Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stjertmesslägtet, Acredula, zool., slägte tillhörande fam. mesar, ordn. tättingar bland foglarna - Stjert om stjert, bergsv. Då i ett malmförande berglager malmerna förekomma linsformigt och malmlinserna icke ligga i rad efter hvarandra - Stjertpennor. Se Fjäder, zool. - Stjerttalja, sjöv. Se Stjert - Stjerttäckfjädrar. Se Fjäder, zool. - Stjäla, jur. Se Stöld - Stjördalen l. Stördalen, dalgång i Nordre Trondhjems amt, Norge - Sto, hona af hästslägtet. Se Hästafvel - Stoa, Grek., pelaregång, pelaresal, galleri - Stobæus, en i Lunds universitets historia ryktbar slägt - 1. Stobæus, Andreas - 2. Stobæus, Nils - 3. Stobæus, Kilian d. ä.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Stjertmesslägtet, Acredula, zool., slägte tillhörande
fam. mesar (Parida), ordn. tättingar (Passeres)
bland foglarna. Det skiljes från skogsmes-slägtet
(se d. o.) företrädesvis derigenom att stjerten
är längre än kroppen och vigglik. Af de sex kända
arterna hör altitan l. stjertmesen (A. caudata) till
svenska faunan. Denna art har hvitt hufvud, svart
rygg och rödgråa skuldror; de undre kroppsdelarna
äro hvitaktiga; kroppslängd omkr. 14 cm. Altitan
förekommer i hela Europa och Sveriges flesta landskap
med undantag af de nordligaste. Till lefnadssättet
skiljer hon sig ifrån skogsmesarna derigenom att hon
uteslutande lefver af insekter, spindlar och andra
smådjur. Sina konstiga, öfvertäckta bon bygger hon ej
som dessa i ihåliga träd, utan mellan grenar. Äggen
äro stundom ända till 15 stycken, hvita och glänsande,
med rödbruna prickar. L-e.
Stjert om stjert, bergsv. Då i ett malmförande
berglager malmerna förekomma linsformigt och
malmlinserna icke ligga i rad efter hvarandra,
utan den efterfoljandes främre ände något
skjuter förbi den föregåendes bakre ände, kallas
detta att malmerna ligga stjert om stjert.
Th. N-m.
Stiertpennor. Se Fjäder, zool.
Stjerttalja, sjöv. Se Stjert.
Stjerttäckfjädrar. Se Fjäder, zool.
Stjäla, jur. Se Stöld.
Stjördalen l. Stördalen, dalgång i Nordre Trondhjems
amt, Norge, leder från riksgränsen vid Storlien ned
till Trondhjemsfjorden och genomskäres af Merakerbanan
(den norska delen af Sundsvall–Trondhjems- eller
tvärbanan). S. består af två härad: Nedre S. med
6,894 innev. (1875) och Meraker med 1,705 innev. I
det sistnämnda ligger Selbo kopparverk. Tillsammans
med den nordligare Værdalen bildar S. ett fogderi,
Stjör- och Værdalens fogderi, 4,885 qvkm. med 31,656
innev. (1875). Y. N.
Sto, hona af hästslägtet. Se Hästafvel.
Stoa, Grek., pelaregång, pelaresal,
galleri. Pelarerader, dels enkla, dels dubbla
eller flerdubbla, voro ett inom den forngrekiska
byggnadskonsten ymnigt användt motiv såväl vid
tempel som andra byggnader. Med stoa förstod man
företrädesvis en sjelfständigt anlagd pelaregång,
som antingen var helt öppen eller på baksidan hade
en vägg, som uppbar taket, eller ock var itudelad
af en på längden gående midtvägg med pelarerader på
båda sidor. Sådana täckta pelaregångar brukade i de
grekiska städerna omgifva torget och andra offentliga
platser. Vid norra sidan af torget i Athen låg den
s. k. »brokiga pelaregången» (poikile stoa), hvilken
fått sitt namn deraf, att dess väggytor voro prydda
med målningar af Polygnotos m. fl., öfver ämnen från
trojanska och persiska krigen. Denna pelaregång gaf
namn åt den stoiska filosofien, hvars grundläggare,
Zenon, der brukade hålla sina föredrag. Vid nämnda
torg låg äfven den »kungliga pelaregången» (basileios
l. basilike stoa), hvilken tjenade såsom ämbetslokal
för den andre arkonten, som bar titel af konung
(basilevs), och stundom äfven till sessionsrum för
areopagen. Den var
förmodligen treskeppig med en halfrund, nischformig
utvidgning (apsis) vid ena änden af midtskeppet och
torde hafva tjenat till mönster för den romerska
basilikan. A. M. A.
