- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
509-510

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stephanus Laurentii ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

lif i landtlig stillhet på Tupton house nära
Chesterfield. Han dog d. 12 Aug. 1848. – 2. Robert
S
., framstående engelsk jernvägsbyggare, den förres
son, föddes i Willington quay d. 16 Okt. 1803. Genom
ökadt arbete och försakelser beredde hans far honom
medel till en god skolundervisning, hvarefter
sonen i tre år praktiserade vid kolgrufvorna
i Killingworth, innan han 1822 ankom till
universitetet i Edinburgh. Efter att 1824–27 hafva
varit ledare af ett engelskt grufbolags arbeten i
Columbia biträdde S. sin far vid konstruktionen af
»the Rocket» m. fl. maskiner, vid hvilka han sjelf
vidtog väsentliga förbättringar. Han erhöll derjämte i
uppdrag att bygga flere jernvägslinier. Sitt egentliga
rykte förvärfvade han dock genom användandet af rör-
eller tunnelsystemet vid brobyggnader, af hvilka
de förnämsta äro broarna vid Newcastle-on-Tyne
och vid Conway, den berömda Britannia-bron öfver
Menai-kanalen, mellan Wales och Anglesea, och bron
öfver S:t Lawrence vid Canada. Såväl utomlands som
i England betraktade man honom såsom den förnämste
auktoriteten i jernvägsfrågor. S. invaldes i
Underhuset 1847, men tog föga del i det politiska
lifvet. Han dog d. 12 Okt. 1859 och begrofs i
Westminster abbey.

Stepp (R. stepj, »öcken», »torr slätt») kallas,
särskildt i Ryssland och inre Asien, en mer och mindre
gräsbevuxen, trädlös slätt. Ehuru om våren rika på
blommor, kunna sådana slätter af brist på vatten
icke odlas och ega derför endast en nomadiserande
befolkning. Deras jordmån är ofta salthaltig.

Stepp-antilop, zool. Se Saiga.

Stepphundslägtet. Se Hyenhundslägtet.

Stepphöken. Se Kärrhökarna.

Stepphönsen, Pteroclidas, l. flyg-(stepp-) hönsen,
zool., bilda en familj inom ordningen hönsfoglar
(Gallinae) inom foglarnas klass. Hufvudet och näbben
äro små, den senare svag, föga böjd och utan köttig
hud vid roten; näsborrarna äro dolda under pannans
fjädrar. Vingarna äro långa och spetsiga, med första
smällpennan längst. I den af 14–18 pennor bildade,
mestadels viggformiga stjerten äro de båda mellersta
pennorna stundom betydligt förlängda. Benen äro
svaga, liksom tårna korta, baktån är rudimentär
eller saknas, sporrar finnas ej, och yttertån har
blott 4 leder. Arterna af denna familj visa en från
de öfriga hönsfoglarna mycket afvikande byggnad och
färg, hvilken senare motsvarar markens i de trakter,
der de vistas, nämligen stepper och öcknar. Slägtena
äro 2 med 1 6 arter, förnämligast från Afrika, men
äfven från Asien och vissa delar af Europa. Under
fortplantningstiden lefva de parvis, deremellan
ofta i stora skaror, som på grund af sin utmärkta
flygförmåga flitigt ströfva omkring for att söka sin
föda. – Flyghöns- l. sandhöns-slägtet, Pterocles, har
tårna och tarsens baksida nakna, rudimentär baktå,
framtårna endast vid roten obetydligt förenade
samt första och andra vingpennorna lika långa. Till
detta slägte räknas 14 arter från Europa, Asien och
Afrika. Gangan, P. arenarius, har
buken och skänklarna brunsvarta, de mellersta
stjertpennorna icke förlängda, hvarför vingarna räcka
till stjertspetsen, och en längd af 37 cm. Khatan,
P. alchata, har underlifvet och skänklarna hvita,
de båda mellersta stjertpennorna starkt förlängda,
så att vingarna icke nå stjertspetsen, och en längd
af 35 cm. Båda arterna förekomma i södra Europa, den
senare äfven i norra Afrika och sydvestra Asien. De
lefva af allahanda frön, äfven säd, hvilken de
uppsöka på åkerfälten. Äggen äro 3–4 och läggas i
en liten grop i sanden utan något underlag. Köttet
är förträffligt, hvarför särskildt den senare arten
dödas massvis. – Stepphöns-slägtet, Syrrhaptes, har
tårna och tarsen helt och hållet befjädrade, saknar
baktå samt har framtårna mycket breda och sammanvuxna
till främsta leden, så att foten, sedd underifrån,
bildar en enda, af hornartade vårtor beklädd sula;
klorna äro breda och starka, första vingpennan
längst och mycket afsmalnande mot spetsen. De
till detta slägte hörande 2 arterna äro hemma i
Asiens stepper och öcknar. Mest känd är stepphönan,
S. paradoxus, hvars hanne är grågul med korta, svarta
tvärlinier ofvan och ett bredt, svartbrunt tvärband
på magen; hufvudets sidor, pannan och strupen äro
brungula, vingpennorna gråaktiga och stjertpennorna
försedda med svarta tvärband och hvit ändkant. Längden
utgör 47 cm. Honan har ofvan och på kräfvan böjda,
svarta tvärfläckar, och första vingpennan räcker,
i motsats till förhållandet hos hannen, icke utom
stjertspetsen. Egendomligt nog har denna art på
senare tider uppträdt i Europa. År 1853 började
enstaka exemplar visa sig der, och 1863 iakttogos
sådana i stor mängd i Europas flesta nordligare
land, framträngde ända till Irland och Färöarna
(anträffades på några ställen i Götaland och Svealand)
samt till och med häckade i Jylland och på flere af
de danska öarna. En ännu mera storartad utvandring
inträffade i April 1888, då i trakten af Sofia i
Bulgarien iakttogos ofantliga skaror af stepphöns,
hvilka sedan fördelade sig i större eller smärre
flockar, som tågade i nordvestlig riktning samt i
allt smärre afdelningar utbredde sig öfver Polen,
Tyskland, Holland och Storbritannien. Äfven till de
skandinaviska landen sträckte sig tåget. I Sverige
och Norge förekommo dock stepphönsen i jämförelsevis
ringa antal, men bemärktes dock i nästan alla svenska
landskap från Skåne till Upland. Talrikast lära de
förekommit i Halland och häckat der, hvadan de genom
k. förordn. fridlystes inom Hallands län under åren
1890–91. Flerestädes i Europa häckade de år 1888. En
ringa återstod fanns qvar 1889. Såvidt kändt är,
hafva dessa långväga gäster numera (1891) alldeles
försvunnit från vår verldsdel. C. R. S.         J. W. L.

Steppkon, zool. Se Oryx.

Steppsalt, geol., miner., koksalt (klornatrium),
som förekommer såsom utvittring på den sandiga eller
leriga ytan af stepper och öcknar, ofta i ganska stor
utsträckning, t. ex. i mellersta Asien och trakten
af Kaspiska hafvet samt på flere ställen i Afrika
och Amerika. E. E..


<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Feb 4 14:41:52 2022 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/nfao/0261.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free