Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spiess ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Spiksmide. Se Spikhammare.
Spiktramp. Se Hoflidanden.
Spillkråkan, zool. Se Hackspettslägtet.
Spillmark, kamer., det afdrag i vigt, som vid
leverering af vissa norrländska räntepersedlar
(smör, talg, kött m. m.) egde rum för spillning
under transporten till levereringsorten. Beräkningen
af spillmarker upphörde i sammanhang med 1855 års
ränteförenkling. Kbg.
Spillånga, zool. Se Långa.
Spilträ (spilträstunna), äldre svenskt rymdmått
för torra varor, innehöll 48 kannor = 1,26 hl. Det
nyttjades till salt kött och fisk, packadt salt,
packadt mjöl, beck och tjära.
Spina, Lat., egentl. tagg; ryggrad. – Spina
bifida, med., klufven ryggrad, en medfödd öppning
i ryggradskanalen, vanligen i den nedre delen,
hvarigenom de med cerebrospinalvätska fyllda
ryggmärgshinnorna tränga ut och bilda en svulst,
i de flesta fall betäckt af huden. Åkomman har
många grader, från en smal, kort springa till en
lång bred öppning, som skiljer äfven främre delen af
ryggkotorna. Någon gång ligga äfven ryggmärgshinnorna
blottade, utan betäckning af hud. I de svårare
fallen är fostret dödfödt eller dör snart efter
födelsen. Endast de lindrigaste fallen äro förenliga
med lifvets bestånd, vanligen blott för en kortare
tid. Operation af svulsten, som stundom kan blifva
af ett barnhufvuds storlek, medför vanligen hastig
död genom ryggmärgshinneinflammation. – Spina
venosa, med., föråldradt namn för inflammatoriska,
skrofulösa eller syfilitiska uppdrifningar af fingrar
och tår med eller utan caries och nevros i benen.
F. B.
Spinacia, bot. Se Spenat.
Spinal (Lat. spinalis, af spina, ryggrad), hvad
som har afseende på ryggraden eller ryggmärgen. –
Spinalapoplexi, med. Se Ryggmärgssjukdomar. –
Spinalganglier, anat. Se Ganglion. – Spinalirritation,
med., ryggmärgsretning, en term, som användes
mera förr än nu, betecknande en grupp af symtom,
som förekomma i synnerhet hos svaga, bleksigtiga,
nervösa qvinnor, utan att man som grund för dem kan
antaga någon anatomisk förändring af ryggmärgen eller
dess hinnor, utan snarare måste betrakta dem som en
s. k. funktionel förändring, en ryggmärgsnevros. De
vanligaste tecknen äro ömhet och värk vid tryck på
ryggkotorna, i synnerhet bröstkorgens. Vissa punkter
på ryggraden äro stundom så känsliga, att man med
hårdt tryck på dem kan framkalla epileptiforma
anfall. Sitter ömheten i öfre delen af ryggmärgen,
utstråla smärtorna mot hufvudet, armarna, halsen och
bröstet; sitter den längre ned, uppträda smärtor
i magen och nedre extremiteterna; alltefter
affektiohens säte inställa sig äfven kräkningar,
hjertklappning, andnöd, hicka, förstoppning,
svårighet att kasta vatten, svaghet i armar eller ben,
aptitlöshet, sömnlöshet, ängslan, oro m. m. Åkomman
beror oftast på nervöst anlag, blodbrist och bleksot,
kraftuttömning, öfveransträngning, sorg m. m. och
botas genom hvila, stillhet, jern, kina, fosfor,
stärkande föda, frisk luft,
bad, elektricitet m. m. – Spinalsystem,
sammanfattningen af ryggmärgen och samtliga från
densamma utgående nerver. F. B.
Spindel, mek., en benämning, som ofta gifves åt en
axel eller en annan roterande del i en mekanism,
t. ex. åt axeln till oron i fickur, åt den axel i
en borrmaskin, som står i omedelbart samband med
borret, åt den axel i en svarfstol, hvars ur dockan
framskjutande del, spindelhufvudet, är så inrättadt,
att arbetsstycken af olika slag dervid kunna
fästas, åt de axlar vid spinnmaskiner, som uppbära
rullarna för den spunna trådens upplindning o. s. v.
G. R. D.
Spindelaporna, zool. Se Klängaporna.
Spindeldjur, spindlar, Arachnoidea, zool., en klass
tillhörande typen leddjur (se d. o.). De andas
liksom insekter och tusenfotingar genom luftrör
(trachéer), hvilka dock på mångahanda sätt kunna vara
ombildade till s. k. lungsäckar, d. v. s. ihåliga
blad, hvilka liksom bladen i en bok ligga i stort
antal bredvid hvarandra; endast de lägsta spindlarna
sakna särskildt andedrägtsorgan och andas genom
huden. Från insekter och tusenfotingar skiljas alla
spindeldjur lätt dels derigenom att å kroppen, hvars
form i öfrigt är mycket vexlande, hufvud och bröst
äro sammanväxta till ett stycke (cephalothorax)
dels derigenom att de äro utrustade med fyra
benpar. Abdomen är än klotrund och bildad af ett enda
stycke, än långdragen och ledad, än fullständigt
sammanväxt med cephalothorax. Karakteristisk är
vidare reduktionen af hufvuddelen, som städse
saknar pannspröt (antenner) och blott bär två till
tuggredskap ombildade benpar. Nervsystemet utgöres
hos de lägre (qvalsterdjuren) af en gemensam,
svalget omgifvande massa; i regeln finnes dock en
tydlig skilnad mellan hjerna (öfre svalgganglier)
och bukmärg. Ögonen äro aldrig facettögon som hos
andra leddjur (jfr Insekter), utan orörliga punktögon,
till antalet vexlande emellan 2 och 12. Hörselorgan
hafva hittills ej blifvit påvisade, men väl särskilda
känselorgan. Med undantag af Tardigrada (se nedan)
äro alla spindeldjur skildkönade. Man indelar
spindeldjuren i följande ordningar.
I. Tungmaskar (Linguatulida). Dessa djur har man
länge ansett vara inelfsmaskar, och endast en mera
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
