarna
framkalla äfven värmeverkningar, men de kraftigaste
värmestrålarna inträffa i det ultra-röda fältet;
likasom de kraftigaste kemiska i det violetta,
ehuruväl, såsom Vogel och Abney har visat, äfven
de öfriga, t. o. m. de ultra-röda strålarna,
kunna åstadkomma kemisk verkan. Ehuru solstrålarna
sålunda kunna framkalla olika verkningar, får man icke
föreställa sig, att det gifves särskilda ljusstrålar,
värmestrålar eller kemiskt verksamma strålar; den från
solen eller andra ljuskällor utgående eterrörelsen
framkallar blott företrädesvis den ena eller andra
arten af verkan, alltefter som strålarnas molekyler
fullborda sina vibrationer på längre eller kortare
tid.

Insläpper man genom kollimatorspringan på
ett spektroskop ljusstrålar, utgående från
någon annan ljuskälla än solen, erhåller man
olika, på källans beskaffenhet beroende spektra,
s. k. emissionsspektra. Dessa spektra bestå antingen
af en oafbruten följd af spektralfärger, utan mörka
linier, s. k. kontinuerliga spektra eller endast af
skilda lysande linier, s. k. liniespektra, eller af
flere ljusa, af mörka mellanrum skilda band, hvilkas
intensitet aftager från en ljusaste del mot endera
eller båda sidorna, s. k. bandspektra.

De fasta och flytande kropparna lemna, då de glöda,
nästan alltid ett kontinuerligt spektrum, som är
fullständigare ju högre temperaturen är. Glödande
gaser och ångor lemna deremot i de allra flesta fall
linie- eller bandspektra, och endast vid hög grad af
förtätning kontinuerliga spektra. De enkla kemiska
elementen lemna,
då de glöda i gas- eller ångform, spektra, som äro
egendomliga för hvarje särskildt element, men ett
och samma element kan, enligt Wüllner, ega flere
olika spektra, hvilkas utseende beror på det glödande
skiktets tjocklek och temperatur. Metalloiderna
gifva vid sin lägsta ljustemperatur kontinuerliga
spektra, vid något högre temperatur bandspektra och
vid ytterligare stegrad temperatur liniespektra. Ju
mera en gas förtunnas, dess enklare blir dess
spektrum. Ångström och Thalén hafva dock sökt
visa, att hvarje element endast har ett bestämdt
spektrum. Man använder vid undersökningar af gasers
spektra med gasen fyllda glasrör, s. k. Geisslers
rör (se Galvanisk gnista), genom hvilka man sänder
kraftiga induktionsströmmar, som komma gasen att
glöda. Äfven de kemiska föreningar, som kunna bestå
vid de temperaturer, vid hvilka ljusstrålning sker,
hafva, enligt James Mosers åsigt, sina egendomliga
spektra, hvilka ständigt visa sig som bandspektra.

De kemiska elementen och deras förnämsta
emissionsspektra hafva blifvit med noggranhet
uppmätta, och resultaten framställda dels genom
afbildningar, dels i tabeller, som angifva de ljusa
liniernas lägen medelst motsvarande våglängder. Här
må exempelvis anföras, att natrium, glödande i en
Bunsens brännare (se d. o.), visar ett spektrum,
bestående af två linier i orange (589,[my]9) och
589,[my]9), hvilka linier uppträda vid nästan alla
spektralundersökningar, enär klornatrium (koksalt)
förekommer nära nog öfverallt i atmosferen och
reaktionen är så ytterst känslig, att nämnda
linier synas i spektroskopet, om också blott
en tremilliondels milligram af saltet finnes i
lågan. Litium lemnar ett spektrum med några få linier:
i rödt (670[my]), orange (610[my]), grönt, blått (461[my]),
indigo och violett; den starkt lysande röda linien
gör reaktionen mycket säker och känslig. Väte lemnar,
glödande i Geisslers rör, ett spektrum, bestående
af tre ljusa linier: i rödt (657[my]), i grönt (487[my])
och i blått (434[my]) o. s. v.

Om man låter ljus, som i och för sig skulle
lemna ett kontinuerligt spektrum, passera en
genomskinlig kropp, fast, flytande eller gasformig,
innan det får ingå i spektroskopet, erhåller man
ett s. k. absorptionsspektrum (se Absorption
3). Många såväl enkla som sammansatta kroppars
absorptionsspektra äro undersökta, och man har
funnit, att äfven dessa äro egendomliga för hvarje
särskild kropp, men beroende på längden af ljusets
väg genom det absorberande mediet samt, hvad beträffar
gaser och ångor, äfven på trycket och temperaturen.

Brewster var den förste, som gjorde den intressanta
upptäckten att, om ångan infördes i det från en hvit
ljuskälla utgående ljusets väg till en spektrometer
(se d. o.), det uppstod i det lysande, kontinuerliga
spektret fina, mörka linier, liknande de fraunhoferska
linierna i solspektret och att deras antal ökades,
när ångans temperatur steg. Äfven färglösa gaser
lemnade absorptionsspektra, om ljusets väg genom dem
var någorlunda lång.

Den påfallande likhet, som råder mellan de mörka
linierna i gasers absorptionspektra och

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>