Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spencer-Churchill ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtroende. Under ett antal år var han den
inflytelserikaste mannen i Ryssland och begagnade
sig af sin ställning till att genomföra omfattande
reformer i Rysslands förvaltning och sociala
förhållanden. Han omorganiserade riksrådet,
utarbetade nya instruktioner för ministerierna och
började arbeta för de lifegne böndernas befrielse.
Ett konstitutionelt statsskick i Ryssland var
slutmålet för hans önskningar. Äfven på Finlands
öden vann han inflytande efter dess förening med
Ryssland, och såvidt tillgängliga upplysningar gifva
vid handen, har Finland till ej ringa del honom
att tacka för den sjelfständiga ställning det erhöll.
Han utsågs i början af 1809 att inför kejsaren
föredraga Finlands angelägenheter, var sedermera
kejsaren följaktig till landtdagen i Borgå och
kontrasignerade såsom kejsarens sekreterare de akter,
genom hvilka Finlands nuv. sjtatsskick grundlades.
S. å. utnämndes han till Åbo universitets kansler,
i hvilken egenskap han utverkade förhöjning af
universitetets stat samt upprättandet af nya
lärostolar. Han föreslog att en komité af infödda
finnar skulle ställas såsom rådgifvande myndighet
vid föredragandens i Petersburg sida, men det blef
G. M. Armfelt, som på hösten 1811 efterträdde honom,
förbehållet att genomföra denna plan, likasom äfven
att bringa den af S. förberedda föreningen af
det viborgska guvernementet med storfurstendömet
till verkställighet. Vid denna tid började S:s
ställning blifva vacklande. Den högre och lägre
hofadeln, godsegarna och alla, som sågo sina
intressen hotade, arbetade emot honom. Hans fiender,
bland hvilka polisministern Balasjev var den främste,
men till hvilka äfven G. M. Armfelt, Araktjejev
m. fl. hörde, begagnade sig af den på denna tid
uppkomna kölden i förhållandet mellan Frankrike
och Ryssland, beskyllde honom för hemlig förbindelse
med Frankrike och anklagade honom slutligen för
förräderi. S. blef d. 27 Mars 1812 plötsligt sänd
till Nisjnij-Novgorod och derefter till Perm.
År 1814 fick han tillåtelse att bosätta sig på ett
litet landtgods i guvernementet Novgorod, der
han egnade sig åt att uppfostra en dotter, åt
landtbruk samt åt vetenskapliga sysselsättningar.
Han återkallades emellertid s. å. i statens
tjenst, utnämndes 1816 till civilguvernör i
Pensa och 1819 till generalguvernör i Sibirien.
I sistnämnda land genomförde han genomgripande
förändringar i förvaltningen, genom hvilka
de deporterades och kolonisternas lott väsentligt
förbättrades. I Mars 1821 fick han tillåtelse att
återvända till hofvet, der han mottogs med mycken
utmärkelse af kejsaren, som kallade honom till medlem
af riksrådet. Dock återvann han icke sitt förra
inflytande. Kejsar Nikolaus uppdrog åt honom att
affatta en sammanfattning af ryska rikets lagar,
hvilket arbete han slutförde 1833. Han var några år
tronföljarens lärare och upphöjdes i grefligt stånd
kort före sin död, som inträffade i Petersburg d. 23
Febr. 1839. M. G. S.
Sperati, Paolo, italiensk
musiker, f. i Turin 1821, kom 1848 till Skandinavien,
som dirigent för ett italienskt operasällskap,
blef 1850 i
dirigent vid Kristiania teater och sedermera vid
Tivoli-teatern i Kristiania samt var sedan 1854
instruktör vid den norska militärmusiken. Han
inlade mycken förtjenst om militärmusikens höjande
i Norge. Död 1884. A.. L.
Speratus (egentl. von Spretten), Paulus, en af Luthers
medarbetare i reformationsverket, psalmdiktare, född
1484, blef 1522 fängslad i Wien på grund af sitt
förkunnande af den evangeliska läran samt utnämndes
1524 på Luthers rekommendation till hofpredikant hos
hertig Albrekt af Preussen och befordrades 1529 till
biskop i Pomezan, i hvilken egenskap han arbetade
för den evangeliska kyrkoordningens införande i
Preussen. Bland hans psalmer märkes Es ist das heil
uns kommen her, öfversatt som n:o 144 i svenska
psalmboken. Död 1554.
Sperenberg, en i preussiska regeringsområdet Potsdam
belägen by, hvarest finnas betydande gipsbrott och
ett 1867 upptäckt stensaltlager.
Spergula L., spergel, bot., växtslägte
inom nat. fam. Alsinaceae Fr., kl. Decandria
L. Dithörande arter äro spensliga, lågväxta örter,
med trådsmala blad, som egentligen äro 2 motsatta,
men tillsammans med de outvecklade grenarnas blad
bilda falska kransar kring stjelken. Blommorna äro
små, hvita, med slutligen nedböjda skaft, och sitta i
qvastliknande knippen i toppen af stjelken. På odlade
ställen växer åkerspergeln, Sp. arvensis L., allmänt,
och å berghällar träffas vårspergeln, Sp. vernalis
Willd., här och der. Den förra har stjelken sparsamt
glandelhårig och fröna tjocka med smal och slät
vingkant; dess ståndare äro 10. Den senare har nästan
glatt stjelk, platta, med en bred, strimmig vingkant
försedda frön och blott 5 ståndare. Åkerspergeln
odlas stundom såsom foderväxt. Få växter hafva i
folkspråket erhållit så många namn som denna. Fries
uppräknar följande: fryle, hvitglygg, knutarv,
nägde, pinskorf, pjuska, pjåsk, spurry och tuska.
O. T. S.
Spergularia Pers. (Lepigonum Fr.), fjällnarv,
bot., ett till nat. fam. Alsinaceae Fr.,
kl. Decandria L. hörande slägte af små örter med
motsatta trådlika blad och klaselika knippen af
blekt violettröda blommor, bildade af 5 foder- och
kronblad; stiften äro tre och frukten en äggformig
kapsel med många frön. Dessa växter förekomma dels å
torra ställen, dels och i synnerhet å hafsstränder.
O. T. S.
Sperling, gammal mecklenburgsk ätt, blef naturaliserad
svensk 1632, friherrlig 1653 och greflig 1687 och
utslocknade på svärdssidan 1769.
1. Sperling, Kasper Otto, friherre, krigare, född
1596 i Mecklenburg, kom 1612 till Sverige, der han
1623 blef kapten och 1630 öfverste för Södermanlands
regemente. Svensk adelsman 1632, utnämndes han till
generalmajor 1634 och till generalguvernör öfver
Halland 1646 samt upphöjdes 1653 till friherre. Död
1655. S. var en framstående krigare, men blef genom
utpressningar som tjensteman och enskild person
illa beryktad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
