Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsreglering
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bevillningar bör fyllas. Från den beräkning
af statsverkets inkomster, som tillhör
statsregleringen, bör skiljas, såsom densamma ej
vidkommande, bestämningen af hvad rör grunderna
för inkomsternas tillvägabringande. Dessa grunder
innefattas i särskilda lagar (se Ordinarie
statsinkomster). Hvilka de inkomster äro, som äro
att hänföra till statsverkets ordinarie inkomster,
se Statsverket. Riksdagen har vid bevillningars
bestämmande att tillika fastställa huru särskilda
summor deraf – eller rättare af statsverkets
tillgångar i dess helhet – skola till särskilda
ändamål användas och dessa summor under bestämda
hufvudtitlar uti riksstaten anslås. De summor, som
sålunda under s. k. hufvudtitlar i riksstaten anslås
för att användas till bestridande af utgifter hvar för
sitt ändamål, äro hvad som förstås med statsanslag
(se d. o.). Dessa anslags omfång och beskaffenhet
bestämmas af riksdagen. Huru långt riksdagen vill
gå i specialisering beror af huru långt riksdagen
anser sig böra ingå i pröfning af de särskilda
ändamål, som i de särskilda förvaltningsgrenarna
böra tillgodoses. Specialiseringen rättar sig
efter den detaljgranskning riksdagen vill och
medhinner att egna åt sättet för statsmedlens
användning. Statsregleringen går derför längre i
specialisering i mindre stater än i större. Af vigt
är för hvarje representation att ega initiativ och
specialiseringsrätt i statsregleringsfrågor, men
dessa rättigheter böra ej sträckas så långt, att
statsverksamheten till skada för det allmänna genom
för långt utsträckt initiativ förryckes eller genom
en i allt för små detaljer ingående specialisering
förlamas. En med specialiseringen och initiativet i
statsregleringsfrågor sammanhängande fråga är huru
långt riksdagens rätt att indraga eller nedsätta
anslag sträcker sig. I detta hänseende gäller hvad
i R. O. § 39 1:o säges, nämligen att det är nödiga
indragningar och besparingar, som må göras, och må
derför ej indragningar inkräkta på hvad statsverket
verkligen behöfver. I afseende härå är upplysande hvad
som innehålles uti riksdagsbeslutet d. 2 Maj 1810,
riksdagens skrifvelse d. 10 April 1810, hvari rikets
ständer förklarade, att de ansågo utgifterna kunna
»minskas genom sådana indragningar och besparingar,
som stode att förena med riksstyrelsens tillbörliga
handhafvande, rikets försvar och hvarje undersåtes
i lag grundade säkerhet». Det vill säga, att om
till verkställigheten af en lag, organisationen
af en inrättning, genomförandet af ett företag,
fullgörandet af en förpligtelse riksdagen beviljat
anslag, som för saken erfordrats, och af hvars
beviljande genomförandet betingas, måste detta
anslag anses hafva ingått såsom en integrerande del
deri. Anslaget må derför ej rubbas, förrän i laga
ordning gjorts ändring i grunderna för den lag,
den institution, det företag eller det aftal, till
hvars genomförande eller vidmakthållande riksdagen
lemnat sitt bifall. I sammanhang härmed bör erinras om
bestämmelsen i R. F. § 109, att, om icke riksdagen,
sedan den varit föreskrifven tid samlad, reglerat
staten, fortfar den förra statsregleringen.
Af de beslut, som riksdagen fattar angående
statsverkets tillstånd och behof, framgår såsom
resultat riksstaten, hvilken delar sig i en
inkomst- och en utgiftsstat, utgörande den förra
en uppräkning och beräkning af statsverkets för
den tid statsregleringen omfattar påräkneliga
inkomster, såväl de ordinarie som de till detsamma
anslagna extra ordinarie inkomster och bevillningar
äfvensom de tillfälliga inkomster, som uppstå (se
Statsverket). Utgiftsstaten upptager de utgifter,
som bestridas af statsverkets tillgångar och äro
fördelade i två slag af utgifter, afsedda, det
ena slaget att utgå från statsverket, det andra
att utgå från riksgäldskontoret. De utgifter, som
skola utgå af statsverket, äro fördelade under nio
hufvudtitlar i ordinarie och extra ordinarie anslag
(se Statsanslag och Extra statsreglering), hvarjämte
förekomma vid vissa tillfällen extra ordinarie
anslag utom hufvudtiteln. Dessa afse i allmänhet
särskilda allmännyttiga företag, såsom vägar, kanaler,
sjösänkningar, tomtregleringar, i form af statsbidrag
eller lån. Behöfves för dylika företag, vare sig
att de äro statens eller enskildes, såsom fallet är
med jernvägsbyggnader, upptagande af statslån, så
uppföras ej dylika anslag i riksstaten, utan anvisas
de på Riksgäldskontoret, jämte bemyndigande för detta
att medelst upplåning bereda erforderlig tillgång till
deras utbetalande. De från Riksgäldskontoret utgående
utgifter, som bestridas med till statsverket ingående
statsinkomster, äro sådana, som afse annuiteter och
räntor, riksdags- och revisionskostnader och dylika,
för hvilkas bestridande inkomster måste anskaffas på
annan väg än skuldsättningens.
Sedan sålunda utgifterna blifvit bestämda och utredt
blifvit till hvad belopp de vanligen inflytande
statsinkomsterna kunna beräknas, bestämmes huruledes,
der dessa ej blifva tillräckliga att bestrida
statsutgifterna, den statsbrist, som sålunda
uppstår, skall kunna betäckas, vare sig genom
förökad bevillning eller genom upplåning. Denna
statsregleririg uppgöres för en viss tid, en
s. k. statsregleringsperiod, finansperiod, som
i Sverige efter det årliga riksdagar blifvit
införda, utgöres af ett kalenderår, räknadt från
d. 1 Jan. året efter det, då den riksdag, som
uppgjort statsregleringen, varit tillsammans. I
Norge räknas statsregleringsåret från d. 1 Juli
det år, då statsregleringen uppgjorts, i Danmark
från d. 1 April, likasom i England. Den svenska
statsregleringsperioden inträder således i allmänhet
icke förr än mer än ett halft år förflutit, sedan den
blifvit fastställd. Detta förhållande stöder sig på
R. F. § 61, som föreskrifver, att de bevillningar,
som riksdagen sig åtager, skola utgå till slutet
af det år, under hvars lopp den nya bevillningen
blir fastställd. Den fastställda statsregleringen
står fast under statsregleringsåret. Hända kan
dock, att till följd af den långa mellantiden,
innan den komme att tillämpas, ytterligare anslag,
s. k. »tilläggsanslag» (se Statsanslag), behöfvas för
utgifter under det löpande statsregleringsåret. Sådana
anvisas i allmänhet att af Riksgäldskontoret hållas
statsverket tillhanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
