Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
väljes för en tid af 7 år. Det sammanträder så
ofta regeringen sammankallar detsamma, hvilket
sker åtminstone en gång om året. I öfverhuset är
lordkanslern talman, men underhusets talman (speaker)
väljes af kammaren sjelf. Votering sker alltid
öppet. För beslutmässighet fordras i underhuset 40
och i öfverhuset 3 medlemmars närvaro. Initiativ
tillkommer hvarje parlamentsledamot. Dock skola
vissa lagförslag alltid utgå från kronan, och
vissa frågor skola alltid behandlas först i ett af
husen. Finansfrågor väckas endast af ministrarna
och alltid i underhuset, som ensamt har makt att
bevilja skatter och anslag, och det vakas ständigt
öfver att öfverhuset icke beviljar något anslag,
pålägger ny skatt eller nedsätter gammal. Först
när underhuset beviljat skatterna och anslagen,
iklädas besluten lagform och öfversändas till
öfverhuset för att vinna formel stadfästelse. –
Till namnet regerar monarken i hemliga rådet
l. privy council (»the king in council»), hvilket
består af bl. a. myndiga prinsar, ärkebiskopar
och alla f. d. ministrar (204 medlemmar år 1890),
men i verkligheten inskränker sig hemliga rådets
funktion dertill att alla regeringshandlingar der
kungöras. Endast 6 medlemmar behöfva vara närvarande,
och hela privy council har icke sammanträdt sedan
Victorias kröning (1839). – Rikets styrelse ligger
i händerna på cabinet council eller kabinettet –
en institution, som ännu saknar rättsligt erkänd
tillvaro –, hvars sammansättning aldrig officielt
tillkännagifves, och öfver hvars åtgöranden och
beslut inga protokoll föras. Medlemmarnas antal har
vexlat mellan 10 och 17, hvartill det f. n. (1891)
uppgår. Kabinettets sammansättning bestämmes helt
och hållet af den, som af regenten kallas att bilda
detsamma, och hvilken blir premierminister (prime
minister). Premierministern är vanligen förste
skattkammarlord (first lord of the treasury, en
befattning, som har föga att göra med skattkammaren),
någon gång, såsom f. n., statssekreterare för utrikes
ärenden (secretary of state for foreign affairs);
öfriga ledamöter af ministèren äro lordkansleren
(lord high chancellor), som är på en gång talman
i öfverhuset, justitieminister och ordförande
i Englands högsta domstol; lordpresidenten
i statsrådet (lord president of the council),
minister utan portfölj; lordsigillbevararen (lord
privy seal), likaledes minister utan portfölj;
skattkammarkansleren (chancellor of the exchequer),
som är S:s egentlige finansminister och derför
måste vara medlem af underhuset; statssekreterarna
(secretary of state) för inrikes ärenden (for the home
department), för krigsmakten till lands (for war),
för kolonierna (for the colonies) samt för Indien (for
India), förste amiralitetslorden (first lord of the
admiralty), hvilken tjenstgör såsom sjöminister, men
liksom statssekreteraren för krigsmakten till lands
blott undantagsvis sjelf är officer: lordkansleren
för Irland (lord chancellor of Ireland), minister
utan portfölj; chefsekreteraren för Irland (chief
secretary to the lord-lieutenant of Ireland), hvilken
är minister för irländska angelägenheterna; kansleren
för hertigdömet Lancaster (chancellor of the
duchy of Lancaster), hvilken blott har några få
ämbetsförrättningar; presidenten i kommerskollegium
(president of the board of trade); presidenten i
komitén för fattig- och helsoväsendet (president
of the local government board) samt presidenten
för jordbruksdepartementet (president of the
board of agriculture). Vid ministerskiftet vexla
emellertid icke endast kabinettets medlemmar, utan
äfven cheferna för de centrala ämbetsverken, de 7
s. k. lag-ämbetsmännen (law-officers), flertalet
understatssekreterare, åtskilliga hofämbetsmän
samt de förnämsta hofdamerna. Till ministèren (the
ministry) brukar man räkna alla de statsämbetsmän,
som skola ombytas vid ministèrförändring, och
hvilkas antal uppgår till omkr. 60. De flesta af
dessa skola vara medlemmar af parlamentet. Hvarje
gren af statsförvaltningen bör vara representerad
i parlamentets båda hus, så att, om t. ex. en
statssekreterare sitter i öfverhuset, bör hans
»parlamentariske» understatssekreterare vara medlem
af underhuset. En af skattkammarkanslerens
sekreterare, patronage secretary, har till
uteslutande politisk uppgift att vara kabinettets
»inpiskare» (whipper-in), d. v. s. att sammanhålla
regeringspartiet i underhuset. Då kabinettet
utgöres af det herskande partiets ledande män,
följer deraf, att intet vigtigare förslag antages af
parlamentet, utan att vara framstäldt eller gilladt
af kabinettet. Regeringens medlemmar kunna genom
»impeachment» af underhuset ställas till rätta inför
öfverhuset, men detta har icke skett sedan 1805
och kommer näppeligen att hädanefter ske. Numera
anses ingen annan ansvarighet behöflig än den
parlamentariska, hvilken framträder i misstroendevotum
eller parlamentets vägran att i någon fråga följa
kabinettets vilja.
Förvaltning och lagskipning. Den engelska
förvaltningen utmärker sig genom en brokig och för
utländingen svårfattlig blandning af gamla, ofta
föråldrade och moderna institutioner. Att lemna en
kortfattad redogörelse för det invecklade maskineriet
är omöjligt, utan måste vi nöja oss med att framhålla
några karakteristiska drag. England med Wales är
indeladt i 52, Skotland i 33 och Irland i 32 grefskap
(counties l. shires). I hvarje grefskap finnas i
allmänhet en af regeringen utnämnd lordlöjtnant,
hvilken är högste befälhafvare för milisen; en
sheriff, hvilken utnämnes af regeringen för 1 år
inom ett för hvarje grefskap upprättadt förslag,
och hvilkens förnämsta göromål är att med biträde af
en mängd lägre tjenstemän upprätthålla den allmänna
ordningen, bevaka kronans rätt, verkställa högsta
domstolens utslag och leda parlamentsvalen; samt
en talrik kår fredsdomare (justices of the peace),
hvilken faktiskt kompletterar sig sjelf, ehuru det
formelt tillgår sålunda, att regeringen utnämner
fredsdomarna. De utses på lifstid och hafva att –
dels hvar för sig, dels vid sammanträden af två
(petty sessions) eller af alla fredsdomarna inom
ett mindre område (special sessions) eller af
alla fredsdomarna inom grefskapet (de hvar tredje
månad hållna general quarter sessions) – utöfva en
vidsträckt polismyndighet och domsrätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
