Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenkista ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de allra skickligaste operatörer. Dessutom
gifves det ej få fall, i hvilka stenkrossningen är
outförbar, såsom vid mycket hårda eller mycket
stora stenar. I andra fall, der blåsan eller
njurarna äro mycket sjuka, är stenkrossningen
afgjordt farligare än snittet, synnerligen då
denna senare operation fått till sin hjelp den
antiseptiska metoden, hvilken på detta område, som
på alla andra, omgestaltat kirurgien. Också börjar
stenkrossningen alltmer trängas undan, och den tid
kommer antagligen, då den endast undantagsvis och
i de allra lättaste fallen kommer till användning.
Rsr.
Stenkumla, socken i Gotlands län, Södra häradet. Areal
3,007 har. 484 innev. (1889). S. bildar med
Vesterhejde och Träkumla ett konsistorielt pastorat
af 2:dra kl., Visby stift, Medelkontraktet.
Stenkummel, arkeol. Se Stenröse.
Stenkyrka. 1. Socken i Gotlands län, Norra
häradet. Areal 5,381 har. 800 innev. (1889). S. bildar
med Tingstäde ett konsistorielt pastorat af 2:dra
kl., Visby stift, Norra kontraktet. – 2. Socken
i Göteborgs och Bohus län, Tjörns härad. Areal
för S., Rönnängs och Klädesholmens kapell 7,936
har. 4,099 innev. (1889). S. bildar med Klöfvedal,
Valla, Klädesholmens och Rönnängs kapell ett regalt
pastorat af 2:dra kl., som kallas Tjörns pastorat,
Göteborgs stift, Orusts och Tjörns kontrakt.
Stenkyrkehuk, den mest framskjutande punkten
på Gotlands nordvestra kust, mellan Visby och
Fårösund. På den omkr. 30 m. höga, skogklädda
kalkklippan reser sig (sedan 1885) ett 15
m. högt, hvitt fyrtorn af sten, med en hvit
gruppblänkfyr, som visar två blänkar hvarje
half minut och har nära 19 minuters lysvidd.
A. G.
Stenmina. Se Fältmina.
Stenmurkla. Se Murkla.
Stenmården, zool. Se Mårdslägtet.
Steno, Nicolaus, eller Niels Stensen, dansk
naturforskare, född i Köpenhamn 1638, studerade
först i Köpenhamn under Paulli och Tomas Bartholin
samt fortsatte efter 1660 sina studier i Amsterdam
och Leiden. 1665 begaf han sig till Italien. Genom
många och vigtiga anatomiska arbeten och upptäckter
(rörande ductus stenonianus, spottkörtlarna,
tårkörtlarna, hjertats byggnad, hjernan m. m.) hade han
redan då förvärfvat stort rykte såsom vetenskapsman
och anatom. Han blef i Florens synnerligen väl
mottagen, anställdes som anatom vid hospitalet
S:ta Maria Nuova samt utnämdes till storhertiglig
medicus och lärare för arfprins Cosimo. S. stod
på förtrolig fot såväl med den krets af lärde,
som var samlad vid det mediceiska hofvet, som
ock med många af de förnäma husen i Florens, och
särskildt blef hans umgänge hos hertigens af Lucca
ambassadör, Arnolfini, af stort inflytande på hans
framtid. Sysselsatt med dissektion af en haj, leddes
han till studiet af de s. k. glossopetrae, hvilkas
natur af fossila hajtänder han på ett öfvertygande
sätt bevisade. Beskrifningen af hajens anatomi utkom
såsom bihang till en af honom utgifven
Myologi (1667). Genom dessa undersökningar leddes
S. vidare till geologiska studier och samlade »stenar,
som likna delar af hafsdjur» och märkte noga deras
läge i jorden. Jämte dessa naturhistoriska studier
egnade han sig ifrigt äfven åt teologiska. Redan
förut hade en jesuit i Köln sökt omvända honom till
katolicismen, och i Florens upprepades dylika försök,
hvarvid i synnerhet ambassadrisen Arnolfini och
en äldre nunna, Maria Flavia, föreståndarinna för
Annalena-klostrets apotek, voro ifrigt verksamma,
detta med den påföljd, att S. 1667 offentligen afsvor
lutherska läran. Samma dag detta skedde emottog
han kallelse att återvända till Köpenhamn med en
årlig lön af 400 rdr. Han utverkade sig uppskof med
hemresan, tills han fullbordat ett arbete, som 1669
utkom med titel N. Stenonis de solido intra solidum
naturaliter contento prodromus. Det är detta lilla
arbete, som förskaffat S. namnet geologiens fader,
emedan han deri skiljer mellan bildningar från
olika perioder af jordens utvecklingshistoria,
sådana som uppkommit innan organismer uppträdt och
sådana, som uppstått efter denna tid, vidare visar
fossilen vara rester af djur och växter, som lefvat
under förflutna jordperioder, blifvit inbäddade i de
sediment, som då afsatte sig; skiljer mellan marina
och limniska bildningar; visar att lagrade bergarter
ursprungligen afsättas vågrätt och först genom senare
förändringar bringas i annat läge. På grund af dylika
lagerrubbningar, som enligt honom åstadkommas antingen
genom vulkanisk verksamhet eller genom urlakning
af de underliggande lagren, urskilde han i Toscanas
geologiska utveckling 6 skilda perioder. I de flesta
af dessa åsigter stod S. så långt framom sina samtida,
att de ej kunde fullt tillgodogöra sig desamma. I ett
afseende kan man dock säga, att hans undersökningar
varit af genomgripande betydelse, i det att nämligen
efter honom den åsigten att fossilen voro »lusus
naturae» ej funnit någon försvarare. På hemvägen fick
S. i Amsterdam 1670 underrättelse om Ferdinand II:s
sjukdom och skyndade då tillbaka till Italien, der
han stannade till 1672, i lika stor gunst hos Cosimo
III som hos företrädaren. Derefter uppehöll han sig
någon tid i Köpenhamn, hvarunder han företog flere
dissektioner, men utan att lemna mera varaktiga
spår af sin lärareverksamhet. Under vistelsen i
Danmark invecklades han, liksom 1670 i Amsterdam,
i teologiska strider med anledning af sin öfvergång
till katolicismen, hvarför han ock
1674 återvände till Florens såsom lärare
för arfprinsen. Intresset för teologien och
katolska kyrkan tog alltmera öfverhand hos S., och
han uppträdde ifrigt till densammas försvar.
1675 blef han prest och egnade sedan hela sin kraft
åt försvaret af katolska religionen och skötandet
af sina presterliga åligganden, hvarunder en
sträng asketisk riktning gjorde sig alltmer
gällande. Han blef efter hvartannat biskop
hos den till katolicismen öfvergångne hertigen af
Hannover, koadjutor hos furstbiskopen af Münster och
Paderborn samt apostolisk vikarie för norra Tyskland.
Han dog i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
