Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Statssekreterare, jur. - Statsservitut, folkr., fortbestående inskränkningar i en oafhängig stats höghetsrätt till förmån för en annan stat eller dess medborgare - Statsskick l. statsform (se d. o.) - Statsskuld, finansv.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
års kansliordn.) tre, nämligen en för utrikes-, en
för krigs- och en för inrikes-civil-ärenden. Genom
1773 års kansliordning blefvo statssekreterarna
fyra, i det att inrikes statsexpeditionen
delades i två: inrikes-civil- samt handels-
och finansexpeditionen. Den sålunda inrättade
särskilda handels- och finansexpeditionen upphörde
emellertid 1793 och återupprättades icke före
1809. Från och med år 1777 tillsattes ej häller
någon statssekreterare för utrikes ärendena. Äfven
enligt 1809 års R. F. skulle fyra statssekreterare
finnas, nämligen en för krigs-, en för civil-, en
för finans- och en för ecklesiastikärenden. Dessa
statssekreterare voro emellertid ledamöter af
statsrådet, då de der föredrogo sina respektive
ärenden; i utomordentligt statsråd skulle de alla fyra
vara bisittare. Med statsrådets omdaning 1840 upphörde
det gamla statssekreterareämbetet i Sverige. I
flere andra land bibehålles ännu benämningen för
vissa högre ämbetsmän, som dock i de särskilda
landen intaga väsentligen olika ställning. I Norge
är statsekretæren chef för den norska regeringens
»fællescontor» och har i denna egenskap att föra
protokoll öfver regeringens förhandlingar och beslut,
förvara statsrådsprotokollen och rikssigillet m. m. I
Tyska riket, der rikskansleren är den ende egentlige
ministern, finnas flere statssekreterare, som utöfva
de högsta riksämbetena under honom och äro hans
ansvarige ställföreträdare för särskilda grenar af
riksstyrelsen. Af de engelske kabinettsministrarna
kallas sex statssekreterare (secretary of state eller
principal secretary), nämligen en för hvartdera af
utrikes-, krigs-, inrikes- och kolonialdepartementen,
en för Indien och en för jordbruket. I
Nord-Amerikas Förenta stater nämnes chefen för det
regeringsdepartement (State department), till hvilket
utrikesangelägenheterna, statssigillets förvarande,
lagarnas publicerande m. m. höra, statssekreterare
(secretary of the state), under det att cheferna för
fyra andra departement bära titel af sekreterare. (Jfr
Minister, Ministerstatssekreterare och Statsråd.)
K. H. B.
Statsservitut, folkr., fortbestående inskränkningar
i en oafhängig stats höghetsrätt till förmån för
en annan stat eller dess medborgare, hvarigenom den
förra staten förpligtigas att tillåta eller underlåta
något, som den eljest vore berättigad förhindra
eller utföra. Statsservituten kallas naturliga,
då de belasta en stat till följd af omständigheter,
som ovilkorligen medfölja dess existens vid sidan af
andra stater och dermed sammanhängande förhållanden,
t. ex. en stats skyldighet att tillåta en af densamma
omsluten stat att idka samfärdsel med den omgifvande
verlden. De egentliga folkrättsliga statsservituten
äro antingen konventionella, då de stöda sig å
häfd, eller fördragsmässiga, då de grundats genom
öfverenskommelse mellan vederbörande stater. De
folkrättsliga statsservituten upphöra, dels om de
två staterna sammansmälta till en stat, dels om
servitutsföremålet upphör att existera, dels ock
genom internationel öfverenskommelse, som upphäfver
det grundläggande fördraget. Såsom
exempel på folkrättsliga statsservitut må nämnas
rätt att hafva militärväg genom eller fästning,
krigshamn e. d. inom en annan stat. Den betesrätt
för renar, som under viss årstid är tillerkänd
svenska lappar i Norge och under annan tid norska
lappar i Sverige (k. förordn. d. 6 Juni 1883) kan
äfven anföras såsom ett ömsesidigt statsservitut.
K. H. B.
Statsskick l. statsform (se d. o.).
Statsskuld, finansv. Med hänsyn till statsskulders
uppkomst skiljes mellan s. k. förvaltningsskulder och
statsskulder i egentlig bemärkelse. De förra uppkomma
derigenom att de resp. förvaltningsgrenarna genom sin
normala verksamhet måste ikläda sig skuldförbindelser,
t. ex. till följd af ingångna leveranskontrakt,
depositioner af omyndigas medel, insättningar i
postsparbanken m. m. De egentliga statsskulderna
deremot härröra ur bristande öfverensstämmelse
mellan statens utgifter och inkomster. Ibland
kan en statsskuld vara en kombination af dessa
tvänne arter, t. ex. då postsparbanken placerar i
densamma insatta medel uti statspapper. Den brist i
statsinkomsterna, som nödvändiggör egentliga statslån,
kan vara dels af mer öfvergående natur (såsom då
årets statsinkomster ej inflyta i samma mån, som
de behöfvas för statens utgifter, eller då i ett
års statsinkomster inträder en minskning, som dock
kan utjämnas genom förutsedd ökning af de närmast
följande årens inkomster), dels af mera stadigvarande
natur (såsom då det gäller medel för anläggning
af jernvägar, för betalning af krigskostnader
m. m.). I nära förbindelse dermed står indelningen
af statsskulder i sväfvande och fonderade skulder,
hvarvid indelningsgrunden är tidpunkten för skuldernas
betalning. Denna tidpunkt kan vid statskrediten vara
bestämd på lika många olika sätt som vid kredit i
allmänhet (se Kredit 4). Till den sväfvande skulden
höra lån på obestämd tid med uppsägningsrätt å
fordringsegarens sida, lån på bestämd tid med
kort förfallotid, inlösligt statspappersmynt samt
alla de s. k. förvaltningsskulderna. Till den
fonderade skulden höra deremot lån på obestämd
tid, utan uppsägningsrätt för fordringsegaren
(resp. h. o. h. ouppsägbara lån), lån på bestämd
tid med lång förfallotid (vare sig att denna är en
och densamma för hela lånet eller att lånet skall
småningom amorteras) samt lån utan förpligtelse
för staten att återbetala kapitalet. Oinlösligt
pappersmynt uppföres vanligen såsom en sjelfständig
skuldform vid sidan af den sväfvande och fonderade
skulden (se Pappersmynt). Den sväfvande skulden
kan, om den blir af mer betydande storlek, lätt blifva
ödesdiger för statens ekonomi. Staten bör derför
inskränka dess belopp till det minsta möjliga och,
så snart den tillväxer i alltför hög grad, ersätta
en del deraf med fonderad skuld. Såsom en norm, från
hvilken endast i tvingande nödfall afvikelse må ske,
bör gälla, att staten ikläder sig sväfvande skuld
endast för kreditbehof af mer öfvergående natur,
men deremot upptager fonderade lån för fyllande af
mera stadigvarande behof. Den sväfvande skulden kan
ikläda sig alla de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
