Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsanslag, de summor, som af riksdagen beviljas för bestridandet af utgifter, som statens ändamål kräfva - Statsbankrutt, finansv., partielt eller totalt inställande af betalningen af statsskulderna - Statsbanor. Se Jernvägar - Statsberedningen (Allmänna statsberedningen), ett fordom befintligt svenskt ämbetsverk - Statsborgare, medborgare i en stat. Se Medborgarerätt - Statsbrist, finansv., föreligger, då statens inkomster icke räcka till för bestridandet af statsutgifterna - Statsdepartementet, i flere land benämning för vissa grenar af statsförvaltningen. Se Departement 1 - Statsdeputationen, en afdelning af Sekreta utskottet (se Hemligt utskott) - Statsekonomi, dels ett numera föråldradt namn på nationalekonomien, dels likbetydande med statshushållning eller statens finansväsende - Statsexpedition, före statsrådets organisation benämning på fördelningarna af konungens kansli. Se Kansli - Stats-Flandern l. Holländska Flandern. Se Flandern - Statsform, det sätt, hvarpå statsmakten är organiserad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
disposition. Se vidare Statsreglering och
Statsutgifter. H. L. R.
Statsbankrutt, finansv., partielt eller totalt
inställande af betalningen af statsskulderna.
Statsbanor. Se Jernvägar.
Statsberedningen (Allmänna statsberedningen),
ett fordom befintligt svenskt ämbetsverk, hvars
instruktion utfärdades d. 20 April 1792. Det hade till
åliggande att noga känna statens tillgångar i dess
grunder; att granska och beräkna statens utgifter;
att fastställa sättet för de allmänna inkomsternas
uppbärande, förvaltande och redovisande, så att dessa
kunde ingå med minsta tunga för den skattskyldige,
med minsta möjliga omkostnad och största säkerhet
för skattkammaren; samt att afpassa utgifterna efter
tillgångarna. Dess »hufvudsakliga ögnamärke bör vara
att, jämte det statens utgifter jämkas och lämpas
efter tillgångarna, staten i allmänhet så inrättas,
att den icke allenast kan utan brist slutas, utan
äfven att något årligt öfverskott må, om möjligt,
vinnas». Beredningen, som skulle sammanträda efter
derom erhållen nådig befallning, egde att äska
underrättelser från kollegier, publika verk och
enskilda ämbetsmän. Banken och Riksgäldskontoret
undantogos dock från beredningens granskning äfvensom
från hvarje annan åtgärd från beredningens sida.
Statsborgare, medborgare i en stat. Se Medborgarerätt.
Statsbrist, finansv., föreligger, då statens
inkomster icke räcka till för bestridande af
statsutgifterna. Från statsbrist i denna dess
egentliga bemärkelse bör skiljas s. k. kassabrist,
som består deri att statsinkomsterna för en viss
period icke inflyta så tidigt, som erfordras för
bestridande af samma periods statsutgifter. För
att hafva en sådan kassabrist måste staten antingen
anlita krediten (se Statsskuld) eller ock hålla en
kassa af sådan storlek, att ifrågavarande brist ur
densamma städse kan fyllas. Den förra utvägen är den
vanligen anlitade. I Sverige användes den senare,
hvilken dock i allmänhet är mindre lämplig, derför
att en betydlig del af en sådan kassa ofta måste
komma att ligga oanvänd och staten derigenom orsakas
kostnader i form af ränteförlust. – Den egentliga
statsbristen undanrödjes antingen derigenom att man
minskar statsutgifterna eller derigenom att man ökar
de för dessa disponibla medlen. Det sistnämnda kan
ske genom att öka statsinkomsterna (i regeln genom
att öka beskattningen), genom att försälja domän,
genom att tillgripa en under gynsammare tider
samlad statsskatt eller genom att upptaga lån. Då
domänförsäljning och samlandet af en statsskatt endast
undantagsvis kunna med fördel användas, kommer valet
att egentligen gälla ökning af skatter och upptagande
af lån. Ordinarie utgifter i den bemärkelsen att de
regelbundet återkomma böra betäckas med skatter. Att
anlita statens kredit för att anskaffa medel för
dessa utgifter bör endast ske i ytterst tvingande
fall och äfven då endast öfvergående. Med hänsyn
till extraordinarie utgifter måste man göra skilnad
dels mellan
kapitalrika och kapitalfattiga land, dels mellan
inländska och utländska lån. I kapitalfattiga land
är lån att föredraga framför beskattning, i den
händelse upplåningen sker i utlandet, enär ökad
beskattning skulle undandraga näringslifvet kapital,
som antingen redan äro i detsamma använda, eller
som behöfvas för att fylla näringslifvets växande
behof af kapital. Visserligen har man mot utländska
lån anmärkt, att de ställa landet i ett merendels
skadligt beroende af utlandet och försämra landets
utländska betalningsbalans, men äfven i det fall, der
så skulle vara förhållandet, äro dessa olägenheter
mindre än de, som en ökad beskattning medför. De,
som ifra mot den utländska skuldsättningen, förbise,
att grunden till det onda icke ligger uti denna,
utan uti statsutgifternas höjd. Framför inländska
lån är deremot beskattning att föredraga, enär
den ökade beskattningen innebär dels en hämsko på
konsumtionen, dels en sporre till ökad näringsflit. I
kapitalrika land ega inländska lån företräde framför
utländska. Svårare att afgöra är i detta fall frågan
om förhållandet mellan inländsk upplåning och ökad
beskattning. I alla de fall, då upptagande af statslån
användes för att skaffa medel till statsutgifterna,
gäller likväl att staten bör, i den mån detta kan
ske, afbetala de sålunda åsamkade skulderna, för att
skuldsumman ej oupphörligen må tillväxa och slutligen
blifva staten för tung. En sådan afbetalning är
i synnerhet påkallad med hänsyn till den del af
statsskulden, som orsakats af sådana extraordinarie
utgifter, hvilka icke skapat några nya, vare sig
direkta eller indirekta inkomstkällor för staten:
krigskostnader, anläggning af fästningar, anskaffande
af vapen, utgifter för sjelfva statsförvaltningen
o. d. D. D.
Statsdepartemnt, i flere land benämning för vissa
grenar af statsförvaltningen. Se Departement 1.
Statsdeputationen, en afdelning af Sekreta utskottet
(se Hemligt utskott).
Statsekonomi, dels ett numera föräldradt namn
på nationalekonomien, dels likbetydande med
statshushållning eller statens finansväsende.
D. D.
Statsexpedition, före statsrådets organisation
benämning på fördelningarna af konungens kansli. Se
Kansli.
Stats-Flandern l. Holländska Flandern. Se Flandern.
Statsform, det sätt, hvarpå statsmakten
är organiserad. Grekernas statslära hade tre
hufvudformer, under hvilka staternas styrelseformer
kunde hänföras, nämligen monarki, aristokrati
och demokrati, af hvilka hvar och en ensidigt
drifven till sin spets slog öfver i tyranni,
oligarki och oklokrati. Man ville under gamla
tiden härtill foga en fjerde statsform, i hvilken
de monarkiska, aristokratiska och demokratiska
elementen komme att blanda sig, dels inskränkande,
dels kompletterande hvarandra, en förebild till den
moderna konstitutionella monarkien. Numera indelar man
statsformerna i monarki och republik. Den monarkiska
statsformen är, alltefter som regenten i utöfningen
af sin makt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
