Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spetsbergen ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
flikig bål och sporgömmena antingen insänkta i
denna, bildande endast en mindre tydlig upphöjning
på bålens yta (Sph. crispus Ag.), eller ock
utskjutande på långa skaft (Sph. mammillosus
Ag.). Slägtet delas numera vanligen i 2
(eller flere) olika slägten. Jfr Calagheen.
O. T. S.
Sphaeronites (af Grek. sfaira, klot) l. Sphaeronis,
paleont., slägte af cystidéernas ordning (se
Cystidea). S. pomum är allmän i och karakteristisk
för orthoceratitkalken i flere svenska provinser.
B. L-n.
Sphagnaceae Endl., hvitmossor, rödmossor, bot.,
en inom löfmossorna afskild nat. familj. Den första
generationen l. förbrodden (proembryo) är bladlik, om
den utvecklas på land, men trådlik, om utvecklingen
sker i vatten. Den är en lägre form af stjelk och kan
omedelbart i sin spets förlängas till en bladbärande
stjelk; en sådan kan ock uppstå från förbroddens
korta sidogrenar. En bålliknande stambildning
förekommer aldrig hos hvitmossorna. Stjelken, som
saknar rhizoider, utsänder regelbundet vid hvart
4:de blad en med små blad tätt besatt gren. Bladen
äro odelade och sakna nerver. De äro sammansatta
af 2 slags celler, dels smala, klorofyllförande,
som bilda ett slags nätverk, samt dels i och omkring
detta nätverk stora, klara, klorofyllfria celler,
hvilkas väggar ofta hafva ring- eller spiralformiga
förtjockningslager samt runda hål. Genom detta senare
slags celler bortskymmes de förras gröna färg, så att
mossan får på sin höjd en svagt grönhvit, men vanligen
endast hvit färg, hos somliga arter öfvergående till
rödaktig eller brunröd. Dylika stora klara celler
bekläda äfven stjelkarna såsom ett slags bark. Det
är genom hårrörskraften hos dessa celler, som vatten
suges upp och ledes ut till de yttersta spetsarna af
grenar och blad, hvarigenom hvitmossorna, då tillgång
på vatten finnes, alltid äro vattenfyllda likt
svampar. Fruktbildningen, sporgömmet, är en klotrund
kapsel med mycket kort skaft, som till största delen
är en bladlös förlängning af moderväxtens stjelk (ett
»pseudopodium»), likasom hos Andreaeaceae. Kapseln
öppnar sig med lock, saknar tänder (peristomium)
och ring. Mössan (arkegoniet) brister oregelbundet
och sitter till största delen qvar vid kapselns
bas. Jämte större, grobara sporer finnas mindre,
icke grobara. Sporerna äro aldrig blandade med
springtrådar. Hvitmossorna, som utgöra ett enda
slägte, Sphagnum Ehrh., med omkr. 17 arter i Sverige,
bland hvilka Sph. cymbifolium Ehrh., Sph. acutifolium
Ehrh. och Sph. cuspidatum Ehrh. äro de allmännaste
i våra kärr, spela en ofantligt stor rol i naturens
hushållning. De växa efter regeln i vatten, och
genom den ofvannämnda anordningen af deras stora
klara celler samt deras fortgående tillväxt äro de i
stånd att bilda ett sammanhängande vattengenomdränkt
täcke, på hvilket snart andra växter kunna finna
fäste. De nedre delarna af mossorna bortdö snart,
men multna icke bort, utan bilda hvad vi kalla
torf, som slutligen helt och hållet fyller det vatten,
der de växa. Denna torf tillgodogöres i stor skala såsom
bränntorf till eldning, och under senare tid beredes
fabriksmässigt af hvitmossorna s. k. torfströ,
som genom sin porositet är det yppersta medel
till att uppsuga och bevara alla flytande delar
ur kreatursspillning till oerhörd vinst för
landtbruket. Af ren, tät hvitmossetorf kan sågas
skifvor, hvilka äro mycket använda till bottnar i
insektlådor, emedan torfven är elastisk och säkert
fasthåller en instucken insektnål. Jfr Hvitmossa.
O. T. S.
Sphagnum, bot. Se Sphagnaceae.
Sphenophyllum Brongn., bot. paleont., en örtartad
eller buskartad växt från stenkolsperioden,
med ledad stam och i lederna kransställda, 6–18
(alltid en multipel af 3) vigglika, hela, i spetsen
naggade eller ock dikotomiskt delade blad.
Fruktsättningarna äro axlika, cylindriska, smala
och utgöras af fria, utåt och uppåt böjda blad,
hvilka på bladskifvan eller i bladvinkeln uppbära
de klotformiga sporhusen. Dessa äro af två slag –
troligen i samma ax – och innehålla följaktligen
antingen makrosporer eller mikrosporer. Växten saknar
motsvarighet inom nutidens vegetation, men den synes
hafva varit närmast beslägtad med rhizocarpéerna
och var utan tvifvel eri sump- eller vattenväxt.
A. G. N.
Sphenopteris Brongn., bot. paleont., ett provisoriskt
slägtnamn för sådana fossila ormbunkar, hos hvilka
de vanligen upprepade gånger förgrenade bladens
småflikar hafva en mer eller mindre kilformig eller
jämn gestalt. A. G. N.
Sphyraena. Se Pilgäddor.
Spianato, Ital., musikt., glatt, jämnt, lugnt.
Spiccato, Ital., musikt., tydligt afsöndrad; för
stråkinstrument ett särskildt slags staccato, med
hoppande stråke.
Spicheren. Se Speichern.
Spiegel [spigel], Friedrich, tysk orientalist,
född 1820 i Kitzingen, sedan 1849 professor i
Erlangen. har utgifvit epokgörande arbeten om
de indiska och iranska språken och literaturerna,
särskildt om de buddhistiska och gammalpersiska
religionsurkunderna. Hans upplaga af Kammavâkya
(1841) och hans Anecdota pâlika (1845) grundlade i
Tyskland studiet af paliliteraturen. Hans vigtigaste
arbete är dock en upplaga af Avesta (1853–58)
jämte öfversättning (1852–63) och kommentarier
(1864–68). Bland hans öfriga skrifter märkas:
Einleitung in die traditionellen schriften der
parsen (1856–60), Grammatik der parsi-sprache (1851),
Grammatik der altbaktrischen sprache (1867), Eranische
altertumskunde (1871–78) m. fl.
Spielhagen [spil-], Friedrich, tysk romanförfattare,
född i Magdeburg d. 24 Febr. 1829, studerade från
1847 filologi och filosofi i Berlin, Bonn och
Greifswald. 1857 debuterade han som författare med
novellen Clara Vere (»Clara Vere», 1875), hvilken
följdes af Auf der düne (1858; »På sandreflarna»,
1871). Båda dessa noveller mottogos med bifall,
men sitt egentliga rykte grundade S. med den såväl
till anläggning som utförande förträffliga romanen
Problematische naturen (1860; 11:te uppl. 1885;
»Gåtfulla karakterer», 1875) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
