Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström / 335-336 (1891) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stadsjord ...

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

spiror, beroende i hufvudsak derpå att hvar och en af
de i grundplanen angifna delarna äfven utåt framträder
med en viss sjelfständighet. Kärnan utgöres alltså
af långhusets midtskepp, hvars branta kroppåstak,
ofta krönt af en hög



takryttare, beherrskar det öfriga. Mot midtrummets
öfre vägg stödja sig de omgifvande sidoskeppens
pulpettak, och i ö. sluta sig härtill koret och
korrundeln med sina lägre tak och spiror. Längst
ned kommer löpgången med sitt pulpettak, med de
framspringande gafvelkrönta portalbyggnaderna och
med de små öppna bågställningarna, som resa sig
från en bröstning. Mängden af vinklar och profiler
ökas stundom ytterligare derigenom att portalernas
gafvelrösten upprepas både å sidoskeppens och
midtskeppets, någon gång äfven å korets takfall. –
Ljusöppningarna äro deremot få och små. Väggar
och tak äro klädda med grof, huggen spån, lagd som
fjäll, indränkt med tjära eller mörk af ålder. Från
gafvelspetsarna framspringa rygg, åsbjelkarnas
förlängningar, groft tillskurna i underliga
former, djurhufvud o. d. Men f. ö. inskränker
sig den arkitektoniska orneringen dels till de
nämnda bågställningarna å löpgången, dels till rika
sniderier, som pryda portalerna och deras närmaste
omgifning. I de äldsta byggnaderna bära dessa
sniderier ännu den yngre jernålderns karakter;
senare framträda de romanska formerna. Intrycket
af det hela är allvarsamt, tungt, på samma gång
som fantastiskt, men den likhet, som man velat
finna med vissa österländska byggnadsformer, är
säkerligen helt och hållet tillfällig. Det inre
bildar ett enda stort rum, skumt genom bristen på
ljusöppningar, men luftigt och rymligt, med takstolen
och alla träkonstruktionens detaljer åtminstone
ursprungligen blottade. Träpelarnas hufvud af det
romanska tärningskapitälets form äro stundom prydda
med sniderier. Triforielika öppningar motsvara stundom
inåt den plats, som utåt upptages af sidoskeppens
pulpettak.

Stafkyrkornas material är furu, någon gång med alm
för vissa delar. Jern saknas så godt som alldeles. De
äro utförda i resvirkeskonstruktion. Stommen består
af en ram af bottensyllar med i dem intappade grofva,
lodräta stolpar – stafvar, häraf kyrkornas namn – hvilka
upptill sammanhållas genom starka, vågräta bjelkar,
s. k. staflægjer. De grofva, bilade plankor, som
bilda väggarna, äro lodrätt inskjutna i falsar
i bottensyllar och staflægjer samt derjämte i
hvarandra. Det hela erhåller stadga genom ett sinnrikt
system af stöd och sträfvor.

Stafkyrkorna förekomma till inemot ett antal af femtio
i det mellersta och vestra Norges fjälldalar. Deras
antal har varit vida större. Många befinna sig i
ett bristfälligt och vanvårdadt skick. De äldsta
befintliga anses härröra från tiden omkr. år
1200. Såsom de märkligaste kunna nämnas kyrkorna
i Hitterdal och Borgund i Urnes (jfr art. Vage).
Upk.

Stafnäs, socken i Värmlands län,
Gillbergs härad. Areal 22,794 har. 3,113 innev. (1889).
S. bildar med Värmskog och Högerud ett
konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Karlstads stift,
Gillbergs kontrakt.

Stafrum. Se Vedmått.

Stafsinge, socken i Hallands län, Faurås härad. Areal
4,331 har. 2,449 innev. (1889). Annex till Vinberg,
Göteborgs stift, Falkenbergs kontrakt.

Stafs- och stolsbo, i äldre tider benämning på
biskops boställe.

Stafvelse, språkv., så stor ljudmassa, som
frambringas genom en enda utandningsstöt. Hvarje
stafvelse utgöres af en vokal ensam eller i förening
med en eller flere konsonanter. Af en eller flere
stafvelser bildas ord. Stafvelserna kunna vara
af tre slag: 1) grundstafvelser, hvilka bilda
enstafviga ord, t. ex. man, eller utgöra återstoden
af ord, hvilka afklädts förstafvelser och ändelser,
t. ex. till-ställ-ning, 2) förstafvelser ell. prefix,
hvilka utgöra första leden i sammansättningar,
t. ex. be-tala, und-gå, er-sätta; och 3) ändelser,
hvilka läggas till en grundstafvelse antingen
för att bilda nya ord, s. k. afledningsändelser,
t. ex. frukt-bar, frukt-lös, eller ock för att böja
ett ord, s. k. böjningsändelser, t. ex. frukt-er
(pl. af frukt), frukt-ar (pres. af frukta).
R. G.

Stafvelse-alfabet. Se Alfabet.

Stafvelserim, slutrim, till skilnad från alliteration
och assonans. Se Rim.

Stafvelseskrift. Se Skrift.

Stafylom l. staphyloma (Grek. stafyle, drufva),
oftalmol., är en benämning, som användes: dels för
en sjuklig förändring i hornhinnans form, i det
densamma får en i hög grad utstående konvexitet
genom stegradt tryck inifrån af »vattenvätskan»
(humor aqvens) i ögats främre kammare, utan att
hornhinnan ännu förlorat sin genomskinlighet;
dels samma förändring i form och förtunning (i
större eller mindre grad) jämte fördunkling af
hornhinnan i förening med dess sammanväxning med
regnbågshinnan eller framfall af denna senare. Det
gifves äfven andra slag af stafylom, hvilka fått sina
särskilda namn alltefter beskaffenheten af desamma
samt de särskilda delar af ögat, som ingå i dem.
O. T. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>