Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenbock ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Han blef ståthållare i Vestergötland 1575 och
tillika på Elfsborg 1577. I frågan om hertigens
rättigheter ställde han sig, liksom rådet i allmänhet,
på konungens sida, men föll 1589 med de öfrige
rådsherrarna i onåd hos konungen. Då S. ej, trots
särskilda kallelsebref, infann sig på riksdagen
i Söderköping 1595, såsom tillhörande Sigismunds
anhängare, fick han af hertig Karl befallning att,
jämte de frälsemän i Vestergötland, Småland och
Östergötland, som gjort sig skyldiga till samma
försummelse, vid nyårstiden 1596 inställa sig i
Jönköping för att bekräfta riksdagsbeslutet. Då
han ej aktade hertigens befallningar, blef han
af denne 1596 fråndömd sina ämbeten. Vid hertig
Karls ankomst till Vestergötland 1597 flydde
S. från Elfsborg till Danmark och dog der 1599.
A. B. B.
4. Stenbock, Olof Gustafsson, friherre, riksråd,
den föregåendes broder, är hufvudsakligen känd
för sitt vilda lynne och sina våldsamma handlingar.
1564 blef han af Göran Persson anklagad inför en
förstärkt kunglig nämnd i Upsala, derför att
han i allmogens närvaro i sällskap med grefvarna
Sten och Erik Sture utfarit i mycket otillbörliga
hotelser och grofva ord mot konungen. Af nämnden
dömdes han att mista lif, ära och gods, men benådades
af konungen. Så mycket otacksammare var hans
handlingssätt såsom Erik XIV:s väktare
på Stockholms slott 1569. Han plägade taga bort
konungens kläder för att pina honom i kölden samt bar
en gång våldsam hand på honom samt lät honom efter
misshandlingen ligga blödande och hjelplös. S.
blef friherre 1561 (med Kungs-Lena
till friherreskap 1572) och riksråd
1569. Anklagad för flere grofva missgerningar,
flydde han 1593 till Sigismund, under hvars beskydd
han en tid bortåt lefde tryggad. 1597 afgick han som
sändebud till Danmark och återkom till Sverige 1598,
men efter Stångebro slag följde han Stålarm till
Finland. Straxt efter hertig Karls ditkomst 1599
blef S. tillfångatagen och oaktadt sina ödmjuka
böner om nåd förd ut i skogen och skjuten, hvarpå
den döda kroppen nedgräfdes i ett derinvid liggande
kärr. Katarina Månsdotter lär hafva låtit gifva
sin forne fiendes lik en anständig begrafning.
A. B. B.
5. Stenbock, Gustaf Eriksson, friherre,
riksråd, son till S. 3, född d. 11 Sept. 1575,
uppfostrades i sin faders och sina farbröders
politiska tänkesätt, hvadan han i början undan hertig
Karls ovilja måste fly från Sverige. 1604 fick
han tillåtelse att återvända och förvärfvade sig
konungens ynnest, så att han 1609 blef riksråd och
1610 jämte J. Skytte skickades som sändebud till
England, der han blef slagen till riddare.
1611 blef han lagman i Tio härad och 1612
ombud vid fredsunderhandlingen med danskarna i
Ulfsbäck. 1613 (delvis 1603) återfick han sin faders
indragna friherreskap, och s. å. blef han ståthållare
öfver Vestergötland. 1615 blef S. hofrättsråd i Svea
hofrätt, och 1617 sändes han till Moskva för att
uppgöra gränsskilnaden mellan det gamla Ingermanland
och Ryssland; han återkom först i Okt. 1618.
S. dog d. 26 Jan. 1629
samt har efterlemnat det vedermälet
att hafva varit en redlig och rättskaffens man.
A. B. B.
6. Stenbock, Fredrik Gustafsson, grefve, president,
den föregåendes son, född d. 22 Mars 1607,
blef redan som yngling kammarherre hos Gustaf II
Adolf samt deltog med sådan utmärkelse i polska
och tyska krigen, att han 1631 blef öfverste
för Smålands kavalleriregemente. I slaget vid
Lützen d. 6 Nov. 1632 blef S. så svårt sårad,
att han tog afsked från krigstjensten. Han
insattes derefter som assessor i Göta hofrätt,
men sedan han till fullo tillfrisknat, blef han
utnämnd till öfverste vid adelsfanan och inbröt
1644 från Småland i Halland. S. blef riksråd 1645,
president i Göta hofrätt 1648 och lagman i Tio
härad 1650 samt upphöjdes 1651 i grefligt stånd
(med Bogesund som grefskap), då han tog afsked
från presidentsämbetet. Död d. 29 Juli 1652.
A. B. B.
7. Stenbock, Gustaf Otto Gustafsson, grefve,
riksamiral, den föregåendes broder, född d. 17
Sept. 1614, blef 1631 ryttare och 1632 kornett vid
Småländska rytteriet samt reste 1633, ledd af en
brinnande krigslust, ut till Tyskland, der han
öfvergick till infanteritjensten och blef fänrik
vid ett tyskt regemente. Han deltog i eröfringen
af Landsberg och i striderna vid Frankfurt an
der Oder 1634 samt kämpade s. å. i slaget vid
Nördlingen. Derefter öfvergick han till Banérs här,
blef kapten 1634, inlade vackra prof på tapperhet
i den skarpa träffningen vid Dömitz 1635, deltog
med utmärkelse i slaget vid Wittstock 1636 samt
blef s. å. major och sedermera öfverstelöjtnant vid
ett regemente svenska fotknektar. Han var med vid
intagandet af Erfurt och Torgau och den misslyckade
belägringen af Leipzig 1637, blef 1638 öfverste
vid Jönköpings regemente, följde med återtåget till
Östersjöns kust och äfven vid den följande marschen
söderut, kämpade i slaget vid Chemnitz 1639 och
framträngde med Banér till Prag. Vid återtåget
från denna stad deltog han med sitt regemente i
eröfringen af slottet vid Brandeis och intagandet
af Königgrätz. Det anseende han genom mannamod
och krigskunskap hos Banér förvärfvat ökade han
hos den nye öfverbefälhafvaren, Torstenson. Vid
dennes uppbrott från lägret vid Salzwedel fick han
våren 1642 lägga en brygga öfver Elbe för härens
öfvergång, deltog sedan i stormningen af Glogau,
i slaget vid Schweidnitz och stormningen af Olmütz
samt i slaget vid Leipzig d. 23 Okt., der han blef
svårt sårad, så att han måste hemsändas. Utnämnd
till generalmajor vid infanteriet 1643, återvände
S. till Tyskland och följde hufvudhären samt blef 1644
guvernör i Minden. 1645 försvarade han Värmland mot
danskarna. Under trettioåriga krigets sista skede
innehade han en tid öfverbefälet i Westfalen samt
utnämndes 1647 till generallöjtnant och 1648 till
general af infanteriet. Till fredens verkställighet
bidrog han genom att med våld tvinga biskopsstiftet
Liège att erlägga den penningesumma, som ålåg det att
betala. S. upphöjdes i greflig värdighet 1651, blef
s. å. riksråd och 1652 krigsråd samt lagman i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
