Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statsråd, jur., betecknar vanligen ett från ministeriet skildt kollegium
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
justitieministerns presidentskap, och som arbetar dels i
plenarförsamling och dels å afdelningar, har ej
blott till uppgift att såsom en stor lagkommission
medverka vid lagars utarbetande, utan äfven att
vara domstol i administrativa rättstvister och
att utan statsrättslig ansvarighet i en mängd
förvaltningsärenden vara regeringsmyndighetens
rådgifvare. Efter detta franska mönster finnes
ett från ministerrådet särskildt statsråd i
många stater, t. ex. i Nederländerna, Portugal,
Preussen och Bajern. Würtembergs »geheimerath»
är ett mellanting mellan ett ministerråd och ett
statsråd efter franskt mönster samt liknar alltså
närmast de skandinaviska landens statsråd. Det svenska
statsrådet, som först i 1809 års regeringsform erhöll
denna benämning efter att förut hafva kallats riksråd
eller råd, bestod intill 1840 af två statsministrar,
en hofkansler och sex statsråd jämte en eller flere
statssekreterare (se d. o.). Genom 1840 års förändring
kom statsrådet att utgöras af två statsministrar,
fem andra departementschefer och tre konsultativa
statsråd. Enligt grundlagsändring 1876 skall
statsrådet numera bestå af sju departementschefer
och tre konsultativa statsråd, af hvilka ledamöter
konungen utnämner en till statsminister och
statsrådets främste ledamot. Statsministern
samt chefen för utrikesdepartementet, som nämnes
minister för utrikes ärendena, innehafva rikets
högsta värdighet och kallas excellenser; den högsta
värdigheten efter denna tillerkänner grundlagen
statsrådets öfrige ledamöter. Konungen eger att
fritt utse statsrådsmedlemmar bland kunniga, erfarna,
redliga och allmänt aktade, infödda svenska män af
den rena evangeliska läran. I statsrådet få aldrig
på en gång sitta far och son eller bröder. Bland
de tre statsråden utan departement böra minst
två hafva förvaltat civil beställning. Ingen kan
hafva säte i statsrådet på grund af förordnande,
och ingen statsrådsledamot må annat ämbete utöfva
eller inkomster deraf uppbära. Konungen eger
entlediga statsrådsledamot likasom innehafvare af
annat förtroendeämbete. Det svenska statsrådets
stora betydelse ligger deri att konungen ej kan
afgöra några regeringsärenden, utan att det
sker i statsrådet eller åtminstone i närvaro
af en eller flere statsrådsledamöter. Samtliga
statsrådsledamöter, som ej hafva laga förfall,
skola vara närvarande, då mål af synnerlig vigt
och omfattning, såsom lagstiftningsfrågor, frågor
om nya allmänna inrättningar, om konungs utrikes
resa, om lyftande af kreditiven, om krig och fred,
föredragas och afgöras. I sådana fall säges hela
statsrådet, statsrådet i plenum eller utomordentligt
statsråd, sammanträda. Vid de mindre betydande
regeringsärendenas afgörande är det tillräckligt,
om föredraganden och tre andra statsråd äro
närvarande. Likasom vid handläggning af frågor
rörande lagstiftning på allmänna lagens (R. F. § 87)
område ej blott hela statsrådet skall närvara,
utan jämväl två ledamöter af högsta domstolen, så
skola två justitieråd adjungeras, äfven då frågor
om nåd, lejd och dispenser från allmän lag eller
s. k. justitieärenden i inskränkt mening i statsrådet
afgöras. Men statsrådet behöfver vid sådana ärenden endast
bestå af chefen för justitiedepartementet, två
andra statsrådsledamöter och de tvåjustitieråden
(den s. k. lilla justitiekonseljen, som dock numera
sällan eller aldrig förekommer). Vid handläggning af
ministeriella mål (se d. o.) behöfver konungen endast
höra ministern för utrikesärendena, statsministern och
en annan statsrådsledamot, och vid handläggning af
kommandomål (se d. o.) är det nog, att vederbörande
föredragande är närvarande. Statsrådsledamöterna
hafva till åliggande att råda konungen till beslut,
som stå i öfverensstämmelse med grundlag och allmän
lag, och hvilka syfta till rikets sannskyldiga nytta;
men konungen eger att sjelf besluta; mot beslut,
som uppenbart strida mot grundlag eller allmän
lag, skola de göra kraftiga föreställningar. De
sju departementscheferna hafva äfven den särskilda
befattningen med de grupper af ärenden, som enligt
konungens bestämmelser tillhöra deras departement
(se d. o.), att de skola bereda dem och föredraga
dem inför konungen. Ehuru grundlagen ej känner något
derom, pläga jämväl de konsultativa statsråden
biträda vid beredningen af vissa ärenden,
särskildt s. k. besvärsmål. Detta sker i den
s. k. statsrådsberedningen, som vanligen utgöres
af föredraganden och de konsultativa statsråden,
men som också kan utvidgas till en samling af alla
statsrådsledamöterna, för förberedande öfverläggning,
under statsministerns ordförandeskap, om ett eller
annat regeringsärende. Departementschef skall
ock, sedan konungen fattat beslut, ombestyra
dess expedierande samt i alla ärenden, utom
kommandomål, genom sin kontrasignation (se d. o.),
som han bör vägra, om han finner beslutet strida
mot regeringsformen, gifva formel giltighet åt
expeditionen (R. F. §§ 4–13, 15, 26, 34, 35,
38.) Att på egen hand afgöra regeringsärende
tillkommer endast i några undantagsfall svensk
statsrådsledamot. Sjelfständig beslutanderätt
är emellertid tillerkänd statsrådet, då det
utöfvar riksstyrelsen i konungens ställe, och åt
vissa statsrådsledamöter, då de äro bisittare i
tillförordnad regering (se Interimsregering). Med
hänsyn till riksdagen intaga statsrådsledamöterna
den ställningen, att de ega deltaga i kammares
förhandlingar, äfven om de icke äro valda riksdagsmän,
och att de äro ansvariga inför riksdagen. De svenske
statsrådsledamöternas ansvarighet inför riksdagen
grundar sig på statsrådsprotokollens vitnesbörd
om deras rådslag. Protokoll skola nämligen föras
öfver alla regeringsärenden, dock enligt regeln icke
i kommandomål. Och det tillkommer hvarje lagtima
riksdags konstitutionsutskott att för granskning äska
de förut icke granskade protokollen; i ministeriella
mål och kommandomål må dock protokoll kunna fordras
endast i det, som rör allmänt kända och af utskottet
uppgifna händelser. På grund af granskningen kan
juridisk ansvarighet göras gällande, i det att
utskottet ställer statsrådsledamot till åtal inför
riksrätt (se d. o.), om han befinnes hafva brustit i
iakttagande af grundlag eller allmän lag; riksrätten
skall döma efter den särskildt stiftade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
