Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spencer-Churchill ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
2. Sperling, Göran, grefve, krigare, statsman,
den föregåendes son, född på Rådmansö d. 6
Dec. 1630, blef 1664 öfverste för bohuslänska
och skånska dragonerna samt 1676 generalmajor
af infanteriet och landshöfding i Halland. För
sitt kraftiga ingripande i slaget vid Landskrona
utnämnd till generallöjtnant och vice guvernör öfver
Skåne, Halland och Bleking år 1677, deltog han i
fredsunderhandlingarna 1678, förordnades till guvernör
i Norrland 1679 samt afgick 1680 till Pommern och
Bremen med uppdrag att jämte Klas Rålamb och Henrik
Falkenberg undersöka dessa lands tillstånd efter
kriget. 1683 blef S. general, 1687 generalguvernör
i Ingermanland, Karelen och Keksholm, kungl. råd
och grefve samt 1690 fältmarskalk. Död i Narva d. 22
Sept. 1691.
Sperling. 1. Otto S., dansk läkare, född
d. 28 Dec. 1602 i Hamburg, kom 1622 till Danmark,
studerade 1624–27 medicin i Padua och tog derunder
doktorsgraden. 1628 bosatte han sig som läkare i
Bergen, men flyttade sedan till Kristiania och 1634
till Själland. 1637 kallades han till Köpenhamn som
läkare vid barnhuset samt blef s. å. föreståndare för
den botaniska trädgården, som han förestod till 1644,
och senare stadsläkare samt fick stor praktik. S. kom
tidigt i förbindelse med rikshofmästaren Korfitz
Ulfeld, följde honom 1649 som läkare på hans
beskickning till Nederländerna och var 1651 invecklad
i Dina Vinhofers sak; denna beskyllde honom nämligen,
ehuru falskeligen, för att hafva tillagat giftet
till den nye konungen. Då Ulfeld 1652 lemnade Danmark,
drog äfven S. bort, först till Amsterdam och 1654 till
sin födelsestad. 1653 kallades han till Stockholm för
att sköta Ulfeld under dennes sjukdom och följde 1657
med den svenska hären på dess tåg till Fredericia,
hvilket medförde att han tillfångatogs af de danska
myndigheterna och en längre tid hölls i fängelse
i Glückstadt. 1664 lockades S. från Hamburg till
Altona till en föregifven sjuk, blef der fängslad
på dansk grund samt förd till Köpenhamn och dömd,
för högförräderi, förlustig lif, ära och gods,
emedan han öfversatt en af Ulfelds försvarsskrifter
(1652), brefvexlade med hans barn samt hade en
del af hans tillhörigheter i förvar. S. hölls i
strängt fängelse i Blåtorn på Köpenhamns slott,
samtidigt med Ulfelds enka, och dog der d. 25
Dec. 1681. Jfr hans sjelfbiografi, 1885 utg. i
öfversättning af S. B. Smith. – 2. Otto S., dansk
lärd, den föregåendes son, f. 1634 i Kristiania, lefde
1652–90 i Tyskland och Frankrike (ordnade Colberts
boksamlingar) samt var 1692–95 och 1701–10 professor
i juridik vid riddare-akademien i Köpenhamn. Död
d. 18 Mars 1715. S. var en flitig forskare i Nordens
äldsta historia, skref en mängd lärda latinska
afhandlingar och efterlemnade en mängd handskrifter,
som sägas innehålla »ett haf af lärdom». Han var
äfven en af dem, som först förstod och framhöll
det isländska språkets vigt för fornforskningen.
E. Ebg.
Sperlingsholm, herresäte i Öfraby socken,
Halmstads härad, Hallands län, 8 km. från
Halmstad, vid Nissaån, på hvars andra brädd
Sperlingsholms jernvägs- och poststation å
Halmstad–Nässjö-banan äro belägna. Godset, med
underlydande i andra socknar, uppskattas jämte
qvarn och tegelbruk till 1,040,300 kr. Dess utmärkta
åbyggnader och goda skötsel göra det till en af
landskapets bästa egendomar. Genom att sammanslå
gårdarna Snidzterup, Klockerup och Frännarp bildade
guvernören frih. C. O. Sperling ett gods, som af
sonen, fältmarskalken Göran Sperling, kallades
Sperlingsholm. Efter dennes och hans hustrus död
kom S. genom arf och lösen till fältmarskalken Staël
v. Holstein, som 1748 sålde det till dåv. generalen
C. H. Wrangel. Den siste manlige ättlingen dog
1833, och godset öfvergick då till grefvarna
M. och H. Hamilton, men såldes 1866 till kammarherre
C. J. Kuylenstierna och skänktes 1889 till sonen Carl
Seb. Kuylenstierna.
Sperma (Grek. säd), anat. Se Säd. – Spermagoni
l. spermogoni, alstring af sädesvätska. –
Spermatisk, som innehåller eller alstrar
sädesvätska. – Spermatologi, läran om sädesvätskan. –
Spermatorré, sädesflytning. – Spermolit, grusbildning
i sädeskärlen.
Spermaceti. Se Hvalraf.
Spermaceti-hvalen, zool. Se Kaskelot-slägtet.
Spermatisk, spermatologi och spermatorre. Se Sperma.
Spermatozoider (äfven spermatozoer, af Grek. sperma,
säd, och zoon, djur). 1. Bot. Se Gilier. –
2. Anat. Små, i den hanliga säden hos menniska
och djur befintliga rörliga kroppar af specifik
form. Menniskans spermatozoider hafva långsträckt
form. Till en början kan man på dem urskilja två
delar: en oval, kilformig, hufvudet, och en lång,
trådlik, svansen; den senare består i sin ordning
af 2–3 något olika delar. De ur testiklarnas celler
utvecklade spermatozoerna kunna genom svansarnas
vågformiga vibrationer flytta sig ur stället,
under spiralformig rörelse med hufvudet förut,
och derigenom inom de qvinliga könsorganen bringas
i beröring med mognade ägg, i hvilka de intränga.
G. v. D.
Spermoedia clavus. Se Mjöldryga.
Spermolit. Se Sperma.
Speron (Grek., Lat. rostrum), sjöv., en eller
flere jernskodda spetsar, anbragta i förstäfven å
galererna. Themistokles, hvilken säges hafva lärt
grekerna användningen af speronen, angrep dermed det
fientliga fartyget tvärs på sidan, för att genast
sänka det, eller ock styrde han långs sidan af
detsamma, för att afbryta dess åror. Denna taktik
lär i väsentlig mån hafva bidragit till hans seger
vid Salamis (480 f. Kr). Äfven nordens drakar voro
någon gång försedda med trenne sådana spetsar, kallade
»brandar à skipum». Speronen, som ursprungligen såsom
anfallsvapen hade sin plats i eller nära
vattenlinien, flyttades sedermera, för att vid äntring och
landstigning tjena såsom brygga, i höjd med däcket
och ännu högre, så att turkarna i slaget vid Lepanto
(1571) ej ens kunde skjuta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
