- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
303-304

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Springeskatt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

modifiera klangen hos språkljuden eller också att
genom större eller mindre hämning gifva det i
struphufvudet bildade ljudet en tillsats af ett
buller (T. geräusch). Härefter indelas språkljuden
i sonorljud och buller- (geräusch-) ljud. Till
de förra höra vokaler, nasaler, på sätt och vis
äfven tremulanter l. r-ljud och laterala frikativor
l. l-ljud (båda dessa slag vanligen sammanfattade
under namnet liqvider). Skilnaden mellan vokaler å
ena sidan och de öfriga ljuden såsom konsonanter å den
andra består deruti att de förra hafva vidare pass,
så att deras qvalitet bestämmes af munhålans form,
som i hvarje särskildt fall genom vissa bitoner
ger stämtonen en bestämd klangfärg. Bullerljuden
kunna alltefter sättet för deras bildande, alltefter
som hämningen är fullständig eller ej, indelas i
explosivor, så kallade, emedan luftens frambrytande
genom det fullständiga hindret kan jämföras med en
explosion, och frikativor, hvilka bildas derigenom
att luftströmmen frampressas genom en smal öppning och
åstadkommer en hörbar skrapning mot dess väggar. Till
de förra höra p, t, k, b, d, g; till de senare s-
och sch-ljuden, f, v, j, vidare t. ex. tyskt ch,
franskt j (i je) o. s. v. Nära frikativorna stå
laterala frikativor, l-ljuden, som bildas på det
sätt att luftströmmen silas fram på båda sidor om
tungspetsen, som är fäst någonstädes öfver tänderna (i
svenskan äro l-ljuden postdentala), samt tremulanter,
r-ljud, som bildas derigenom att en fritt rörlig del,
vanligen tungspetsen eller tungspenen, vibrerar. Med
afseende på bildningsstället eller kontaktspunkten
indelas specielt konsonanterna (äfven hvad rör
vokalerna har man delvis samma namn) i läppljud
(labialer), vare sig bilabialer, såsom p, b, m, eller
dentilabialer: f, v; tungspetsljud (dentaler), med
flere underafdelningar, såsom interdentaler: eng. th,
postdentaler: t, d, s, l, n
m. fl. arter; tungryggljud
(vanligen kallade palataler och gutturaler), bland
hvilka prepalataler: j, k (i kisse), (tj-ljudet (när
det ej uttalas som affrikata) och mediopalataler:
g, k, ng
(s. k. gutturalt n). En annan indelning i
sonanter (sjelfljud) och konsonanter (medljud; ej
att förvexla med indelningen vokaler och konsonanter)
afser icke ljudens egen qvalitet, utan endast deras
funktion i stafvelsebildningen. Sonanter äro sådana
ljud, som kunna vara stafvelsebildande, uppbära
stafvelsens accent; de äro då stafvelsens kärna,
hvarom sedan konsonanterna kunna gruppera sig som
bihang. Som sonanter fungera vanligen vokalerna,
stundom vissa konsonanter, i synnerhet liqvida och
nasaler (l, r, n, m), t. ex. handl, bindr, vattn
(skrifna handel, binder, vatten). Som konsonanter
fungera vanligen konsonanterna (i deras motsats
mot vokalerna), understundom – specielt såsom
komponenter i de s. k. diftongerna – vissa vokaler,
i synnerhet i och u. Bland språkljuden gifves det
också sådana, som lämpligen kunna kallas sammansatta,
vid hvilkas bildning »organen samtidigt intaga sådana
utpräglade ställningar, hvilka eljest hvar för sig
äro tillräckliga att
karakterisera ett språkljud». Från denna synpunkt äro alla
vokaler sammansatta samt vissa svenska. sch-ljuå. Från
sådana sammansatta ljud har man att skilja
s. k. dubbelljud, bland vokalerna diftonger, bland
konsonanterna exempelvis de s. k. affrikatorna
(t. ex. tj-ljudet i tjena, ifall det uttalas såsom
t + en frikativa). – De teoretiskt tänkbara
språkljudens antal är oändligt. Dock kommer
blott ett visst fåtal af dessa möjligheter till
användning, ofta dock olika i olika språk. Med
afseende på beteckning i skrift skulle man
teoretiskt fordra ett tecken åtminstone för hvarje
faktiskt förefintligt ljud. Men på grund af den mängd
tecken, som i så fall skulle blifva nödvändiga, har
man, framförallt i de befintliga gängse alfabeten,
men också i de för rent vetenskapligt ändamål
uppgjorda transskriptionsalfabeten, sett sig nödgad
att använda ett tecken för flere särdeles nära
beslägtade språkljud, sammanfattade som en särskild
språkljudstyp. Deremot är det naturligtvis rent
slöseri och totalt ändamålslöst att för ett språkljud
(eller en afgränsad enhetlig typ deraf) använda flere
tecken. Svenska riksspråket har gällande beteckningar
för följande ljud: a, e, i, o, u, y, å (tecknadt med
o och å), ä (tecknadt med e och ä), ö; l, r; m, n,
gutturalt n (tecknadt ng, nk); p, b, t, d, k, g, f,
v
(tecknadt med v, f, fv, hv), s, sch- l. s-ljuden
(tecknade med sk[j], stj, sj, sch, ti), j (tecknadt
med j, hj, lj, g, gj); (tj-ljudet (när ej affrikata;
tecknadt k, kj, tj) samt h; härtill kunna läggas
supradentala n, t, d, s, l (tecknade rn, rt, rd,
rs, rl
). K. F. J.

Språklära. Se Grammatik.

Språkrensning. Se Purism.

Språkrör. Se Ropare.

Språkstam, den enhet, inom hvilken man, sammanfört
sådana språk, som förete likheter, hvilka tyda på
gemensamt ursprung. Se Språk.

Språkvetenskap, språkforskning l. lingvistik,
vetenskapen om (tal)språket såsom sådant, är noga
att skilja från filologi (se d. o.), som redogör
för den andliga kultur, som i ett språk vunnit
uttryck. Utom filologien har lingvistiken till
sina förnämsta hjelpvetenskaper språkfilosofien,
som besvarar frågorna om språkets väsende och
ursprung samt de inre (psykologiska och etnologiska)
förutsättningarna för dess lif, och fonetiken,
som behandlar de yttre (anatomiska, fysiologiska
och akustiska) vilkoren för språket. Lingvistiken
kan vara dels jämförande (komparativ), behandlande
flere beslägtade språks förhållande till hvarandra
och till sitt gemensamma urspråk, dels speciel,
redogörande för ett enda språks byggnad, för hvilket
senare fall vanligen användes termen grammatik
(med tillägget historisk, i händelse äfven språkets
historiska utveckling behandlas). Enär språket,
liksom hvarje annan konstprodukt, kan betraktas från
trenne hufvudsynpurikter: materialets, konstruktionens
och funktionens, erhåller en fullständig grammatik
tre hufvuddelar: fonologi l. ljudlära, morfologi
l. formlära (bestående af etymologi l.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Feb 10 02:25:22 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0158.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free