Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 313-314 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sprödhet ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

tillhjelp af dessa eqvationer kunna sedan den mot olika
belastningar svarande nedböjningen beräknas.

Håller man den ena änden af en tråd eller en
cylindrisk stång fast och vrider den medelst
krafter verkande i andra änden, finner man,
att vridningsmomentet (F) är proportionel mot
vridningsvinkeln (ω), mot 4:de potensen af stångens
radie och omvändt proportionelt mot stångens längd
(l), samt att detsamma dessutom beror af stångens
beskaffenhet (T), hvarför man kan sätta

	ω. r4
F = T .	––––-
	l

der F kallas torsionskraften och T
torsionskoefficienten.

Ofvanstående s. k. spänstighetslagar gälla
dock blott under den förutsättningen att de
formförändringar kropparna undergå, då de påverkas
af yttre krafter, endast äro tillfälliga, så att
kroppen återtager sin förra form, när krafterna
upphöra att verka. Men åverkas en kropp hvilken som
hälst af en växande kraft, erhåller den förr eller
senare en fortfarande formförändring. Kropparnas
elasticitet har följaktligen en gräns, det finnes
en spänstighetsgräns. Man kallar bärighetsmodul den
spänning, hvilken verkar på en kropp i det ögonblick
han uppnår sin spänstighetsgräns. En del kroppar, de
s. k. tänjbara, intaga, sedan spänstighetsgränsen
öfverskridits, nya jämnvigtslägen med ofta ökad
spänstighetsmodul, t. ex. dragen ståltråd; de sägas
hafva stor sträckbarhet; andra deremot falla sönder,
så snart som spänstighetsgränsen öfverskrides;
de kallas spröda, t. ex. glas. De tänjbara kropparna
kunna deremot ytterligare påverkas, innan de slitas
sönder eller krossas, och kallas den största spänning,
som kroppen kan uthärda, innan den förstöres,
kroppens brottmodul. Den spänning, vid hvilken en
kropps elasticitetsgräns uppnås, bestämmer kroppens
styrka l. hållfasthet (se d. o.).

Hos flytande och gasformiga kroppar uppträder
spänstigheten vid hvarje försök till ändring
af deras volym, men, till följd af rörligheten
hos deras smådelar, kan ingen spänstighet visa
sig, då endast deras form ändras, och af samma
skäl ega de ej häller någon spänstighetsgräns.
A. Bi-n.

Spänstighetsgräns l. elasticitetsgräns, fys. Se
Spänstighet.

Spänstighetskurva l. elasticitetskurva, fys. Se
Spänstighet.

Spänstighetsmodul l. elasticitetsmodul, fys. Se
Spänstighet.

Spänstighetsyta l. elasticitetsyta, fys. Se
Spänstighet.

Spärrad stil, boktr., kallas kursiv stil eller
antiqva, då bokstäfverna till framhäfvande af vissa
ord eller meningar äro skilda med spatier, hvarigenom
stilen synes större.

Spärrdamm. Se Damm 1.

Spärrfästning. Se Fästning, sp. 624.

Spärrventil, en i orgeln befintlig klaff, som, ledd
af särskildt registerdrag, ögonblickligt afstänger
vädret och bringar pipan till tystnad. Den
användes vid susning och »hylning» i orgeln.
A. L.

Spättrockan, zool. Se Rockor.

Spögubbe. Se Kyrkovaktare.

Spöken äro enligt folktron okroppsliga, endast som
skuggbilder framträdande väsenden, hvilka förut
som menniskor lefvat och verkat på jorden. Tron
på spöken härleder sig dels från vissa allmänna
psykiska fenomen, t. ex. drömmar, dels från subjektiva
sinnesbedrägerier, framkallade af fruktan, ångest
eller liknande affekter, dels ock från en sjuklig
hjernverksamhet. Förekommande hos alla folk, anknyter
sig denna tro vanligen till föreställningarna om
själens lif efter döden. Merendels anses sålunda
spökena vara aflidna personers vålnader, som af
en eller annan orsak, ofta till straff för ett
begånget brott eller för att åstadkomma ett brotts
bestraffande, icke finna ro i grafven. Vanligen
hafva de sitt tillhåll i kyrkor, på kyrkogårdar
och galgbackar eller, om de varit missdådare, på
de platser, der de öfvat sina illgerningar. De
visa sig från midnattstimman till hanegället
och förebåda för den, som ser dem, någon snart
stundande olycka. Med spöken menas äfven tomtar,
elfvor, skogsrån m. fl. dylika väsenden, med hvilka
folktron uppfyllt naturen. Se vidare Andeskådning,
Hallucinationer och Visioner.

Spöstraff, ett i vår äldre lagstiftning förekommande
kroppsstraft bestående af slag med långa spön eller
ris. I 1734 års lag förekom spöstraffet antingen
ovilkorligt vid vissa brott eller ock alternativt
jämte böter eller slutligen i stället för böter i
händelse af oförmåga att betala dem. Hvarje par spö
eller ris representerade ett visst penningevärde,
enligt en i lagen angifven skala. Män straffades med
spö och qvinnor med ris. Maximum var 40 par spö och
30 par ris. Genom k. förordningen af d. 4 Maj 1855
bestämdes, att spöstraff ej vidare skulle användas. I
de fall, der lagen ovilkorligen påbjöd detta straff,
skulle vatten- och brödstraffet användas i stället. I
1804 års strafflag förekommer icke spöstraffet. Dock
kan, när brott blifvit begånget af barn, som icke
fyllt 15 år, domstolen under vissa omständigheter
förordna, »att barnet med aga hemma i huset rättas
skall». H. S-n.

Squamipennes, zool. Se Sprutfiskslägtet.

Squarcione [-tjiåne], Francesco, italiensk målare,
grundläggaren af skolan i Padua, född derstädes
1394, död 1474, var ursprungligen skräddare och
konststickare, öfvergick efter en resa till Grekland,
under hvilken han samlat konstverk, till måleriet och
öppnade en mycket besökt läroanstalt, der eleverna
hufvudsakligen sysselsattes med teckning och målning
efter skulpturer, d. v. s. ej direkt efter naturen,
hvilket för lång tid gaf den paduanska målarekonsten
en viss stel och plastisk, på formen mer än på färgen
riktad karakter. S. var hufvudsakligen teoretiker och,
såvidt man vet, ingen öfverlägsen konstnär, men blef
såsom lärare för den store Mantegna af betydelse
för konsthistorien. Hans arbeten hafva till största
delen gått förlorade, men i Padua bevaras ännu tvänne

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>