Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spranger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
derefter till Petersburg, emottogs der med utmärkt
välvilja, blef kammarherre och generalmajor samt
erhöll flere andra gunstbevisningar och förmåner. Dock
blef kejsarinnans stämning, enligt Ehrenströms
berättelse, kyligare, sedan hon lärt känna S:s
slösande vanor och oregelbundna lefnadssätt. Då
kriget mellan Sverige och Ryssland 1788 utbröt,
uppmanade Gustaf III S. att söka sig in i den
mot Turkiet uppställda ryska armén för att undgå
eventualiteten att kämpa mot sitt fädernesland,
men han lyssnade icke dertill, utan åtog sig att
i Olonets-guvernementet uppställa en armékår,
hvilken öfver Sordavala skulle infalla i svenska
Finland. S. var derför fjärran från den finska
armén, då myteriet inom densamma utbröt, och torde
fått kännedom om Anjala-förbundet, först då han på
kallelse infann sig i Petersburg, der han i Aug. inför
kejsarinnan fick uttala sig om de förslag Jägerhorn
framfört. Han kunde icke hafva det ryska kabinettets
tveksamhet i denna fråga, och då han sedermera
infann sig vid Kymmene, der han underhandlade med
några af arméns officerare och hertig Karl, visade
det sig, att den rätta tidpunkten var förbi. Likaså
voro underhandlingarna med brigadchefen Hastfehr i
Savolaks fruktlösa. Under vinterns lopp utarbetade
S. proklamationer, i hvilka finnarna manades att
arbeta för befrielsen från Sverige. Sjelf ville
han med vapen i hand kämpa för saken, hvarför han
emottog anställning vid den ryska armé, som i Juni
1789 inbröt i Savolaks. Men hans krigarebana afbröts
redan i slaget vid Porrassalmi d. 13 Juni 1789, der
han blef svårt sårad. 1790 dömdes han frånvarande af
Åbo hofrätt, såsom den hvilken burit afvog sköld mot
konung och fädernesland, att mista lif, ära, gods och
adelskap. Från vestra Europa, dit han begifvit sig,
återvände S. 1793 till Petersburg, men föll i onåd,
hvarefter han 1795–98 för det mesta vistades i Töplitz
i Böhmen. Sistnämnda år infann han sig åter i den
ryska hufvudstaden, vann kejsar Pauls förtroende,
utnämndes till general af infanteriet och erhöll
uppdrag att som ambassadör afgå till Paris för att
med Napoleon Bonaparte underhandla om öfverlemnandet
af Malta till Ryssland och om återsändandet af de
ryske fångarna till Frankrike. Uppdraget verkställdes
lyckligt (1800–01), men S:s nya framtidsförhoppningar
afbrötos genom kejsar Pauls mord. De nya styrande
funno honom besvärlig. 1802 förordnades han att
inspektera Rysslands södra gräns från Kiachta
till Astrachan. 1806 afgaf han ett utlåtande om
militärväsendet i ryska Finland, hvilket han ville
bygga på upprättandet af en indelt jägarekår. I det
hela var han dock tvungen till overksamhet och fann
sin ställning så svår, att han författade en till
Gustaf IV Adolf ställd böneskrift om att få återkomma
till fäderneslandet. Huruvida denna skrift blifvit
inlemnad är dock tvifvelaktigt.
Först då en brytning mellan Ryssland och Sverige
1808 åter förestod, fann man S. ännu en gång
behöflig. S. deltog i öfverläggningar, som höllos i
Petersburg i början af 1808, men fick ej befäl vid
den i Finland inryckande armén, då han undanbad sig
att tjena under öfverbefälhafvåren, Buxhoevden.
S. anbefalldes dock att åtfölja armén för att genom
sina förbindelser bana ryssarna vägen. Han ledde
underhandlingarna med kommendanten på Svartholm,
K. M. Gripenberg, men återvände redan mot slutet
af Mars till Petersburg, der han i ett till
ministern Kumjantsev ingifvet memorial yrkade på
de finska ständernas snara sammankallande. I
Petersburg var man i början benägen
att gå in på hans synpunkter, men sedermera började
man finna en finsk ständerförsamling ändamålslös,
hvarför S. för någon tid hade ringa inflytande på
de finska angelägenheterna. Först då den finska
deputationen (se d. o.) infunnit sig i Petersburg,
gör sig hans stämma återigen hörd. S. besvarade
å kejsarens vägnar deputationens första yttrande,
utnämndes d. 1 Dec. 1808 till Finlands generalguvernör
samt afgaf i förening med krigsministern Araktjejev
och general v. Knorring till kejsaren ett förslag om
framtida ordnande af Finlands styrelse. Han stod nu
vid det mål han länge drömt sig såsom högste civil
styresman för det med Ryssland förenade Finland,
men hans verksamhet på den nya platsen blef långt
ifrån så betydande, som han hoppats. Den allmänna
opinionen i Finland var fientlig mot honom, och hans
retsamma lynne gaf anledning till förvecklingar med de
ryska myndigheterna. En tvist med öfverbefälhafvaren,
Bogdan v. Knorring, om generalguvernörshuset i Åbo
blef orsak till en skarp varning från kejsaren
till dem bägge. Senare klagade S. i bref till
Speranski öfver att hafva blifvit förbigången vid
tillsättandet af komitén för utarbetande af förslag
till regeringskonselj, men fick ett skarpt svar och
varnades för obefogad inblandning i Borgå landtdags
verksamhet. Med anledning deraf begärde S. sitt
afsked, som beviljades 5 (17) Juni 1809. De sista
åren af sitt oroliga lif tillbragte han i stillhet
dels på sin egendom Hietala i närheten af Viborg,
dels äfven i Petersburg, der han dog d. 13 Oktober
1819. År 1809 hade han blifvit upphöjd i grefligt
stånd. Utdrag ur S:s dagbok ingå i Yrjö Koskinens
skrift »Yrjö Maunu Sprengtportenista» (Om Göran
Magnus Sprengtporten), Helsingfors 1870. I öfrigt
är hans lif skildradt af K. K. Tigerstedt i en i
Finsk tidskrift införd artikelserie (1877–88) samt i
Åbo lyceums program 1881 och 1882, af Th. Westrin i
»Svenska literatursällskapets i Finland Förhandlingar
och uppsatser» 3 (1887) äfvensom i Finsk tidskrift
(1889). M. G. S.
4. Sprengtporten, Jakob Vilhelm, friherre, ämbetsman,
militär, son af S. 1., född på Sparreholm d. 9
Okt. 1794, aflade hofrättsexamen i Upsala 1811 och
utnämndes 1812 till kornett vid Lifgardet till
häst. Efter att hafva deltagit i tyska kriget
tjenstgjorde han som attaché i Petersburg
1816–17 samt blef 1825 öfverstekammarjunkare, 1827
öfverhofjägmästare, 1828 öfverste i armén och chef för
Skogsinstitutet och 1830 generaladjutant. Sistnämnda
år förordnades han äfven till överståthållare i
Stockholm, men afgick i Juni 1838 med anledning af
de då i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
