Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stat. 1. Politiskt samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ej såsom ett bolag, hvilket sammanhålles endast af
de enskildes gemensamma privatintressen, efter behag
bildas och upplösas, ty likasom man inom familjen
födes och uppfostras och införlifvas med en bestämd
gemensam familj, så erhålla vi såsom statsmedlemmar
andel i vårt folks och stats nationalkarakter och
nationalanda samt röna en ständig inverkan af
denna allmänanda på vårt sinnelag och karakter
samt lifsutveckling. Fördenskull bestämmes i
regeln statsborgareskapet icke af det individuella
godtycket, utan genom födelse och af de förhållanden,
i hvilka man genom födelsen kommit. Grunden ligger
i menniskans väsende, som gör henne på en gång till
individ, som verkar för sitt eget förnuftiga ändamål,
och till en samhällsmedlem, som utan andras medverkan
och samverkan med andra ej kan främja sitt ändamål
och derför känner såsom pligt att, på samma gång hon
verkar för sitt eget förnuftiga ändamål, arbeta för
sina medmenniskors.
Staten får vidare sin bestämning af sitt ändamål. Vid
fråga om hvad som är statsändamål hafva framträdt
två ytterlighetsåsigter. Den ena anser, att staten
blott är ett medel för att tjena den enskilda
menniskan i hennes verksamhet för sitt ändamål,
i öfverensstämmelse med den rousseauska åsigten,
som upplöser hela folket i enskilda jämlika
individer, hvilka hafva att hvar och en göra
sin vilja gällande. Den andra uppfattningen, den
antika statens, anser, att individerna skola helt
och hållet lefva för staten, hvilken derför hedras
såsom det menskliga lifvets högsta mål. Enligt denna
uppfattning äro de menskliga rättigheterna förlänade
endast åt statsborgaren: den, som ej är statsborgare,
är slaf. Den ena åsigten har visserligen rätt uti den
betydelse, som gifves individens enskilda verksamhet
för hans förnuftiga ändamål och de förpligtelser i
afseende på rättsskydd och främjande af gemensamt
bästa, som tillkommer staten, men genom att nedsätta
staten till en inrättning i individens tjenst, till
hvilken han ej står i någon förpligtelse, förstöres
all medborgerlig pligt, all fosterlandskärlek och
således möjlighet af allt statslif. Staten blir blott
de enskilda intressenas lekboll. Den andra åsigten
framhåller visserligen den sanningen att staten är den
högsta formen för mensklig sammanlefnad, men förbiser,
att menniskan har andra pligter än mot staten, att hon
har jämte den statsborgerliga äfven sin individuelt
menskliga bestämmelse, hvaröfver ingen mensklig
inrättning kan göra sig till herskare, t. ex. tanke-
och samvetsfriheten. Denna uppfattning leder derför
till den mest obegränsade despotism. Ingendera af
dessa åsigter håller således stånd, hvilket tydligen
visar sig deruti att, liksom det i vissa fall är
den enskildes pligt att offra sitt lif för staten,
så kan det inträffa fall af motsatt art, då det är
hans pligt att försvara sin frihet mot staten. Man
har sökt förekomma dessa svårigheter att bestämma
statsändamålet genom att sätta såsom mål för statens
verksamhet vissa speciella uppgifter, såsom att
staten är ett genomgångsstadium för mensklighetens
uppfostran, att statens uppgift är uteslutande
rättsskyddet, eller något
så sväfvande som allmän lycksalighet eller allmänt
väl. Om man emellertid tager i betraktande huru
staten är på en gång medel och ändamål, ett medel,
hvarigenom den enskildes verksamhet för sitt ändamål
möjliggöres och underlättas, men på samma gång
sjelfändamål, i det den uppehåller och skyddar
samhällsordningen, finnes statsändamålet bestå uti
ordnandet af medlemmarnas samverkan på ett sätt,
som på en gång tryggar statens bestånd samt tillika
utvecklar den enskilda friheten och tillförsäkrar den
full verksamhet. Statens verksamhet för folket såsom
ett helt, för rättens förverkligande och skyddande är
det omedelbara ändamålet, hvarvid dock alltid derjämte
framstår den fordran att detta sker på ett sätt,
som främjar medborgarenas materiella väl och andliga
kultur. Det hela kan ej ega bestånd eller ernå sin
behöriga utveckling, om ej de särskilde medborgarenas
säkerhet, frihet och verksamhet för deras förnuftiga
lefnadsändamål i all statens verksamhet tillgodoses.
Efter hvad ofvan blifvit anfördt utgör det
väsentligaste kännetecknet på en stat den stadga
i föreningen mellan medborgarena, som kan vinnas
endast genom en varaktigt organiserad statsmakt
(se d. o.). Denna kan vara organiserad på olika
sätt, beroende dels på beskaffenheten af gällande
statsform, hvilken kan vara antingen monarki eller
republik, dels äfven på de närmare bestämmelserna
om de höghetsrättigheter, med hvilka statsmaktens
utöfvare är förlänad, samt om den makt staten
tillkommer i förhållande till den enskilda
friheten, hvilka bestämmelser äro sammanfattade i
statsförfattningen. Denna statsmakt måste vara
sjelfständig och oberoende af någon yttre vilja, för att
staten skall kunna föra ett fritt lif. Denna statens
rätt till sjelfbestämning genom en sjelfständig
statsmakt utgör hvad man kallar en stats suveränitet
(se d. o.). Staters förhållande till hvarandra är ej
alltid det, att de framträda såsom skilda suveräna
stater. Jämte den enkla suveräna staten, utan någon
annan fortvarande förbindelse med andra stater än
den rent folkrättsliga, finnes det sammansatta stater,
hvilka äro förenade genom en varaktigt förblifvande
förbindelse med hvarandra. Dessa sammansättningar
kunna vara af olika slag. a) En sådan, hvari en stat,
som enligt regeln innehar suveräniteten i sina inre
förhållanden, är såsom vasall eller skyddsling
beroende af en annan stat såsom skyddsherre,
»suzerain» i sina yttre politiska förhållanden
till andra stater och är deruti underkastad dess
vilja. Med hänsyn till den inskränkta suveränitet,
som tillkommer den, är staten en s. k. halfsuverän
stat. Bulgariens och Egyptens förhållande till
Turkiet är exempel härpå. Den halfsuveräna staten
skiljer sig från den uti en annan stat inkorporerade,
som kan åtnjuta avtonomi i samma utsträckning som den
förra, deruti att den har sin egen af skyddsherrens
vilja oberoende regent, b) Förening af stater under en
och samma herskaremakt, hvari staterna äro förenade
antingen genom en oupplöslig, staterna sjelfva
förbindande realunion eller endast genom en gemensam dynasti,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
