Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som sträcker sina rötter upp i den djupaste ariska
forntid, och med den svaga resten af den gaeliska
stammen skulle det väl snart varit för alltid förbi,
om ej efter ett par årtionden dess nationalkänsla åter
väckts till lif genom upptäckten af Ossiansångernas
rika diktskatter. På samma gång hade England,
som midt under sina segrar i främmande verldsdelar
varit nära att falla i händerna på en flock oförvägna
äfventyrare, fått lära sig inse nödvändigheten att ej
stå maktlöst gent emot framtida öfverrumplingar, och
denna visshet ledde bland annat till en utsträckning
efter den mest storartade måttstock af dess landsvägs-
och kanalsystem.
Mestadels till följd af den oberömliga krigföringen
på fastlandet hade freden i Aachen blifvit mindre
fördelaktig än väntadt var, men vigtigare var,
att den lemnat de hufvudsakliga tvistefrågorna
oafgjorda. Gränsen mellan engelska och franska
området i Amerika var alltjämt obestämd, och i
vesterns vildmarker fortgingo nybyggarnas fejder,
under det indianerna efter läglighet höllo med än
den ena, än den andra makten. Då nu fransmännen sökte
att besätta hela den ofantliga Mississippidalen och
med en kedja af fästen förbinda sina besittningar vid
Mississippi- och S:t Lawrenceflodernas utlopp, blef
det klart, att den slutliga kampen stod för dörren,
som en gång för alla skulle afgöra, om latinska eller
germanska stammar i framtiden skulle bebo Amerikas
vida slätter. Kriget var oundvikligt och utbröt liksom
af sig sjelf (1755). På samma gång ledde i Indien
den bengaliske fursten Suraj-ud-Dowlahs barbariska
behandling af engelska fångar till ett nytt utbrott af
fientligheterna, efter det såväl England som Frankrike
hvar för sig länge sökt att stärka sitt inflytande och
vidga sitt maktområde genom förbund och motförbund
med de indiske furstar de kunnat draga öfver på sin
sida. I Europa var och förblef Hannover den punkt,
der England, sjelf tryggt mellan sina haf, alltid
kunde såras, och som, långt ifrån att tillföra det
någon förstärkning, tvärtom försvagade detsamma och
band dess händer i afgörande ögonblick. Georg II var
naturligtvis bekymrad för att Frankrike skulle rikta
en stöt mot denna Achilleshäl och sökte afvärja faran
genom ett förbund med Preussen, hvars sjelfskrifne
fiende, Österrike, nu slöt sig till Frankrike. Så kom
kriget på andra sidan verldshafven att äfven denna
gång flyttas öfver till Europa och att flyta samman
med Sjuåriga kriget.
Hertigen af Cumberland, som åter ställdes i
spetsen för den engelska fastlandshären, ledde
den ej med större ära än förra gången, och det
kapitalstarka England kämpade der mera framgångsrikt
med sina penningar än med sina vapen, då det för
s. k. subsidier köpte sig trupper till krigets förande
af penningebchöfvande tyska småfurstar. Harmen öfver
de på fastlandet lidna förödmjukelserna förde omsider
till statsrodret den ende man, som i dessa afgörande
tider var skickad att leda sitt folks öden. Denne man
var William Pitt (den äldre), sedermera lord Chatham –
kanske den störste statsman det britiska folket frambragt
sedan Oliver Cromwells dagar. Sedan tjugo år var han
känd som underhusets främste talare och hade alldeles
fördunklat de medelmåttor, som vid konungens sida
styrde landet. Men äfven han skulle i det längsta
se sitt inträde i rådkammaren motarbetadt af den
kungliga afund, som ej tål att se sig ställd i
skuggan af en öfverlägsen förmåga. Efter att första
gången 1756 hafva fått plats i ministèren, fick
han redan våren derpå vika för sina motståndares
ränker, men nu dröjde det blott några månader,
innan konungen måste återkalla honom och lemna honom
högsta ledningen af statens ärenden. Den tid han
stod i spetsen för styrelsen var kort – endast till
1761 –, men dessa få år räckte till att bereda det
britiska rikets öfvergång från en stormakt till ett
verldsvälde. Försmående partiknep och korruption,
förstod han konsten att herska utan andra maktmedel
än nationens tillgifvenhet, och stödd på hela folket
gent emot en parlamentarisk aristokrati, som var
på väg att urarta till en oligarki, förenade han
whigs’ kärlek till friheten och böjelse för ett
kraftigt reformarbete med tories’ högt syftande
utrikespolitik. Hans styrelse var nationel i
ordets högsta mening; i Europa gaf han sitt stöd åt
Preussen såsom den protestantiska hufvudmakten på
fastlandet, och i de andra verldsdelarna var det han,
som slutligen lyckades att gifva England herraväldet
på jordens alla haf.
Nu blef hertigen af Cumberland ändtligen skild
från det befäl han så illa utöfvat; och under hans
efterträdare, hertig Ferdinand af Braunschweig,
upprättades snart åter den engelska vapenäran. Men
vida större händelser timade i kolonierna. Det var
inga väldiga strider, som der utkämpades, men de
skulle blifva afgörande för alla tider. På spillrorna
af Stora Moguls välde, som sjunkit samman under
det tunga slag, hvarmed Nadir Sjah, utan att veta
det, banat vägen för de europeiske eröfrarna, lade
Clive den fasta grunden till Englands indiska rike,
under bragder, som värdigt ställa honom vid sidan
af en Cortez eller en Pizarro; och den usla franska
styrelsen lättade hans verk genom att hemkalla och
med otack löna hans värdige motståndare, hjelten
Dupleix. I Amerika köpte Wolfe (1759) med sitt
lif den seger, som gaf Canadas hufvudstad Quebec
i Englands våld; och Amhersts eröfring af Montreal
året derpå gaf det sista slaget åt Frankrikes välde
i Nord-Amerika. Då Spanien genom det bourbonska
familjefördraget 1761 blifvit inveckladt i kriget,
tyckes Pitt hafva syftat till intet mindre än att
fullständigt krossa såväl Frankrikes som Spaniens
kolonialvälde och göra sitt eget folk till deras
arfvinge.
Freden i Paris 1763 kostade Frankrike hela dess
ofantliga besittningar på Amerikas fastland. Canada
och dess biland tillföllo England och af Louisiana
(hvarmed då betecknades hela Mississippidalen) allt
hvad som låg öster om floden med undantag af New
Orleans, hvaremot återstoden lemnades till Spanien
såsom ersättning för det till England afträdda
Florida. Spanien lyckades icke återvinna Minorca eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
