Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stat. 1. Politiskt samhälle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
personalunion. I sistnämnda fall är föreningen beroende
af fortvaron utaf gemensam dynasti. Så länge den
för staterna gällande arfföljdsordningen förlänar
konungadömet åt samma medlem af dynastien, består
unionen, men, när ett motsatt förhållande inträder,
skilja sig staterna från hvarandra med hvar sin
monark, såsom ock inträffat mellan England och
Hannover. I detta slag af union kan hvardera
staten, oberoende af den andra, fullfölja sin
särskilda politik, hvardera staten representeras
i förhållande till utlandet såsom en särskild
stat, och deras inbördes förhållande har samma
karakter, som förhållandet till hvilken annan
stat som hälst, utom det att det ej är tänkbart,
att de komma att föra krig mot hvarandra. Det, som
kännetecknar realunionen, hvarpå Sverige-Norges och
Österrike-Ungerns statsföreningar kunna tjena såsom
exempel, är att de förenade staterna i internationella
förhållanden framträda såsom ett enda rättssubjekt och
representeras gemensamt af en och samme monark, medan
de kunna hvardera i sina inre angelägenheter åtnjuta
en avtonomi af större eller mindre utsträckning
alltefter gemensamhetens omfattning. Denna staternas
sjelfständighet medför äfven i allt likhet i deras
inbördes förhållanden. Vissa folkrättslärare,
såsom Heffter, Klüber m. fl., utsträcka detta
begrepp äfven till sådana föraningar, i hvilka den
ena staten är underordnad den andras höghetsmakt,
t. ex. en kolonistat i förhållande till moderstaten
eller en inkorporerad stat i förhållande till den, som
eröfrat densamma, och sätta denna förening såsom unio
inaequalis mot det förra slaget af union, såsom en
unio aequalis, äfvensom sådana, i hvilka staterna med
hvarandra sammansmält till en helstat. Ingendera af
sistnämnda föreningar bildar dock någon statsförening,
utan de utgöra enkla stater, ty i förra fallet
utgör den accessoriska staten en integrerande del
i den andra, och i senare fallet har hvar och en
af de till helstat förenade staterna, såsom sådan,
förlorat sin särskilda, statliga suveränitet; denna
är uppgången i den gemensamma centralmakten, om ock
hvarje stat bibehåller några särskilda angelägenheter
att förvaltas efter en för densamma egendomlig,
af historiska förhållanden bestämd ordning, ett
förhållande, som eger rum i Storbritannien, likasom
i Österrikes och Ungerns helstater. Bådadera slagen
utgöra ett såväl statsrättsligt som folkrättsligt
helt, på hvilka namnet förening (union) användes
för att beteckna hvarderas förutvarande särskilda
sjelfständighet, och har benämningen här således blott
historisk betydelse, c) Förening af stater till ett
statssystem grundadt uti jure societatis, systema
civitatum foederatarum, statskonfederation, hvilken
statsförbindelse såsom en politisk enhet uppträder i
förhållande till utlandet. De förbundna staterna kunna
vara sammanslutna antingen till ett statsförbund eller
till en förbundsstat. Statsförbundet sammanhålles af
ett gemensamt förbundsändamål, för hvilket vissa
organ äro verksamma. Sambandet är dock hvarken
omfattande eller kraftigt. Det skiljer sig dock från
alliansförbund deruti att det är af
varaktig natur och ej beroende endast af de politiska
omständigheterna. I detsamma saknas emellertid en
gemensam högsta makt, och de särskilda staterna
äro i alla hänseenden suveräna samt endast så
långt beroende af den gemensamma förbundsviljan,
som de fördragsenligt underordnat sig densamma,
hvadan förbundsmyndigheten ej kan omedelbart
göra sig gällande inom den särskilda staten, utan
fordrar särskildt samtycke af dess statsmakt. Dylika
statssystem hafva emellertid ej länge kunnat bibehålla
sig. De hafva antingen söndersplittrats eller ock
öfvergått till förbundsstat, såsom fallet senast var
med det forna Tyska förbundet.
Förbundsstaten, hvarpå exempel gifves af
Nord-Amerikas Förenta stater och schweiziska
edsförbundet, och hvartill äfven Tyska riket är
att hänföra, skiljer sig från statsförbundet deruti
att den såsom sammanfattning af alla de förbundna
staterna innehar suveränitet. Dess förbundsmakt kan
inom de gränser, som förbundsändamålet angifver,
göra sin vilja omedelbart gällande öfverallt inom
förbundsområdet. Förbundsstaten utgör derför icke
blott ett agglomerat af särskilda statssuveräniteter,
utan utgör ett sjelfständigt folks rättssubjekt, uti
sig upptagande de särskilda staternas suveränitet
i hvad till förbundsverksamheten hörer, hvilken
omfattar ej allenast de yttre folkrättsliga
förhållandena, utan äfven åtskilliga inre gemensamma
angelägenheter, hvadan de särskilda staternas
suveränitet i dessa hänseenden inskränkes och ej
såsom i statsförbunden af förbundsmakten lemnas
oberörd. Här finnes derför en högsta förbundsmakt,
med både lagstiftande, lagskipande och verkställande
myndighet, hvarigenom den begränsar de särskilda
staternas suveränitet. Denna statsbildning skiljer
sig från helstaten deruti att hvarje särskild
stat har sin egen af förbundsmakten oberoende, i
förbundsförfattningen hägnade avtonomi i de delar, som
ej uttryckligen äro åt förbundsmakten öfverlemnade,
medan de land, som bilda helstaten, utgöra dennas
förvaltningskretsar, hvilkas avtonomi är helt och
hållet beroende af helstatsmakten. Förbundsstaten
skiljer sig från realunionen derutinnan att för
högsta utöfningen af statsmakten finnes ett organ
för förbundsmaktens utöfning och ett annat för den
särskilda statens maktutöfning, medan i realunionen
samme monark innehar utöfningen af högsta makten
såväl för staterna såsom ett gemensamt helt som för
hvardera staten särskildt. De särskilda staternas
i förbundsstaten suveränitet, hvilken är begränsad
och således ej fullständig, skiljer sig från den
halfsuveräna staten deruti att de förra utgöra
sjelfständiga stater, som visserligen begränsas af den
gemensamma förbundsmakten, men på samma gång deltaga
i dess utöfning genom sina valde representanter,
medan den halfsuveräna staten är uti de afseenden,
i hvilka han står under annan stats öfverhöghet,
helt och hållet beroende af dennes vilja.
Framställningen af de särskilda slagen af
statsbildningar leder in på frågan om ett samhälles
rätt att uppträda såsom stat och när en stats konkreta
tillvaro skall anses vara för handen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
