Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stassfurt, stad i preussiska regeringsområdet Magdeburg (prov. Sachsen) - Stassfurtit, miner. Se Boracit - Stat. 1. Politiskt samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mäktighet af omkr. 215 m. 1885 lemnade de (Leopoldshall
inberäknadt) 74,437 ton bergsalt och 404,262 ton
kalisalter. De kemiska fabrikerna, som tillhöra
enskilda personer, förarbeta ett råmaterial af
omkr. 1/2 mill. ton årligen och hafva i medeltal en
arbetsstyrka af 2,000 man.
Stassfurtit, miner. Se Boracit.
Stat. 1. Politiskt samhälle. Begreppet stat i denna
bemärkelse förekommer först hos grekerna. Det är
grekerna, som på samma gång utvecklat det menskliga
statsmedvetandet och gifvit plats åt den enskilda
sjelf bestämningsrätten i staten, framför andra
Platon, genom sin framställning af en idealstat,
och Aristoteles, genom sin utredning af statens
nödvändighet för den menskliga verksamhetens
fullkomnande. Staten är en gemensamhet af
slägter och kommuner. Ursprungligen grundad
i behofvet af rättsskydd, främjar den på samma
gång den enskildes verksamhet för hans förnuftiga
lefnadsändamål. Statsbegreppet slog dock öfver, så
att den antika staten fick en absolut makt öfver den
enskilde, beherskande religion, sedlighet, rätt,
uppfostran, familj, egendom, den enskildes hela
lif. Den helleniske medborgarens frihet bestod uti
den andel han hade i statsmaktens utöfning. Den
romerska staten skiljer sig från den grekiska
derigenom att dess öfvermakt öfver den enskilde ej
är så omfattande. »Jus publicum» särskiljer sig från
»jus civile»; den enskildes rätt såsom sådan börjar
vinna afseende. Nu först tillvinner sig begreppet folk
uppmärksamhet. I stället för att det i Grekland var
polis, staden, som utgjorde statens kärna, så var
det hos romarna romerska folket, hvars enhets vilja
utgjorde rättskällan. Såsom folkstat sträfvade den
romerska staten efter verldsherraväldet och tålde
ingenting öfver eller under sig. Med kristendomen
och germanerna gjorde sig personlighetsbegreppet
gällande. Statens auktoritet framträder i furstens
person, på samma gång som den enskildes egna lif
erkännes såsom något för statens makt oåtkomligt,
hvarjämte man såg upp till en högre andlig makt,
för hvilken såväl regent som folk måste böja
sig, och hvarifrån furstens auktoritet hade sitt
ursprung. Statsmaktens absoluta herravälde var
således begränsadt dels af kristendomens bud, öfver
hvars iakttagande kristna kyrkan vakade, dels af den
enskilde personens frihet och privata rättigheter. För
att skydda sig mot ett absolut herravälde förenade
man sig i stånd, hvilka hvardera sökte skydda och göra
gällande sina rättigheter, detta dock ej alltid till
det allmännas båtnad. Samhället upplöste sig i stånd,
för hvilka statsenheten gick förlorad. Ur medeltidens
ståndsstrider framgick det moderna samhället,
hvari statsmakten centraliserats såsom herskande
inom ett bestämdt landområde öfver ett till ett
gemensamt helt förenadt folk, hvari stånden uppgingo
såsom organiska delar. I de flesta stater framträdde
statsenheten förverkligad i regentens person, i form
af en så vidt möjligt absolut suveränitet, uttryckt i
Ludvig XIV:s sats »L’état c’est moi». Bredvid denna
uppfattning gjorde sig den republikanska och äfven
den konstitutionelt
monarkiska gällande. Efter nord-amerikanska
frihetskriget och franska revolutionen utbredde sig
dessa styrelseformer och blefvo herskande i alla
kristna stater, med undantag af Ryssland. Den
nuvarande staten utgör en förening af menniskor,
i allmänhet nationelt förbundna till ett folk,
boende inom ett visst landområde (land), hvilka
sammanhållas af en enhetsvilja, statsmakt,
verksam för ett gemensamt statsändamål. För att
ett samhälle, en förening af menniskor, skall kunna
erkännas såsom stat, fordras, att dessa menniskor
hafva fasta bostäder och sammanslutit sig inom
ett bestämdt landområde, att detta samhälle eger
sjelftillräcklighet, d. v. s. nödiga medel och
krafter att uppehålla och skydda sig sjelf, att det
sammanhålles af en organiserad makt, statsmakt, som
gör statsviljan gällande för statsändamålet, hvilket i
första rummet afser bevarandet af en ordnad samverkan,
d. v. s. rättens förverkligande, rättsändamålet,
och derjämte främjandet af medborgarenas materiella
välstånd och andliga kultur; samt att slutligen den
folkliga förbindelsen vunnit varaktig stadga, status,
hvaraf ordet stat har sin härledning, hvilken, stadga
förutsätter en viss bildningsgrad och utveckladt
sedlighetsmedvetande hos folket. Fattas det ena eller
andra af dessa kännetecken, är stat ej till. Således
kunna ej horder eller nomader bilda stater, ej häller
sådana små samhällen som Monaco eller Andorra anses
såsom stater, enär de, liksom de tyska furstendömena,
gå mediatisering till mötes. Der en stadigvarande
sammanhållning saknas, försvinna staterna lika
hastigt som de omständigheter, hvilka framkallat dem,
t. ex. de napoleonska staterna. Slutligen fordras
ett bestämdt landområde. Någon verldsstat för hela
menskligheten är ej att tänka på. En organisation af
hela menniskoslägtet leder å sin sida till stater
med sin särskilda folkindividualitet såsom organ.
Då man sökt göra klart för sig hvad som är statens
grund, har man kommit till flere olika uppfattningar,
beroende på dess nära samband med hvad som innehålles
i begreppet rätt (se d. o.), som af staten skall
förverkligas. En uppfattning är den teokratiska,
som gjort sig gällande i den gamla orientaliska
staten, nämligen att staten är skapad af Gud samt
styres och uppehålles omedelbart af honom och i
enlighet med hvilken uppfattning presterna innehade
högsta makten. Uttrycket konung »med Guds nåde»,
som ännu i dag begagnas, är en qvarlefva af denna
uppfattning. Det blir emellertid alltid oriktigt
att antaga, att staten mer än någon annan jordisk
institution, som utgör form för mensklig samverkan,
är Guds särskilda verk. En annan uppfattning ser
uti staten den starkares makt öfver den svagare,
hvarvid man utgår från ett moment i begreppet rätt,
som ej får förbises, nämligen makten att göra rätten
gällande; men man glömmer, att makten allena ej
är rätt. Slutligen är att märka fördragsteorien,
hvarvid man fäster sig vid det nät af ömsesidiga
förpligtelser och rättigheter, som innehålles i allt
samlif, men förbiser, att detta är mera ett resultat
af statens verksamhet än ursprung till staten. En
stat kan nämligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