Stobaeus, en i Lunds universitets historia ryktbar
slägt, som härstammar från Slesvig, men har sitt namn
af Stoby församling i Skåne, hvarest den svenska
slägtgrenens stamfader var kyrkoherde under förra
delen af 1600-talet.
1. Stobaeus, Andreas, häfdaforskare,
latinsk skald, född 1642 i Stoby, studerade vid
universitetet i Greifswald samt blef 1664 kollega
och 1669 rektor vid Kristianstads skola. Efter att
sistnämnda år hafva erhållit filosofiska graden vid
det nyinrättade universitetet i Lund kallades han
1674 till e. o. poeseos professor derstädes samt blef
1682, vid universitetets återupprättande, utnämnd till
eloqu. et poeseos professor och 1687 till histor. et
poeseos professor. Under mer än 30 år framstod
han som en af akademiens mest betydande män.
På arbetet för de nyvunna provinsernas försvenskning
utöfvade han ett stort inflytande såväl genom sin
personlighet som genom sin lärareverksamhet. Såsom
utgifvare af historiska afhandlingar, särskildt
rörande sin födelseprovins’ historia, är han den
förste bland det karolinska universitetets lärare,
som inlagt förtjenst om den fosterländska
häfdaforskningen. Af sin samtid beundrades han
dock mest som latinsk vältalare och skald, i
hvilken egenskap han anslöt sig till tidens
allmänna smakriktning. Död d. 15 Dec. 1714.
2. Stobaeus, Nils, latinsk vältalare, den
föregåendes son, född i Lund d. 20 Okt. 1694, blef
1714 amanuens vid biblioteket derstädes och var
1716–18 anställd som lärare för kosak-hetmanen
Filip Orlicks söner. Sedan han dels i Lund,
dels i Stockholm gjort sig känd såsom latinsk
vältalare, kallades han 1723 till docent i Lund,
1729 till akademisekreterare och 1735 till eloqu. et
poeseos professor. Han var högt uppburen för sina
om klassisk bildning och smak vittnande latinska
vältalighetsprof. Död d. 7 Dec. 1754.
Hans son Andreas Peter S. (f. 1732, d. 1799)
innehade från 1771 den professur, som fadern och
farfadern beklädt.
3. Stobaeus, Kilian d. ä., naturforskare,
häfdaforskare, brorson till S. 1, föddes i Vinslöf
i Skåne d. 6 Febr. 1690 och blef student i Lund
1709. Redan innan han 1721 blef medicine doktor,
utöfvade han en vidsträckt lärareverksamhet
vid universitetet och stor medicinsk praktik
inom provinsen. 1721 förordnades han att förestå
v. Döbelns professur i medicin, hvarmed han fortfor
till 1724, då han blef stadsläkare i Göteborg.
Året derpå återvände S. till Lund, på kallelse af
skånska adeln och magistraten i Malmö, mot garanti af
ett årligt arvode. 1728 blef han e. o. professor i
»philosophia naturalis och physica experimentalis»,
hvilken plats han 1732 utbytte mot ordinarie
professuren i historia. Sistnämnda år blef han
arkiater. Död d. 13 Febr. 1742. Både såsom
lärare, författare och samlare var S. mycket
framstående, och med undantag af A. Rydelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
