Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Springeskatt ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
germanska familjen; denna åter tillsammans
med bl. a. de romanska, keltiska, slaviska,
grekiska och indiska språkfamiljerna bilda den
indo-europeiska språkstammen. Andra språkstammar äro
t. ex. den semitiska (omfattande bl. a. hebreiska och
arabiska) och den finsk-ugriska (dit bl. a. finska,
lappska och ungerska höra). Likheten mellan de till
samma språkstam hörande språken beror vanligen och
väsentligen på gemensam härkomst hos de folk, som
tala dithörande språk, hvilka sålunda genealogiskt
sedt äro att betrakta såsom dotterspråk af ett och
samma urspråk och geografiskt sedt såsom dialekter
af en och samma folkstams språk. Huruvida några
eller alla språkstammar kunna sammanföras till
större enheter, är mycket tvifvelaktigt; åtminstone
hafva de försök, som hittills gjorts, särskildt i
syfte att uppvisa ett närmare sammanhang mellan den
indo-europeiska och den semitiska språkstammen,
icke krönts af framgång. Snarare synes då den
mycket diskuterade frågan om språkets väsende och
ursprung närma sig en lösning, som åtminstone
tillsvidare kan tillfredsställa vetenskapens
kraf. Såsom numera allmänt öfvergifven torde den
fordom äfven bland vetenskapsmän gängse åsigt få
betraktas, enligt hvilken språket såsom en fullt
utbildad färdighet nedlagts hos menniskan redan vid
»skapelsen». Nu anses det såsom gifvet, att språket
hos menniskoslägtet liksom hos individer från en
ringa början utvecklats och alltjämt utvecklas till
en allt större fullkomlighet. Men angående arten
af denna utveckling äro åsigterna ännu tämligen
skilda. Allt färre anhängare räknar dock den mening,
som för ett par decennier sedan var ganska allmänt
herskande, nämligen att språket vore väsentligen
en »naturprodukt», som i likhet med t. ex. hosta,
nysning, gråt och skratt uppkomme och utvecklades,
helt och hållet eller åtminstone öfvervägande,
oberoende af menniskans viljelif. Det rätta torde
fastmer vara, att språket liksom kläder och boning,
sång och musik väsentligen är en »konstprodukt»,
som visserligen af de fleste individer produceras
omedvetet och ofritt, således till följd af en
blott konstdrift (liksom bäfverns hus, biets
cell, näktergalens sång), men hvars fullkomnande
dock i allmänhet beror på att denna konstdrift
hos vissa individer utvecklats och med stigande
kultur alltmera utvecklas till en medveten och fri
konstnärlig verksamhet. Från musiken, med hvilken
konst språket företer många likheter, skiljer
det sig väsentligen endast derigenom, att det icke
produceras för sin egen skull, utan för att utgöra
tecken för ett andligt innehåll. Möjligheten för den
primitiva menniskan att gifva sina röstresurser denna
användning berodde tydligen derpå, att af hennes
läten några redan ursprungligen egde en omedelbar
förmåga att hos åhöraren uppväcka samma stämning
eller föreställning, hvaraf de sjelfva framkallats;
jfr härmed skrattets och gråtens smittsamhet, musikens
förmåga att väcka vemod eller glädje o. d. Huru
denna magra grundfond af allmänfattliga utrop,
lystringsljud, härmningsljud o. d. småningom ökades
genom allt rikare
artikulering hos talorganen, till sin betydelse
differentierades för att hålla jämna steg med
själslifvets allt större förmåga af nyansering,
utvidgade sin betydelsesfer, så att de från
att vara uttryck för subjektiva intryck blefvo
fullkomligt konventionella tecken för yttre objekt,
slutligen äfven för rent andliga föreställningar,
derom har vetenskapen ännu så godt som intet
att upplysa. – Talspråket (talet) är ett språk
i första hand, d. v. s. ett direkt tecken för
föreställningen. Annorlunda med skriftspråket
(skriften), som är ett språk först i andra hand,
enär det direkt endast åsyftar att vara ett tecken
för talspråket, således tecken för ett tecken; ehuru
väl hos en öfvad läsare föreställningen vanligtvis
väckes till lif omedelbart genom det skrifna tecknet
(hvaremot en mindre öfvad läsare nödgas antingen
läsa högt eller åtminstone föreställa sig det
talade uttrycket). Ett dylikt andrahandspråk är
äfven det af och till döfstumma använda
fingerspråket. Jfr Ad. Noreen, »Något om ord och ordklasser»
(i Nord. tidskr. 1879), och »Om språkriktighet»
(2:drauppl. 1888). Ad.N-n.
Språkforskning. Se Språkvetenskap.
Språkljud, gramm., skulle man i största allmänhet
kunna kalla hvarje ljud, som användes såsom
språkligt tecken eller uttryck, t. ex. signaler,
djurläten o. s. v. Men vanligen förstår man
under språkljud de ljud, hvarutaf det menskliga
talspråket består. Språkljuden äro ett talspråks
enklaste beståndsdelar och frambringas af
menniskorösten medelst en enda oförändrad artikulation
eller placering af talverktygen. Språkljuden
bildas på det sätt att den från lungorna vid
utandning framträngande luftströmmen hämmas och
derigenom framkallar ett ljud, i vissa fall äfven
förbundet med en paus eller fullständig hämning af
luftströmmen, nämligen vid bildning af explosivorna
p, t, k, b, d, g. Organen for språkljudens bildande
äro andningsorganen (mellangärdet, lungorna,
luftstrupen) och artikulations- eller resonansorganen
(struphufvud, mun- och näshåla). Det är företrädesvis
de senare organens sätt att verka, hvartill
man har att taga hänsyn vid en klassificering
af språkljuden. Artikulationen kan vara förlagd
till struphufvudet, till mun- och näshålan eller
samtidigt till båda delarna. Om stämbanden i
struphufvudet närma sig hvarandra och försättas i
vibrationer, uppkommer s. k. stämton. Alltefter som
stämbanden vid ljudens bildande sålunda äro försatta
i vibration eller ej, blifva dessa respektive
tonande och tonlösa. Till de förra höra vokaler,
nasaler (m, n), s. k. liqvida (l, r), explosiva
medier (b, d, g), spiranterna j och v; till de
senare explosiva tenues (k, p, t), spiranterna f,
s. För öfrigt är det mun- och näshålan, som äro mest
verksamma vid artikulationen. Alltefter som munnen
eller näsan uteslutande eller båda samtidigt äro
artikulationsställen, blifva språkljuden orala, de
flesta svenska språkljud, nasala (resonanter), m, n
(ng), nasoorala, t. ex. de franska nasalvokalerna. Mun-
och näshålan kan antingen tjena till att blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
