Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stoiska skolan var en af den senare antikens ryktbaraste filosofskolor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Kition undervisade i en pelaresal på Akropolis i
Athen, hvilken sal, derför att den var prydd
med väggmålningar af Greklands ryktbaraste
målare, kallades »Stoá poikíle», den brokiga
pelaresalen. Zenon började der uppträda såsom
filosofisk lärare under sista årtiondet af 4:de
århundradet f. Kr. Bland hans lärjungar nämnas hans
landsman Persaios, Kleanthes från Assos, hvilken
efterträdde honom såsom skolans chef, vidare Ariston
från Chios, Herillos från Kartago, Sfairos från
Bosporos, hvilka alla dock voro af ringa betydelse i
jämförelse med den tredje föreståndaren för skolan,
Chrysippos från Soloi, som är skolans främste
representant inom literaturen och äfven så modifierade
vissa delar af dess system, att han förtjenat
namnet af dess »andre grundläggare». Bland skolans
många följande anhängare voro Zenon från Tarsos,
Diogenes från Selevkeia samt Antipatros från Tarsos de
förnämsta. En andra period i stoicismens utveckling,
hvarunder den, från början ej fri från eklekticism,
rönte ännu mera inflytande af aristoteliska och
platonska åsigter, begynner i midten af 2:dra
århundradet f. Kr. med Panaitios från Rhodos,
som införde åsigten i Rom. Vid hans sida verkade
i liknande riktning Boëthos från Sidon och längre
fram dennes lärjunge Poseidonios från Apameia,
som förestod en skola på Rhodos. Under den romerska
kejsaretiden antog stoicismen en i många afseenden
förändrad form, till hvilken vi skola återkomma, sedan
vi först redogjort för grunddragen i den ursprungliga
stoicismens verldsåskådning.
Denna grekiska stoidsm utgjorde ett universelt
filosofiskt system, som visserligen hade sin
tyngdpunkt i etiken, i betydelsen af en praktisk
lefnadskonst, men som äfven omfattade logik och
fysik eller allmän teoretisk verldsförklaring. Inom
logiken eller kunskapsläran utgingo stoikerna
från den föreställningen att själen liknar en
vaxtafla, på hvilken först genom intryck från
de yttre tingen erfarenheten skrifver sitt
innehåll. Genom erinringen och det genom denna
möjliggjorda slutandet bildas emellertid jämte
dessa rent yttre intryck äfven vissa inre bilder,
begreppen. Dessa uppstå antingen rent ofrivilligt
eller ock genom afsigtligt eftertänkande. De på
det förra sättet uppkomna begreppen äro lika hos
alla och derför giltiga förutsättningar för all
öfrig förståndsverksamhet. I afseende återigen på
de frivilligt uttänkta begreppen söka stoikerna
ledning uti en på bottnen af Aristoteles’ arbeten
närmare utförd formel logik. Men derjämte ansågo de
sig behöfva ett kriterium på sanningen, hvilket de
trodde sig finna i den omedelbara evidens, hvarmed
vissa sanningar tilltvinga sig vårt gillande. – Inom
fysiken utbildade stoikerna en afgjordt materialistisk
teori, som dock är uppburen af ett djupt religiöst
intresse. Utgående från den åsigten att allt verkligt
måste vara kraft, gåfvo de visserligen Platon och
Aristoteles rätt deri att tänkandet är den högsta
verkligheten, men då får detta icke såsom det
aristoteliska »tänkandets tänkande» fattas såsom
oföränderligt, utan måste sjelf vara i verksamhet,
och det behöfver vidare icke såsom af Platon fattas
till sitt innehåll såsom något annat än de för
oss gifna tingen. Dessa sjelfva i sin totalitet,
det kroppsliga universum, blifva sålunda för
stoikerna den sanna verkligheten, men ej i
betydelsen af en död, kraftlös atommassa, utan
fattad såsom ett lefvande, sig ständigt förändrande
och omskapande verldsförnuft. Dess väsende tro de
sig bäst kunna uttrycka genom den af Herakleitos
uppställda teorien om verldselden, som ständigt
genomgår lagbundna processer af verldsdanande
slocknande och verldsförintande upplågande. Denna
verldseld är sålunda det verldsförnuft, hvari all
verklighet likt frön finnes preformerad, och den
verldssjäl, som förlänar allt lif och rörelse;
och endast genom att menniskan har hos sig något
af denna gudomliga eld förklaras hennes förnuftiga
själ. Vid verldsförbränningen uppgår derför också
menniskans själ i det allmänna verldsförnuftet;
stoikerna förnekade sålunda menniskans individuella
odödlighet. Deras religiösa intresse fann sin
tillfredsställelse uti den förnuftiga, men också
oblidkeligt nödvändiga lagbundenhet, hvarmed de
antogo verldsprocessen med alla dess händelser
försiggå. Och de kallade derför verldsförnuftet ej
blott för öde och försyn, utan personifierade det
äfven såsom gud. Med denna sistnämnda sida i deras
fysik, med denna fatalism, stod deras grundåskådning
inom etiken i närmaste samband. Då ödet alltigenom
bestämmer vårt lif, kunna visheten och lyckan för
oss endast bestå uti att vi villigt följa ödets
ledning, då det för oss med vänlig hand; under det
att dårskapen och olyckan bestå uti att spjärna
emot ödet, som då släpar sitt offer med mot dess
vilja. Det högsta goda för menniskan består sålunda
uti att lefva naturligt, i öfverensstämmelse med
naturen och dess lagar, med verldsförnuftet eller
ödet. Derför är hela vår uppgift att undanrödja de
hinder, som kunna lägga sig i vägen för ett sådant
naturligt lif. Dessa hinder bestå icke i några
som hälst yttre förhållanden. Sjukdom och smärta,
fattigdom och nöd kunna ej hindra den vise att lugnt
finna sig i ödets skickelser, då han känner deras
nödvändighet och oundviklighet. Nej, de enda verkliga
hindren för ett förnuftsenligt och derigenom lyckligt
lif äro att söka inom oss sjelfva, i de affekter,
som rubba själslifvets jämna gång. Känslorna
af smärta eller njutning kan väl den vise ej
undkomma. Men genom att neka dem sitt instämmande,
sitt bifall, d. v. s. genom att inse, att de i och
för sig ej ega betydelse af hvarken ondt eller godt
för menniskan, kan han hindra känslan att slå öfver
till sinnesrörelse eller affekt. På så sätt undgår
han det tillstånd af passivitet, som är affektens
omedelbara följd; han blir sålunda aldrig slaf af
sina begär, utan bibehåller i och med »det stoiska
lugnet» också den menniskan värdiga aktiviteten
och friheten. Friheten från affekter, »apatien», är
sålunda menniskans högsta goda. Och den vinnes genom
filosofiskt vetande, förmedelst hvilket man inser,
att allt yttre, såsom helsa och sjukdom, rikedom och
fattigdom, makt och slafveri, är något för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
