- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
497-498

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stenografi ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

originalet, i betydlig mån försvåra inlärandet af
systemet.

Berlinaren Wilhelm Stolze (försäkringstjensteman,
chef för preussiska herrehusets stenografkansli, född
1798, död 1867) sökte i sitt år 1841 utgifna system,
som i likhet med Gabelsbergers var baseradt på den
grafiska principen, undvika den godtycklighet och den
språkstympning, som utgjorde det gabelsbergerska
systemets största brist. Stolze proklamerade satsen
att »ljudet bör representeras af bokstafven, den
uteslutna bokstafven af sigeln» (d. v. s. om ett
ljud icke bokstafligen utskrifves, måste det på
annat sätt antydas, och får ej lemnas helt och
hållet obetecknadt). Det stolzeska systemet
har efter uppfinnarens död varit underkastadt
en jämn utveckling, afseende att minska den
från början oerhördt stora sigelmassan samt
för öfrigt göra systemet konseqventare, enklare
och lättlärdare. Revisioner i detsamma företogos
1872 och 1888. De, som accepterat samtliga dessa
förändringar i systemet, kallas nystolzeaner och
utgöra det ojämförligt största antalet af skolans
anhängare. Derjämte finnas gammalstolzeaner, som
använda systemet i dess urspungliga form, samt
mellanstolzeaner, som antagit en 1885 genomförd
förenkling af det gammalstolzeska systemet.

Såväl det gabelsbergerska som det stolzeska
systemet hafva symbolisk vokalbeteckning,
d. v. s. vokalerna utskrifvas merendels icke,
utan betecknas i den föregående eller efterföljande
konsonanten genom dess läge, schattering o. s. v. Hos
Gabelsberger är vokalsymboliseringen i hög grad
varierande; för de flesta vokaler finnas flere
olika symboliska beteckningssätt, som användas
i olika fall. Mångfalden i detta afseende verkar i
hög grad förvirrande och är en af systemets svaga
punkter. Stolze har sökt införa mera ordning och
systematisering i vokalsymboliseringen. I detta syfte
har han gjort sitt system treradigt, d. v. s. vissa
vokaler betecknas i hufvudstafvelsen genom ordets
höjande öfver linien, andra genom dess sänkning
under linien. Genom att kombinera treradigheten med
föregående konsonants schattering samt bindestreckets
längd erhåller Stolze ett ganska enkelt vokalskema
för hufvudstafvelser. Emellertid torde såväl
treradigheten som användningen af olika schattering
kunna anses som brister hos systemet, då de måste
försvåra läsbarheten, åtminstone af hastigt utförd
skrift. Flere anhängare af Stolzes system (Velten,
Adler, Simon, Lenze, Behrens, Claus m. fl.) hafva
genom upphäfvande af treradigheten på olika sätt
sökt reformera systemet, men deras reformförsök
hafva icke vunnit synnerlig anslutning. Bland system,
grundade på både Gabelsbergers och Stolzes, må nämnas
Faulmanns (den s. k. fonografien, 1875), Merkes’
(1880) och Schreys (1887). Till systemen med symbolisk
vokalbeteckning hör äfven den s. k. stenotakygrafien,
utgifven 1875 af A. Lehmann. Konsonanterna äro i
detta system alla af lika höjd; men för betecknande
af en följande vokal förlänges konsonanttecknet till
sin dubbla eller tredubbla höjd. För
vokalsymboliseringen användes derjämte schattering,
bindestreckets längd samt utböjning af konsonanten.

Den andra riktningen bland de grafiska systemen
karakteriseras af bokstaflig vokalbeteckning. Den
förste, söm i sitt system fullständigt genomfört en
sådan, är Leopold Arends (privatlärare, född 1817 i
Rakishi i Ryssland, död 1882 i Berlin; hans system
utgafs 1860). Han förkastade vokalsymboliseringen
ur såväl teoretisk som praktisk synpunkt, ur
teoretisk derför att man ej uttalar konsonant och
vokal samtidigt och derför ej häller i skriften
bör beteckna båda på samma gång, ur praktisk derför
att man icke kan använda vokalsymbolisoring utan
att taga schatteringen till hjelpmedel, hvilket ur
lättläslighetens synpunkt vore olämpligt. Arends
utgick vid uppställandet af sitt system från
afsigten att åstadkomma ett skriftideal, hvarmed
han menade en skrift, som så nära som möjligt
anslöte sig till språket. Han sökte uppnå detta
mål derigenom att vokaler och konsonanter fingo
tecken af principielt olika karakter, att beslägtade
ljud erhöllo liknande tecken, att det väsentliga
skildes från det oväsentliga, i det möjligast
enkla tecken (monogram och sigler) gåfvos för ofta
förekommande förstafvelser, ändelser och partiklar
o. s. v. Arends lät emellertid icke förleda sig
att vid uppställandet af sitt system ensidigt fästa
sig vid teoretiska spekulationer, utan bibehöll alltid
systemets praktiska användbarhet, dess korthet och
lättlästhet som ett hufvudändamål, hvilket först och
främst måste tillgodoses. Som en brist kan anmärkas,
att Arends’ rikedom på idéer stundom förledde honom –
såsom förhållandet äfven och i ännu högre grad var med
Gabelsberger – att göra systemet mera kompliceradt,
än nödigt var, en brist som emellertid i den svenska
bearbetningen af systemet lyckligt undvikits.

Bristen på enkelhet i det tyska arendsska systemet
jämte Arends’ vägran att medgifva några förändringar i
detsamma hafva framkallat åtskilliga på det arendsska
systemet grundade, men från detsamma i ett eller
annat afseende afvikande nya system. Det vigtigaste af
dessa, är Rollers (1875), som visserligen innehåller
åtskilliga förenklingar i teorien, men hvad korthet
och lättlästhet beträffar snarare torde innebära en
försämring. Samma omdöme torde kunna fällas om det
af Pütter 1886 utgifna, »nyarendsska» systemet,
äfvensom den af föreningen »Apollobund» 1889 vidtagna
förenklingen.

Stenografiens historia i Sverige. Om man frånser
Ansgar, hvilken enligt uppgift var kännare af
medeltidens stenografiska »nottecken», så är den
förste hittills kände svenske stenografen i Sverige
protonotarien i rådet J. Svan, den förste, icke blott
i Sverige, utan i hela Europa, som bevisligen användt
stenografien på offentligt uppdrag och i offentliga
värf. Den första stenografiska läroboken i Sverige är
en 1690 eller 1691 af öfversten frih. Å. Rålamb
utgifven bearbetning af Ramsays latinska lärobok,
»Thacheographia eller En Kånst ät skrifva

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free