Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stengårdshult ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stenindustrien omfattar de grenar af teknisk
verksamhet, som afse att genom yttre mekanisk
bearbetning, såsom huggning, sågning, slipning
o. s. v., för en mängd praktiska och vetenskapliga
ändamål eller till prydnader tillgodogöra vissa i
naturen förekommande mineral och bergarter. Till
råmaterialen för denna industri höra sålunda dels de
s. k. ädelstenarna (se d. o.) dels åtskilliga andra
genom ovanlig färg, glans eller hårdhet utmärkta
mineral, såsom flusspat, malakit, kalkspat,
onyxmarmor, alabaster, bergkristall, agat,
jaspis m. fl. samt en del lavaarter och vissa
försteningar. Några af mineralen användas till vissa
hjelpmedel för tekniken och vetenskapen, men flertalet
endast till prydnadssaker. På liknande sätt samt till
husgerådssaker och för dekorativa ändamål begagnas
vidare sådana bergarter som porfyr, marmor, serpentin,
täljsten m. fl. Andra bergarter med skarpt kornigt
gry och en viss hårdhet, såsom en del sandstenar,
vissa slag af lava m. fl., användas till slip-
och qvarnstenar, en del skiffrar till brynstenar,
andra till taktäckning samt slutligen snart sagdt
de flesta bergarter, hvilka besitta tillräcklig
hållfasthet, för de mest olikartade ändamål inom
byggnadskonsten. Hvar och en af dessa grupper af
mineral och bergarter har gifvit upphof till en
eller flere med skilda tekniska förfaringssätt och
under helt olika ekonomiska betingelser arbetande
industrigrenar, och hvar och en af dessa har sin
särskilda historia, som ofta går långt tillbaka
i tiden.
Den mindre stenindustrien, som grundar sig på vissa
stenslags användning till prydnadsföremål, har, i
den mån tekniken vid de mera plastiska materialens
tillgodogörande fullkomnats och nya stilriktningar
gjort sig gällande, gått tillbaka, så att den
nu saknar större betydelse. Bland hufvudorterna
för sådan industri må nämnas Jekaterinburg i
Ryssland, der jaspis från Verchne Uralsk, rhodonit
från Cedjelnikova och malakit från Nisjnij Tagilsk
förarbetas i privata och staten tillhöriga sliperier
samt ädelstensslipning drifves som husslöjd; Idar
och Oberstein i Oldenburg, hvarest bearbetas agat;
Zöblitz i Sachsen samt några ställen i Cornwall med
serpentinindustri; Florens och Rom med mosaikarbeten i
marmor och lava; samt Dalarna i Sverige med sin kända
porfyrindustri. – Den utan jämförelse vigtigaste
delen af stenindustrien, hvilken afser bergarternas
förarbetande till byggnadssten, står i ett så nära
samband med byggnadskonsten, att dess historia i det
närmaste sammanfaller med den senares. Man behöfver,
för att visa detta, endast erinra om sådana för de
stora epokerna inom arkitekturen utmärkande arbeten
som egypternas i granit utförda obelisker och sfinxer,
af hvilka en del nu pryda Europas och Amerikas större
städer, indernas väldiga tempel och grafbyggnader,
grekernas och romarnas storartade byggnadsarbeten i
marmor och lavaarter samt medeltidens rikt utsirade
kyrkor i kalksten, sandsten och lava, hvilka arbeten
hvar för sig vittna om en mycket högt uppdrifven
yrkesskicklighet hos stenhuggaren. Under senare tider
gick denna skicklighet delvis förlorad, och först
sedan man kommit derhän, att det forna slafarbetet kunde,
till en del ersättas med maskinarbete, blef
stenbearbetningen å nyo en lönande handtering,
hvilken småningom utvecklat sig till en stor
och vigtig näringsgren. Ett framstående rum inom
densamma intager granitindustrien, hvilken mer
eller mindre högt uppdrifven förekommer i Finland,
Frankrike, Förenta staterna, Italien, Norge,
Storbritannien, Sverige, Tyskland och Österrike.
De måhända vigtigaste produkterna af densamma
äro sten till hamn- och brobyggnader samt gatsten,
dernäst åtskilliga monumentala arbeten, ej minst
grafvårdar, samt husbyggnadssten. Mera bekanta,
moderna granitarbeten äro Alexanderkolonnen
och de 52 pelarna i Kazan-kyrkan i Petersburg
af finsk granit, nedre delen af Siegesdenkmal
i Berlin, från Sverige, pelarna till Forthbron
samt Eddystones fyr, af skotsk och engelsk granit,
samt för öfrigt en mängd byggnader och statyer i
Aberdeen, London, Berlin m. fl. st. – Kalksten
(jämte marmor) och sandsten, hvilka torde vara
de inom byggnadskonsten mest använda bergarterna,
bearbetas företrädesvis i Storbritannien, Tyskland och
Frankrike. Berömda kalkstensbrott finnas på Portland
och vid Bath i England, vid Caen och i trakten af
Paris i Frankrike; marmorindustrien florerar i
Belgien, Frankrike och framförallt Italien, hvarifrån
de stora marmorsågerierna i Hamburg erhålla sitt
råmaterial; de vigtigaste sandstensbrotten ligga i
Storbritannien och Tyskland. Åtskilliga vulkaniska
bergarter, lavor och tuffer, utgöra ett tacksamt
arkitektoniskt material och användas mycket, särdeles
i Mosel- och Rhentrakterna samt i Italien.
Arbetsmetoderna inom stenindustrien hafva undergått
stora förändringar, men öfver hufvud taget har
handarbetets ersättande genom maskinarbete på detta
område gått mycket långsammare än inom de flesta
andra industrigrenar, och ännu spelar det förra den
vigtigaste rolen. Brytningen, det första arbetet,
som vidtages, sker antingen i öppna brott eller
i grufvor. De öppna brotten äro antingen anlagda
på en sluttning, eller ock bilda de större och
mindre sänkningar, exempelvis de stora skotska
granitbrotten och gatstensbrotten vid Quenast i
Belgien. Bland stora underjordiska stenbrott äro
oolitbrotten vid Bath, flere skifferbrott i Wales,
qvarnstensbrotten vid Niedermendig m. fl. särskildt
bekanta. Sjelfva lösgörandet af stenen sker genom
kilning eller sprängning, hvarvid borrningen utföres
antingen för hand eller med borrmaskiner, drifna
af ånga eller komprimerad luft. I några engelska
och belgiska kalkstensbrott uttages stenen genom
sågning. Vid de större stenbrotten spela de mekaniska
anordningarna för stenens flyttning och transport
(ångkranar, luftbanor, rälvägar o. s. v.) en vigtig
rol. Stenens tuktning eller den första bearbetningen
till regelbundna block sker merendels för hand med
sättstamp och slägga samt grofva hackor. Vid den
derefter följande huggningen betjenar man sig antingen
af hackor eller mejslar. För att undvika den alltid
tidsödande huggningen för hand har man konstruerat
en stor mängd maskiner. För lösare bergarter användas dels
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
