Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stafylorafi ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
planläggning visar sig ytterst bristfällig. Den bäst
planlagda och i allo mest fulländade af hans episka
dikter är »Vladimir den store» som med sitt ämne ur
den halft legendariska historien har kristendomens
förhärligande till bestämdt syfte och är författad
på välljudande hexametrar, mer fulltoniga, rena
och välbyggda än svenska språket förut egde. Från
Ryssland lånade han äfven ämnet till det vackra episka
fragmentet Maria.
För sina dramatiska skapelser tog S. stoff än
från den nordiska och grekiska myten, än från den
kristna legenden, än från den yngre romantiken. Från
förstnämnda håll utgingo Sigurd Ring, Visbur,
Svegder (fragment) och Torsten fiskare (fragment),
de tre förstnämnda författade åren 1814–18. I de
båda första af dessa på antik grund byggda sorgspel
smekes örat af de mest välljudande jamber: det är som
talades musik från början till slut. I dem anträffas
öfverallt strödda guldkorn af äkta poesi; dock visar
sig den helleniska stämning, som bemäktigat sig
författaren, hafva varit hinderlig för inläggandet
af ett bestämdare och trognare uttryck utaf det
fornsvenska, ursprungliga lynnet. I dessa båda
tragedier står S. likväl oöfverträffad i ett: i de
korsånger, med hvilka han genomflätat dem; der råder
i känslan ett sådant djup, i tanken en sådan lyftning
och i versbildningen en så stor skönhet, att dessa
körer alltid skola komma att stå som perlsmycken i
Sveriges literatur. »Torsten fiskare», det bevisligen
sista arbetet af hans hand, är ett komisk-romantiskt
fantasistycke, som företer slägtskap med »Blenda»
och i ett och annat erinrar om Holbergs »Jeppe
paa bjerget». I sin katastrof är det en dramatisk
utläggning af den gamla svenska folkleken: »bjudning
till Siskas barnsöl». Den ur artistisk synpunkt mest
fulländade af S:s dramatiska skapelser är det ur den
grekiska myten hemtade Bacchanterna eller fanatismen,
hvars idé är att till väsende och verkningar
symbolisera kontrasten och konflikten mellan den äkta,
sant inspirerade entusiasmen och det af yttre medel
uppjagade sinnesrus, som är den förras sken och
karrikatur. Man märker, att det är på denna grund
han är rätt hemmastadd, lycklig att fritt få röra
sig i de helleniska former, från hvilka han i sina
fornnordiska dramer ej kunnat lösgöra sig. Antiken har
äfven gifvit honom ämnena till »balletten» Narcissus
och treaktsoperan Cydippe. Till sista tiden af hans
skaldeverksamhet höra, liksom Bacchanterna, såväl den
berömda dramatiska dikten Martyrerna, hvilken blifvit
kallad »en elegisk triumfsång till kristendomens ära»,
som de bägge dramatiska utkasten Glädjeflickan i Rom
och Albert och Julia eller Kärleken efter döden, det
förra en spökscen, det senare en scen ur andeverlden.
Inom hans mångskiftande lyrik intager hans »Liljor i
Saron» ett märkligt rum. Under denna gemensamma titel
sammanfattade S. den följd af dikter, som ingåfvos
honom genom bekantskapen med den af Mattias Norberg
utgifna »Codex nazaraeus», religionsurkunden för en
ännu befintlig sekt inom muhammedanismen. Enligt den
verldsåskådning, som framträder i dessa under åren
1819 och 1820 diktade poem, är jorden icke annat än
ett häkte för fallna sörjande andar, och jorden sjelf,
hela den omgifvande verlden en i och genom menniskan
fallen natur, som i vindens sus, i källans sorl,
i foglarnas qvitter utgjuter sina suckar öfver
affallet från den högre ursprungliga. Det är minnet
af ett förutvarande saligt tillstånd och en outsäglig
längtan att återvända dit, som innebära möjligheten
af framtida befrielse och försoning. Åt dessa och med
dem sammanhängande dels gnostiska, dels manikeistiska
läror gaf S. en praktfull, stundom prunkande poetisk
omklädnad. Ingenstädes i sina dikter är han mera
egendomlig än i ifrågavarande, och i intet lands
literatur finnes till dem ett motstycke.
Högst ringa af S:s lyrik berör den yttre verlden och
dess tilldragelser, blott dikterna: Öfver slaget vid
Salamanca, Slaget vid Waterloo, Slaget vid Vittoria,
tre sånger till kronprinsen Karl Johans ära samt den
tredje af hans elegier. Nästan alla de öfriga lyriska
sångerna skulle kunna vara författade i hvilken tid
och hvilket land som hälst och endast genom språket
förråda sin nationalitet och ungefärliga tidsålder. Af
yttre ting var det icke verlden, historiskt eller
faktiskt fattad, som väckte honom till sång, utan
endast naturverlden och äfven denna blott i sin
egenskap af symbol för en ännu högre. Han besjöng
Elementerna, Årstiderna, Planeterna, Solen och Månen,
Aftonen och Midnatten, Fjärilen och Rosen m. m. Hans
sånger öfver naturföremålen äro alltid på samma gång
utgjutelser ur hans eget bröst, lika visst som de,
i hvilka han besjunger abstrakta ämnen, såsom Dygden,
Äran, Skönheten eller Kärleken.
S. är i sjelfva verket en af de mest ovanliga
skalderna inom den svenska literaturen. Han är det
genom omfånget af sin diktkonst, som sträcker sig åt
alla poesiens verldsdelar, genom arten af sitt snille,
ty han diktade med sin reflexion lika mycket som med
sin fantasi; han är det genom den honom alldeles egna
tonen i hans verldsåskådning, genom sin färgrika
inbillning, sina glödheta sinnesintryck och sitt
mästerskap öfver språket. Hans skaldskap har varit
föremål för kritisk behandling af P. D. A. Atterbom
i »Svenska Literaturföreningens Tidning» (1834) samt
i »Strödda bidrag till svenska vitterhetens häfder»
(1848), af J. L. V. Himmelstrand i en disputation om
hans lyrik (1862) och af C. V. Böttiger i »Svenska
akademiens handlingar» (XLVII, 1872). Sv. akad. lät
1871 prägla en minnespenning öfver skalden.
A. U. B.
Stagnell, Johan, vitterhetsidkare, född i Mortorp i
Kalmar län d. 8 April 1711, blef 1735 student i Lund,
1741 filos. doktor och 1744 docent i filosofiska
fakulteten derstädes. Han utnämndes 1756 till
eloqvent. lektor i Kalmar och 1771 till lektor i
österländska språk, men blef för sitt oregelbundna
lefnadssätt flere gånger suspenderad och måste 1779
begära ständig tjenstledighet. Död i Kalmar d. 1
Febr. 1795. S. var en rikt begåfvad personlighet
samt slösade med qvicka tillfällighetsskrifter och
dramatiserade småstycken, i hvilka han, särskildt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
