Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Spranger ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstaden timade oroligheterna. Den för sin älskvärda
personlighet och sitt lugna allvar särdeles populäre
mannen mottog 1844 ånyo öfverståthållareämbetet,
hvilket han bibehöll till 1848. 1858 afgick han i en
ministeriel beskickning till Paris och Köpenhamn, och
s. å. blef han befordrad till generallöjtnant. 1823–75
deltog han i riksdagsförhandlingarna. Med en
mångsidig och fin bildning egnade han sig äfven åt
skriftställeri: Tankar i representationsfrågan
(1839) och Vittra tidsfördrif (1855; ny tillökt
uppl. 1872). Ledamot af Krigsvetenskapsakademien
sedan 1827 och af Vetenskapsakademien sedan 1848,
dog han på Sparreholm d. 29 Sept. 1875.
Spreustein. Se Natrolit.
Spri l. sprit, sjöv., en smäcker (smal) stång,
hvarmed ett spritsegel utbredes. Då ett dylikt
segel skall spritas, instickes spritets öfre ända
i spritögat, som sitter i seglets öfre bakre hörn,
och dess nedre ände sättes i spritstroppen, som är
smygd om masten; på större båtar hissas nämnda hörn
af seglet upp till spritänden, som i så fall genom
ett särskildt tåg kan firas ut till sitt stånd och
halas upp till masten. Spri kallas äfven den smäckra
rå, hvartill ett latin- l. loggertsegels öfverkant
fästes och hvarigenom seglet direkt utbredes, då
det hissas. Ehuruväl spri och sprit är detsamma,
torde dock bruket gifva vid handen att man vanligen
benämner den förstnämnda stången sprit och den
omtalade rån spri, till följd hvaraf man också
kallar det fyrkantiga seglet utan rå spritsegel
och det trapezformiga latin- l. loggertseglet
sprisegel. Jfr Galérsegel, Loggert och Segel.
R. N.
Spridd ordning, krigsv., kallas den vid infanteriet
numera så godt som uteslutande förekommande
stridsformen, i hvilken åt hvarje karl gifves en viss
grad af handlings- och rörelsefrihet. Den spridda
ordningens formering är skyttelinien (se Skyttar),
hvilken följes af slutna afdelningar (understöd,
reserver) med ändamål att förstärka skyttelinien
eller utföra den afgörande stöten. Den spridda
ordningen, som egentligen infördes under den stora
franska revolutionen, har med de alltjämt förbättrade
eldvapnen fått en allt större betydelse. Jfr Fotfolk.
C. O. N.
Spridning, spridningsförmåga,
spridningskoefficient. Se Dispersion.
Spridnings-kon. Se Kulbana, sp. 215.
Spring, sjöv., tvärförtöjning i
allmänhet. För-springet visar vanligtvis något
akter-öfver, och akter-springet något för-öfver,
stundom i kryss. Utföres ett varp tvärs ut från
fartyget – vare sig ett ankare med vidfäst tåg eller
endast ett tåg, som göres fast i land eller till en
boj i afsigt att hindra fartyget slå ner med aktern
eller för att underlätta ett tillsegelsgående –
kallas äfven det ett spring. Då spring för sistnämnda
ändamål användas, säges fartyget »gå till segels för
spring». Jfr Ankra. R. N.
Springa (Eng. spring), sjöv., gå sönder; uttrycket
användes såväl om tågvirke och ketting som om
rundhult, maskindelar m. m. – Springa läck säges
om ett fartyg, som hastigt får en läcka. – Springa
rå. Se Rår. R. N.
Springaren, Delphinm delphii, zool., art
hörande till slägtet Delphinus, fam. Delphinidae,
underordn. Odontoceti (Tandhvalar). ordn. Cetacea
(hvaldjur) inom däggdjurens klass. Nosen är lång och
spetsig, baktill genom en tydlig afsats skild från den
höga pannan. Den tämligen höga ryggfenan är belägen
ungefär på midten af kroppslängden. Djuret är ofvan
svart, undertill hvitt. Tänderna äro 40–50 å hvardera
sidan i öfver- och underkäken. Kroppslängden är
omkr. 2 m. Denna delfin, som är allmän i Medelhafvet
och Atlantiska oceanen, men endast undantagsvis
träffas vid Skandinaviens kuster, har af skalderna
besjungits såsom de skeppsbrutnes hjelpare. Zoologerna
hafva endast kunnat konstatera, att springaren är
ett både smidigt och glupskt rofdjur, hvilket med
framgång förföljer de snabbaste fiskar och näppeligen
lär försmå att frossa på sina egne kamrater, när
dessa blifvit sårade. Springaren håller sig vanligen
i flock och gifver sin närvaro tillkänna dermed att
den ofta springer upp ur vattnet med hela kroppen,
hvilken omständighet förskaffat honom hans namn. L-e.
Springbrunn kallas en från en vattenreservoar till en
lägre punkt anbragt rörledning, genom hvars vid nämnda
punkt gjorda öppning en vattenstråle kan pressas
upp enligt lagen för kommunicerande rör. Rörande
s. k. naturliga springbrunnar l. springkällor se
Källa. Jfr äfven Artesisk brunn, Fontän och Herons
brunn.
Springer, Kristofer, politisk partigängare, född
1704, dref handelsaffärer i Stockholm och blandade sig
såsom mössa med häftighet i de politiska striderna vid
1742–43 års riksdag. Drifvande den s. k.
principalatsfrågan (se d. o.), anföll han i synnerhet T. Plomgren,
men blef för sitt oroliga uppträdande inmanad i
häkte, hvarur han frigafs i Jan. 1746. Vid riksdagen
sistnämnda år höll han öppen taffel för mossorna och
stod i hemlig förbindelse med ryske ministern. På
grund deraf häktades han åter 1747 och blef, då
han lyckats rymma till engelske ministerns hus,
utlemnad samt 1748 för lifstid insatt på Marstrands
fästning. 1752 undkom han emellertid till Ryssland,
der han utnämndes till assessor i kommerskollegium i
Petersburg. Men fruktande för att äfven der blifva
utlemnad, begaf han sig 1754 åter på flykten och
stannade efter flere irrfärder i London, hvarest han
sedermera förvärfvade ett visst anseende, särskildt
som en af dervarande svenska församlings förnämsta
stödjepelare. Död efter d. 20 Okt. 1776.
Springer, Anton Heinrich, tysk historiker och
konsthistoriker, f. 1825 i Prag, sedan 1873
professor i Leipzig (förut i Bonn och Strassburg),
har vunnit ett berömdt namn företrädesvis genom
sina konsthistoriska arbeten, i hvilka han fritt
tillämpat Hegels estetiska system: Kunsthistorische
briefe (1852–57), Die baukunst des christlichen
mittelalters (1854), Geschichte der bildenden künste
im 19:ten jahrhundert (1859), Bilder aus der neuern
kunstgeschichte (2:dra uppl. 1886), Rafael und Michel
Angelo (2:dra uppl. 1883) och åtskilliga smärre
skrifter. Bland hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
