- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
279-280

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spofsnäppan ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Spoleto (romarnas Spoletium), stad i italienska
prov. Perugia (Umbrien), på en höjd vid floden
Mareggia. 9,022 innev. (1881). Ärkebiskopssäte. Staden
har många ansenliga palats (bl. a. kommunalpalatset
med målningar af Spagna), mer än tjugo kyrkor
(bl. a. katedralen med fresker af Filippo Lippi)
samt åtskilliga arkitektoniska minnesmärken från
antiken (ruiner efter några tempel, en aqvedukt, en
romersk teater m. m.). Ståtlig är den 206 m. långa
och 81 m. höga bro (tillika vattenledning), som
leder öfver en djup klyfta, och som i sin nuvarande
gestalt byggdes 1355. Det gamla kastellet, som numera
begagnas till straffängelse, uppfördes af Teoderik
den store samt eröfrades 1155 af kejsar Fredrik I,
1831 af insurgenterna under Sercognani och 1860 af
piemontesarne. Staden var i forntiden en af de mest
betydande i Umbrien, blef 242 f. Kr. en romersk koloni
och försvarade sig 217 f. Kr. tappert mot Hannibal. År
82 f. Kr. blef Carrinas der slagen af Pompejus och
Crassus. Af goterna förstörd, återuppbyggdes staden
af Narses. Under det langobardiska herraväldet i
Italien blef den 574 hufvudstad i ett hertigdöme med
samma namn, hvilket hertigdöme hade bestånd äfven
under frankernas herravälde och omfattade större
delen af östra mellersta Italien. Hertig Guido af
S. blef 891 romersk kejsare, och hans son Lambert,
medkejsare 892, blef ensam kejsare 894. Under Konrad
af Schwaben upphörde hertigdömet att existera såsom
sjelfständigt, och under Henrik II blef dess område
införlifvadt med Toscana. Sedermera blef det föremål
för strider mellan tyske kejsaren och påfven, och
från början af 1200-talet hörde det till Kyrkostaten,
tills det 1861 indrogs i konungariket Italien.

Spolia, Lat., betecknade hos romarna det byte, som
en krigare på slagfältet vann af en besegrad fiende,
nämligen hans rustning och vapen. Fältherrar plägade
uppsätta dessa byten i något tempel eller vid egen
husdörr. – Spolia opima kallades det vapenbyte,
som en romersk öfverbefälhafvare lyckades vinna i
personlig strid med den fientlige fältherren. Endast
tre fall, då detta inträffat, äro omtalade i sagan
och historien. R. Tdh.

Spoliera (Lat. spoliare, af spolium, plur. spolia,
byte), plundra, utplundra. – Spoliation
l. spoliering, roffning, utplundring.

Spolmask, askarid, Ascaris lumbricoides, zool.,
en metmaskliknande rundmask af nematodernas
ordning, förekommer som intestinalmask i menniskans
tarmkanal. Den har hvit, blekröd eller ljust brunröd
färg. Honan är längre (30–40 cm.) än hannen (20
cm.), som för öfrigt är smalare och har svansänden
inrullad mot buken. Maskens ägg äro aflångt runda,
0,05–0,06 mm. långa, hafva ett ljust, kornigt
innehåll, ett något mörkare skal med ett knottrigt
ägghvitehylle. Man upptäcker dem med mikroskopet
bland exkrementen. Maskarnas oerhörda fruktsamhet
framgår deraf att man hos en enda hona funnit 60
mill. ägg. Spolmasken uppehåller sig mest i menniskans
tunntarm, men kan
derifrån krypa in i ventrikeln ända upp i näsan, in
i gallgången och ned i groftarmen. Stundom nysta
maskarna i hop sig till stora bollar. Maskens
utvecklingshistoria är ej fullt känd. De i
menniskans tarmkanal lagda äggen utveckla sig
troligen ej på stället till maskar, utan måste
genomgå något mellanstadium utom menniskokroppen,
komma så åter in med grönsaker, orent dricksvatten
o. d. Talrikast förekommer masken hos orientaler och
hos sinnessjuka. – Symtomen af denna masksjukdom äro
dels lokala, såsom bristande matlust eller onaturlig
hunger, elak andedrägt, ömhet för tryck på magen,
koliksmärtor, sugning i magen, oregelbunden öppning,
hos barn blå ringar kring ögonen, blek färg eller
omvexlande rodnad och blekhet; dels reflexsymtom,
såsom klåda och kittling i näsan, olika pupiller,
svindel, vanmakt, konvulsioner, danssjuka,
fallandesot, hicka, förlamningar m. m. Dock har man
förr varit alltför benägen att skrifva allt möjligt
ondt på maskens räkning. Full visshet om maskens
närvaro får man blott genom att upptäcka äggen i
exkrementen eller då hela masken afgår med dessa
eller med kräkning. Farlig blir spolmasken mest genom
sina vandringar in i ömtåliga organ, såsom lefvern,
luftstrupen och lungorna, samt i tarmfistlar, i
bråck m. m. Merendels finnes blott en och annan,
men stundom uppträder den i hundra- till tusental
i samma tarmkanal. Masken undvikes bäst genom stor
renlighet i mat och dryck, undvikandet af orena
grönsaker och frukter, orent dricksvatten o. d. Den
utdrifves bäst genom maskfrö (flores cinae) eller dess
verksamma beståndsdel santonin, som dock bör tagas
försigtigt, emedan det lätt medför en förgiftning.
F. B.

Spolpump. Se Pump.

Spondé (Grek. spondeios), metr., versfot, bestående
af två långa stafrelser (– –). Den
användes i synnerhet i hexametern, omvexlande med
daktylen. Rytmisk blir den derigenom att en af dess
båda stafvelser erhåller iktus.

Spongberg, Johan, universitetslärare, född i Stockholm
d. 21 Aug. 1800, blef student i Upsala 1816 och
promoverades 1830 till filos. doktor. Utnämnd till
docent i arkeologi 1833, företog han 1833–34 en
utländsk studieresa till Berlin och Leipzig samt
1836 till Jena och Paris. 1837 befordrades han till
e. o. adjunkt i grekiska språket och literaturen
i Upsala, 1848 till e. o. professor, med årligt
penningebidrag ur kronprinsen Karls privatkassa, och
1853 till litter. graecar. professor, från hvilken
befattning han till följd af en ögonåkomma tog afsked
år 1874. Död i Upsala d. 25 April 1888. S. egde en
sällsynt filologisk lärdom, särskildt i grekiska
språket, och verkade hufvudsakligen som akademisk
föreläsare för sin vetenskap, hvilken han ifrigt
försvarade mot den nyare tidens realistiska riktning.

Spongia, bot., farmak. Se Svampar. – Spongiös,
svampaktig, svampig.

Sponneck, Vilhelm Karl Eppingen, grefve, dansk
statsman, föddes d. 16 Febr. 1815 i Ringkjöbing och
härstammade från en tysk adelsätt, som 1701 blef
riksgreflig. Han blef

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0146.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free