Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 251-252 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spiess ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tungmasken, Pentastomum taenioides, lefver fullt
utbildad i hundens, vargens och hästens näshåla
och svalg. En fullväxt hona innehåller omkr. 1/2
mill. ägg; dessa utstötas genom nysningar ur näshålan
samt kunna då komma i beröring med växter och andra
näringsämnen. Med dessa införas de i harens, kaninens,
fårets, nötkreaturens, mera sällan i menniskans
tarmkanal, hvars väggar embryonen, som under tiden
kommit till utveckling, genomborra för att komma in
i lefvern eller lungan. Der omgifves det unga djuret
med en kapsel samt undergår en del förändringar
och på samma sätt som insekternas larver äfven
hudömsningar. Först efter sex månaders förlopp har
det uppnått ett sådant utvecklingsskede (se fig.), att
det å nyo kan begifva sig ut på sin passiva vandring,
i det att det genombryter kapseln och genomborrar
lefvern. Äro djuren närvarande i större antal,
kunna de orsaka värdens död; i annat fall omgifvas
de åter med en kapsel. Om på detta stadium den
inficierade lefvern fortäres af en hund eller varg,
kunna larverna i dessa djurs näshåla utvecklas till
könsmogna djur; men i annat fall gå de under. Här
liksom hos många andra parasitiska djurformer
omkomma sålunda tusentals ägg och larver, medan flere
sammanträffande lyckliga omständigheter erfordras,
för att några få individer skola kunna uppnå könsmogen
ålder och förekomma artens utdöende.

II. Qvalster (Acari; se d. o.). Dit höra fästingen (Ixodes),
oret (Tyroglyphus), hårsäcksqvalstret (Demodex),
fogelqvalstret (Dermanyssus) och vattenqvalstret
(Hydrachnides, se dessa ord). Mera omtaladt, om ock
ej mera kändt, är skabbqvalstret (Sarcoptes), äfven
kalladt skabb eller skabbdjuret, ett mikroskopiskt
litet, mjukt, ansväldt djur utan ögon, med korta
ben, hvilka bära spjelkade fästskifvor eller långa
borst. Mundelarna bestå af en sugkägla med fingerlika
mandibler och intill sugkäglan tryckta palper.



skabbqvalstret lefver på eller i huden af ryggradsdjur
och orsakar den under namnet skabb kända
sjukdomen. Honan af Sarcoptes scabiei (se fig.),
det djur, som är upphofvet till nämnda sjukdom
hos menniskan, borrar fina gånger i öfverhuden,
hufvudsakligen der den är tunn, såsom, mellan
fingrarna, på handleden, knäna o. s. v.; i dessa
gångar lägger hon sina ägg, och der utvecklas
ungarna, hvilka till en början äro försedda med
blott tre fotpar. På våra husdjur lefva andra arter,
hvilka för kortare tid ock kunna innästla sig hos
menniskan. Andra, såsom sammetsqvalstret
(Trombidium), lefva i fullt utbildadt tillstånd af
vegetabilisk föda, ehuru de som larver snylta på
insekter och andra spindeldjur.

III. Trögfotingar (Tardigrada), mikroskopiskt små,
hermafroditiska former med sugande mundelar och
korta, trubbiga ben utan hjerta och andedrägtsorgan.
Dessa djur lefva mellan mossa i takrännor
äfvensom vid hafsstränder och hafva hufvudsakligen
blifvit uppmärksammade derför att de kunna efter
långvarig intorkning åter väckas till lif genom
befuktning.

IV. Egentliga spindlar (Araneae). För kroppsformen
mest kännetecknande är den ansvällda, oledade
abdomen, som är fäst vid cephalothorax genom en
mycket smal och kort stjelk. Mandiblerna äro stora
med klolik ändled, vid hvars spets utföringsgången
af en giftkörtel utmynnar. Vid bettet flyter
vätska ur körteln i det sår mandibelns klo
åstadkommit och förorsakar hos mindre djur
nästan ögonblicklig död. Hannarnas underkäkar
bära hvardera en mångledad palp, hvars spets tjenar
som kopulationsorgan. Abdomen, som hos honan
städse är större än hos hannen, bär i spetsen
fyra eller sex vårtlika upphöjningar, spinnvårtorna,
genom hvilka spinnkörtlarnas sekret framträder;
spinnkörtlarna ligga i abdomen och frambringa ett
klibbigt ämne, hvilket stelnar i luften, och som
med fotklornas tillhjelp väfves till de bekanta
spindelväfstrådarna. På buksidan af abdomens bas
utmynna andedrägtsorganen. Alla spindlar äro rofdjur.
Stundom lefva båda könen fredligt tillsammans, men hos
vissa arter förföljer den vanligen större och starkare
honan hannen liksom hvarje annat svagare djur och
skonar honom ej ens under eller efter kopulationen.
Somliga spinna icke nät och använda produkten af
spinnkörtlarna blott till att skydda sitt gömställe
och att förfärdiga äggsäcken, hvilken de föra med sig;
dessa, de s. k. hopp- och jagtspindlarna, jaga upp
sitt rof eller kasta sig öfver det med ett språng.
Andra spinna nät, i hvilka rofvet fångas. Dessa nät
äro af mycket vexlande beskaffenhet; en del, såsom
korsspindeln, förfärdigar ett hjulformigt nät;
andrar såsom husspindeln, en tät, duklik väfnad;
andra väfva rör, säckar o. s. v. På hösten
får man ofta se unga spindlar segla genom luften,
uppburna af långa, hopfiltade trådar (Marie-tråd,
dvärgnät); de använda denna fortskaffningsmetod för
att uppsöka passande tillflyktsorter, der de kunna
öfvervintra. Antalet lefvande arter uppgår till
omkring 2,500. – Ordningen kan indelas i följande
familjer: 1. Fogelspindlar (se d. o., Mygalidae)
hafva fyra s. k. lungsäckar och vanligen fyra
spinnvårtor; alla de

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>