Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
synnerhet då jordadeln genomdref ett förbud mot införsel
af utländsk spanmål, för att på konstlad väg uppehålla
de sjunkande sädesprisen. Missnöjets utbrott qväfdes
med hårdhet, och lord Castlereagh, som nu var själen
i regeringen, ådrog sig ett allmänt hat genom sina
ingrepp i de friheter, som blifvit det engelska folket
så kära. Då den lydiga torymajoriteten i underhuset
till och med gaf sitt bifall till Habeas-corpus-aktens
suspendering, steg missnöjet till det yttersta och
väntade blott ett lägligt tillfälle att gifva sig
uttryck. Det blef den nye konungen Georg IV (1820–30),
som skulle skaffa det ett sådant tillfälle. Georg
III hade haft flere anfall af en sinnessjukdom,
som på hans ålderdom tog så öfverhand, att hans
son, prinsen af Wales, alltifrån 1811 måste föra
styrelsen i hans namn. Prinsen hade emellertid ådragit
sig allmänt förakt genom sitt förargelseväckande
lefverne och sin uppenbara osämja med sin gemål
Karolina af Braunschweig. Hennes anspråk att vid hans
tronbestigning erkännas som drottning mötte han med
en ytterligt anstötlig rättegång inför öfverhuset
om skilsmässa på grund af förment otrohet å hennes
sida. Allmänna meningen tog afgjordt parti för den
olyckliga drottningen; och eldad af hennes försvarares
lysande vältalighet steg oviljan till en höjd,
som omsider tvang konungen och hans ministrar att
nedlägga rättegången. Det var ett i hög grad känbart
nederlag såväl för konungen som för hans ministrar
och tory-adeln, och sjelfva konungamaktens anseende
hade lidit ett betydligt afbräck. Förödmjukelser och
ansträngningar i förening utvecklade hos Castlereagh
en mjeltsjuka, som snart bragte honom till sjelfmord
(1822).
Huru reformfientlig styrelsen en tid än varit,
under intryck af de reaktionära vindar, som efter
Napoleons fall drogo fram öfver Europa, stod dock
England ännu alltid för folken såsom frihetens
bålverk. Det hade aldrig biträdt Heliga alliansen,
och vid Wienkongressen hade det genomdrifvit
en stor handling af humanitet, då det fick den
oceaniska slafhandeln förbjuden och likställd med
sjöröfveri. Ett mäktigt stöd fick den politiska och
religiösa friheten öfver hela verlden, då Georg IV i
trots af sin personliga motvilja måste lägga ledningen
af Englands utrikespolitik i Cannings händer. Med
manlig kraft nedslog denne Heliga alliansens alla
försök att inskrida till Spaniens förmån mot dess för
sin sjelfständighet kämpande amerikanska kolonier,
och för grekerna – för hvilkas frihetskamp lord
Byron i England väckt en storm af hänförelse –
inledde han en diplomatisk aktion, som snart skulle
öfvergå till en militärisk. Väl är det sant, att i
förra fallet omsorgen om Englands handelsintressen
bestämde hans handlingssätt lika mycket som aktningen
för folkens frihet, och att Englands kraftiga försvar
för grekerna var enda medlet att hindra Ryssland att
vinna öfvervigt i Orienten genom att ensamt utföra
deras befrielse; men Canning lade dock en hämsko på
reaktionen, som ej vågade möta honom med vapen i hand,
väl vetande, att det skulle blifva ej blott
en härarnas, utan en idéernas kamp, der frihetens
vänner i hela Europa skulle ställa sig på Englands
sida. I yngre år hade den borgerlige Canning stått
på spänd fot med den adelsstolte Castlereagh; och,
ehuru sjelf tory, närmade han sig mot slutet af
sin bana till de allt mäktigare vordna whigs. I
det inre förberedde han öfvergången till en friare
handelslagstiftning, slafveriets afskaffande och
katolikernas emancipation. För de senare och mot den
engelska högkyrkan uppträdde nu äfven dissenters,
som blifvit en makt i samhället, alltifrån det den
store andlige vältalaren John Wesley i slutet af förra
århundradet väckt den metodistiska rörelsen till lif.
Alltför tidigt afbröts Cannings ärorika bana genom
hans död (1827), och ärendenas ledning öfvergick
snart till högtoryn lord Wellington, segraren vid
Waterloo. Men ej ens hans lysande namn var i stånd
att hejda reformrörelsen, och han var klok nog att
gifva efter, då irländarna under O’Connells ledning
allt häftigare fordrade tillträde för katolikerna
till parlamentet och de högre ämbetena, hvilket trots
öfverhusets motstånd 1829 genomdrefs. Denna djupgående
ändring i den engelska författningen skulle snart
efterföljas af en annan ej mindre genomgripande. Den
franska Julirevolutionen inföll nästan samtidigt med
Georg IV:s död och hans broder Vilhelm IV:s (1830–37)
uppstigande på tronen. Härmed fingo sträfvandena
efter en reform af underhuset ny och ökad fart. Ett
fåtal öfverhuslorder och andra jorddrottar kunde
genom öppen eller hemlig inverkan på de valorter,
som berodde af dem, i sjelfva verket förfoga öfver mer
än två tredjedelar af platserna i underhuset, som af
gammalt voro ytterligt ojämnt fördelade, så att de
mest förfallna »ruttna köpingar» (rotten boroughs)
fingo välja två ombud, medan t. ex. Birmingham och
Manchester ej hade ett enda. Lika ojämnt fördelad
var äfven valrätten, som i en del fall tillkom
korporationer af några få personer. Konungen var
böjd för en reform, och en whigministèr tillsattes
under lord Grey efter Wellingtons störtande. Men
öfverhuset satte mot reformen det mest hårdnackade
motstånd, som ej bröts förr, än ett parlament blifvit
upplöst och konungen hotat att framtvinga ett bifall
genom pärsutnämningar i massa. Folkets stämning var
oerhördt upphetsad, och inför den öfverhängande faran
af en revolution gaf öfverhuset efter och biträdde
reformbillen (1832). De små städernas representation
inskränktes eller upphäfdes; de indragna platserna
fördelades på folkrikare valkretsar, och rösträtten
gjordes beroende af en viss census. Det var en af
de mest omfattande förändringar, som på fredlig väg
genomförts i ett lagbundet samhällsskick, då den
gamla aristokratien fick dela med sig af sin makt åt
den uppväxande bourgeoisien.
I nio år hade nu whigs öfvervigten i parlamentet, och
under Greys och Melbournes ministèrer fullföljde de
med kraft reformarbetet. Den outtröttliga agitation,
som länge drifvits af den ädle Wilberforce, kröntes
icke med framgång, så länge de engelske jorddrottarna hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
