Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stengårdshult ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förtjenstfull Lärobok i geographien, första coursen (1826;
2:dra kursen af V. F. Palmblad), redigerade sin svåger
P. U. Kernells reseanteckningar och öfversatte några
historiska arbeten.
4. Stenhammar, Jakob Axel, vitterhetsidkare,
prest, den förres broder, född i Vestra
Eds socken, Kalmar län. d. 10 Sept. 1788,
blef student i Upsala 1806 och inköpte
1810 jämte V. F. Palmblad akademiska
boktryckeriet, men sålde sin andel 1815. Sedan
han någon tid drifvit ett pappersbruk i Småland,
återvände han till Upsala, der han blef
prest 1817. Han afled som vice pastor i Vreta
kloster d. 17 Juli 1826. S. tillhörde under
sin vistelse i Upsala Auroraförbundet och
offentliggjorde några poem i de af honom tillsammans
med Palmblad utgifna »Eleganttidning» (1810)
och »Upsala tidning» (1812–15).
5. Stenhammar, Per Ulrik, arkitekt, son till
S. 3, f. 1829, blef slutligen arkitekt vid
öfverintendentsämbetet och k. Serafimerordens-gillet
samt 1866 agré och lärare vid konstakademien.
Han uppgjorde ritningar till flere kyrkor i
landsorten, Ersta kapell och stiftelsen »Konung
Oskar I:s minne» i Stockholm m. m. Han har äfven
skrifvit åtskilliga musikkompositioner, mest
andliga. S. dog i Stockholm 1875.
-rn.
6. Stenhammar, Fredrika, född Andrée, sångerska,
den föregåendes sväg-erska, född i Visby d. 19
Sept. 1836, död i Stockholm d. 7 Okt. 1880, var
först elev af V. Söhrling och studerade 1851–54
vid konservatoriet i Leipzig, till en början
endast piano och komposition, men efter att hafva hört
Lind och Sonntag äfven sång. Efter en ofullständig
undervisning af fru Schäffer fick hon anställning
i Dessau, gasterade i Kassel och Leipzig samt
debuterade 1855 i Stockholm såsom Harriet i »Martha».
Efter två års engagemang i sistnämnda stad reste hon
till Paris, fullkomnade sin sångbildning under
Duprez 1857–58 och gasterade i Wien 1859. Sedan
tillhörde hon ständigt k. scenen i Stockholm,
utom en kort tid 1867–68. År 1863 gifte hon
sig med Oskar Fredrik S. (f. 1834, operasångare
1862–65, kontrollör vid tullverket 1881, död 1884).
Fru S. utvecklade en mångsidig och flitig verksamhet
vid k. operan, der hon uppträdde nära 1,000
gånger. De partier hon hos oss kreerade voro
Matilda i »Vilhelm Tell», Benjamin i »Joseph»,
Anna i »Muntra fruarna», »Hans Heiling» och »Hertig
Magnus och sjöjungfrun», Gabriella i »Nattlägret»,
Leonora i »Trubaduren», Gilda i »Rigoletto»,
Estrella di Soria, Margareta i »Faust», Ninka i
»Brama», Irene i »Ricnzi», Isabella i
»Quentin Durward», Inez i »Afrikanskan», Senta
i »Holländaren», Elsa i »Lohengrin», Isaura
i »Vikingarne» och Elisabet i »Tannhäuser».
Bland hennes öfriga roller må nämnas grefvinnan
Almaviva i »Figaros bröllop», Anna i »Don Juan»,
Agata i »Friskytten», Bertha i »Profeten»,
Pamina i »Trollflöjten», Rezia i »Oberon», Alice i
»Robert» och Selika i »Afrikanskan». Hon var mindre
en dramatisk än en lyrisk sångerska, och sina sannaste
triumfer firade hon i konsertsalen med
Schumanns, Kjerulfs och Södermans sånger. På
scenen lyckades hon bäst i tysk musik, ej blott
den klassiska, mozartska och weberska, utan äfven
den moderna wagnerska, så långt nämligen som
i dessa partier uttalar sig en ren och offrande
qvinlighet. Hon besatt icke mycket af fransk esprit
eller italiensk brio, men så mycket mera af tyskt
gemyt. Hennes tongifning var mönstergill, hennes
mezza voce var utsökt, hennes föredrag flärdfritt
och fint musikaliskt. Såsom sånglärarinna öfvade
hon en gagnande verksamhet, hvarpå hennes elever
Grabow, Moe, Sommelius och Ås lemnat tillräckliga
bevis. Hennes kompositioner, hvaraf några blifvit
tryckta, förvaras i Musikaliska akademiens
bibliotek. A. L.
Stenhönan. Se Stenhönsslägtet.
Stenhönsslägtet, Caccabis, zool., hör till
underfamiljen fälthöns (Perdicinae) inom orrfoglarnas
familj (Tetraonidae), hönsfoglarnas ordning
(Gallinea) och foglarnas klass. Detta slägte, som
räknar 10 arter från Gamla verlden, har näbben kort,
med hvälfd rygg, näsborrarna täckta af ett naket
fjäll och inuti försedda med små, korta fjädrar,
2:dra–5:te vingpennorna längst, stjerten kort, icke
dold af täckfjädrarna samt bildad af 12–16 pennor,
tarserna nakna, plåtbeklädda, kortare än mellantån
och hos hannen försedda med trubbiga sporrar
eller hornvårtor samt fjäderdrägten rik och tätt
åtliggande. Den förherskande färgen hos arterna är
rödaktigt grå, hos några med dragning i skiffergrått,
framhalsen, öfre delen af bröstet äfvensom skänklarna
utmärka sig genom lifliga färger. C. rufa, rödhönan,
igenkännes derpå att det på strupen befintliga,
svarta bandet icke är skarpt begränsadt, utan nedåt
upplöser sig i droppformiga fläckar, och att de mjuka
fjädrarna hafva ett svart tvärband; hennes längd utgör
38 cm. Denna art är hemma i södra Frankrike, Spanien
och Portugal. För omkr. hundra år sedan inplanterades
hon i Storbritannien och är mångenstädes i dess
östra delar allmännare än vanliga rapphönan, med
hvilken hon har mycket gemensamt i sina rörelser. I
motsats till rapphönan sätter hon sig dock gerna i
träd. Större delen af året lefver rödhönan i flockar
på 10–30 stycken. Sitt bo lägger hon i sädesfält
och på vinberg, under små buskar o. s. v. i en liten
uppkrafsad fördjupning i marken; äggen äro 12–16. I
Spanien är denna fogel föremål för ifrig jagt. –
C. graeca, stenhönan, är askblå ofvantill och på
bröstet, hvit på kinderna och strupen, med ett
bredt, svart, skarpt begränsadt band som infattning,
och rostgul på buken samt har de mjuka fjädrarna
försedda med två svarta tvärband. Längden utgör
35 cm. Stenhönan är hemma i Medelhafslandens högre
bergstrakter och sydvestra Asien, utmärker sig, liksom
sina samslägtingar, genom slughet, mod, vighet och
stridslust samt är lätt att tämja. Redan i forntiden
höll man denna art i fångenskap förmatt låta henne
kämpa till åskådarnas nöje; på samma sätt förfar man
ännu i dag i Indien och Kina. C. R. S.
Steniga Arabien. Se Petreiska Arabien.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
