Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stefanus, kristendomens förste martyr - Stefanus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Gud. Utan att få tid att afsluta sitt tal drefs
S. derefter ut ur staden och stenades (omkr. år
36). Hans minne firas i de romerska och protestantiska
kyrkorna d. 26 Dec., i den grekiska d. 27 Dec. S:s
martyrdöd betecknar en vändpunkt i de kristnes
förhållande till hedningarna. Skälet till det hastigt
uppflammande hatet mot diakonen är nämligen att söka
deri att han som Paulus’ föregångare påvisade den
mosaiska lagens upphäfvande genom evangelium och det
senares uppgift att vara ett frälsningsbudskap äfven
för hedningarna.
Stefanus, namn på tio påfvar. – 1. S. I, biskop
i Rom omkr. 253–257, försvarade kättares dop
emot Cyprianus m. fl. biskopar. Kanoniserad. –
2. S. II, påfve 752, dog s. å., ej introniserad. –
3. S. III, påfve 752–757, begaf sig 754 till den
frankiske konungen Pipin för att bönfalla om hjelp
mot langobarderna. Han utverkade dennes tåg till
Italien, hvarpå följde exarkatets öfverlemnande till
påfvestolen. – 4. S. IV, 768–772, stadfäste helgon-
och relikdyrkan på en synod i Rom 769. – 5. S. V,
816–817, ställde sig under den frankiske konungen
Ludvig den frommes beskydd. – 6. S. VI, 885–891,
krönte hertig Guido af Spoleto till kejsare. –
7. S. VII, 896–897, lät uppgräfva en af sina
företrädares, Formosus’, lik och kasta det i
Tibern, men blef derför under ett uppror fängslad
och strypt. – 8. S. VIII, 929–931, och 9. S. IX,
939–942, voro båda helt och hållet beroende af
sina älskarinnor Teodora och Marozia. – 10. S. X,
1057–58, broder till Gottfrid af Lothringen, ifrade
för celibatets genomförande och uppgjorde planer för
normandernas fördrifvande ur Italien.
Steffani, Agostino, en af sin tids förnämsta
tonsättare, diplomat, prest, född 1655 i Castelfranco
(Venezien), var först korist vid S:t Markuskyrkan
i Venezia, kom sedermera till München, der han på
kurfurstens af Bajern bekostnad erhöll undervisning
af Ercole Bernabei, och der han 1681 utnämndes till
kurfurstlig kammarmusikdirektör. Sistnämnda år skref
han sin första opera, Marco Aurelio, hvilken följdes
af Solone (1685), Servio Tullio (1686) och Niobe
(1688), hvarefter han som kapellmästare flyttade
till det hannoveranska hofvet. Af hans senare
operor Enrico il leone (1689), La lotta d’Ercole
con Achelvo (s. å.), La superbia d’Alessandro
(1690), Orlando generoso (1691), Il trionfo del
fato (1699) m. fl. vann särskildt den första en
betydande framgång. 1696 erhöll S. af kurfursten Ernst
August det svåra uppdraget att vid de tyska hofven
utverka erkännandet af Braunschweig-Hannovers
kurvärdighet. Till belöning, när han utfört
detta värf, utnämndes han till biskop af Spiga (in
partibus). Sin plats som kapellmästare öfverlemnade
han 1710 åt Handel, hvilken han lifligt gynnade. Sina
senare kompositioner utgaf han till största delen
anonymt. Utom ofvannämnda verk komponerade han
Psalmodia vespertina VIII plenis vocibus concinenda
(1674), motetter, sonater och kammarduetter. I dessa
senare, som utgöra hans förnämsta verk, förenade
S. en konstrik form med en sångrik
och innerligt uttrycksfull melodi. De tillhöra
det yppersta, som frambragts i denna konstart, och
voro liksom alla S:s kompositioner vida före sin
tid. S. uppträdde äfven som musikskriftställare. Han
dog 1730 i Frankfurt a. M.
Steffens, Henrik, filosof, naturforskare och skald,
född d. 2 Maj 1773 i Stavanger, hvarest fadern var
läkare, blef student i Köpenhamn 1790 samt aflade
examen i zoologi, botanik och mineralogi 1794. Efter
en stipendieresa för geologiska studier i Norge
verkade han såsom docent vid universitetet i Kiel,
hvarest hans hänförelse och vältalighet lockade
en mängd lärjungar till hans naturvetenskapliga
föreläsningar, under det han sjelf ifrigt studerade
Spinoza och den vid denna tid nya schellingska
filosofien. För dennas närmare studium företog han
1798 en resa till Tyskland och vistades ett år i Jena,
hvarunder han kom i beröring ej blott med Schelling,
utan ock med Fichte, A. W. Schlegel, Wieland, Herder,
Schiller och Göthe. Efter att 1801 hafva utgifvit
ett uppseendeväckande, till den sistnämnde dediceradt
arbete: Beiträge zur inneren naturgeschichte der erde,
begaf han sig sommaren 1802 till Köpenhamn. Der
utöfvade han genom sina geniala föreläsningar i
naturfilosofi och kanske än mer genom sitt väckande
personliga umgänge ett epokgörande inflytande
på tidsandan, hvarigenom upplysningstidehvarfvets
rationalism alltmer trängdes undan för en ny periods
skaplynne, den danska nyromantikens. Denna betydelse
i Danmarks kulturhistoria vann S. särskildt genom
det inflytande han fick på sådana mäns utveckling som
Öhlenschläger, Grundtvig, bröderna Örsted och Mynster
m. fl. Ett minne af hans Köpenhamnsföreläsningar
är den 1803 utgifna Inledning til filosofiske
forelæsninger. Men en kallelse till professor i
filosofi och naturvetenskap i Halle förmådde honom
att redan 1804 lemna Danmark, och hans verksamhet
tillhör sedan den tyska bildningens historia. Från
Halle flyttade han 1811 till Breslau och 1832 derifrån
till Berlin. Under dessa år utmärkte han sig såsom
deltagare i den tyska frihetskampen mej det franska
förtrycket. Längre fram bekämpade han såväl den från
universiteten utgående radikala rörelsen som ock
från politisk ståndpunkt regeringens planer till en
kyrklig union. Han dog i Berlin d. 13 Febr. 1845. Utom
de båda nämnda arbetena författade S. på tyska en
Anthropologie (1822), flere religionsfilosofiska
skrifter samt romaner och noveller, de sistnämnda
med mycket berömda naturskildringar, äfvensom en
kulturhistorisk värdefull sjelfbiografi med titeln
Was ich erlebte (10 bd, 1840–45). Såsom filosof
Schellings lärjunge, sökte S. genom sina omfattande
naturhistoriska insigter gifva vetenskapligt stöd
åt teorien om andens och naturens enhet. Dervid
vinnlade han sig särskildt om att uppvisa huru
hela verkligheten utgör en serie lägre och högre
former under inverkan af en gemensam grundkraft,
som når sin fulländning i den fria menniskoandens
poetiska genialitet och religiösa hänförelse. Hans
tänkande var rikt på väckande uppslag, men svagt i
det strängt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
