Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han trodde sig kunna genomföra under skydd
af det stora inbördeskriget mellan Amerikas nord-
och sydstater. I detta tog England öppet parti för
de senare. Dess bomullsindustri led svårt afbräck
genom kriget i de bomullsodlande sydstaterna; de
hoppades i dessa, som sjelfva saknade industri,
finna bättre marknad för sina egna fabriksalster,
om nordstaterna utestängdes, och genom den mäktiga
amerikanska unionens splittring trodde det sig
oskadliggöra sin farligaste medtäflare om herraväldet
på hafven och i verldsmarknaden. Att aktivt träda
på slafherrarnas sida i kriget kunde dock England ej
besluta sig för, men dess neutralitet var uppenbart
partisk, framförallt då det lät sydstaternas kapare
opåtaldt utrustas i dess hamnar. Följderna af denna
politik blefvo efter unionens återställande obehagliga
nog. Den gamla oviljan mot England blossade upp
till en höjd, som var nära att urarta till verkligt
nationalhat. Redan under Krimkriget hade Amerika
otvetydigt gifvit uttryck åt sina sympatier för
Englands mäktige fiende Ryssland, och dessa växte
nu till en styrka, som gaf Ryssland mod att England
opåaktadt framflytta sina gränser i Centralasien ett
godt stycke söder om floden Sir Darja (Jaxartes). Än
mera stärktes det goda förståndet mellan verldens
mäktigaste despoti och dess största republik, då
Ryssland 1864 sålde sina vidsträckta besittningar
i nord-vestra Amerika till Förenta staterna, som
derigenom kommo att på två sidor omsluta det britiska
området i denna verldsdel. Samtidigt uppgjordes
planer att lösrycka detta från England och lägga det
under unionen, som då skulle omfatta hela Amerikas
fastland norr om vändkretsen. Dessa planer funno
sitt förnämsta stöd i de till Amerika i milliontal
utvandrade irländarna, som dock beredde England vida
större svårigheter i den våldsamma feniska rörelsen
till förmån för Irlands fullständiga lösslitande
derifrån. Midt under all denna onaturliga söndring
mellan de båda hälfterna af den engelska stammen
knöts dock ett fast föreningsband dem emellan genom
nedläggandet af den första atlantiska telegrafkabeln
1866.
I den toryministèr, som efter Palmerstons död 1865
och Russells kort derpå följande afgång trädde till
makten under lord Derbys ledning, var i sjelfva verket
Benjamin Disraeli själen. Denne märklige man, ättling
af en kristnad portugisisk judeslägt, hade i tjugo år
varit tories’ förnämste talare, innan han blef deras
ledande statsman, och nu började den storartade täflan
mellan honom och Gladstone, som fyller Englands
nyaste historia. Dess första skede utmärkes af två
vigtiga tilldragelser. Sträfvandena att lösrycka
Canada från England miste sin udd genom den 1867
genomförda föreningen af de engelsk-amerikanska
kolonierna till en förbundsstat (Dominion of Canada)
under engelsk ledning, och dermed var på fredlig
väg grundadt ett rike, stort som hela Europa och med
omätliga framtidsutsigter. Inom sjelfva England hade
den demokratiska rörelsen skridit så framåt, att den
nu på allvar kunde gripa sig an med att genomdrifva
en ny stor
valreform. Whigministèren hade fallit på försöket,
men nu upptogs det af Disraeli i en större skala och
blef äfven lyckligt genomfördt. 1867 års valreform
utsträckte rösträtten till en hvar sjelfförsörjare
med eget hushåll, dock endast i städerna, hvarjämte
ett stort antal platser i underhuset togs från de
små och gafs åt de stora valkretsarna.
Det var åter en stor reform, som whigs begynt och
tories fullbordat. Men om Disraeli trodde sig dermed
hafva befäst sin inakt, så bedrog han sig. De nya
val till underhuset, som han påbjöd för att skilja
mellan honom och Gladstone, förde den senare och med
honom whigs till makten. Gladstone, som redan ett
par gånger varit minister och gjort sig känd som
en finansman af öfverlägsen begåfning, började nu
sin statsmannabana i stort. Den irländsk-anglikanska
statskyrkan upphäfdes (1869), och en stor del af dess
ofantliga rikedomar anslogos till allmännyttiga
och välgörande ändamål på Irland. En del af den
irländska allmogens klagomål afhjelptes genom
en landbill (1871). Folkundervisningen gjordes
obligatorisk, sluten omröstning vid parlamentsval
infördes, och seden att köpa officerstjenster i
hären afskaffades. I förhållandet till utlandet
gjorde sig den traditionella försigtiga och fredliga
whigpolitiken gällande, särskildt under fransk-tyska
kriget 1870. Men ett verkligt stordåd i humanitetens
tjenst utförde Gladstone genom Alabamafrågans
lösning. Förenta staterna kräfde af England ersättning
för de skador de lidit genom Alabama och andra i
engelska hamnar utrustade sydstatskapare. Frågan var
ömtålig, och under en mindre samvetsgrann regering
kunde lätt den sårade nationalkänslan låtit det
komma till ett olycksdigert krig. Men Gladstone var
högsinnad nog att i saken blott se en rättsfråga
och hänsköt den till en skiljedom. Utslaget föll
till Amerikas förmån, och det England ådömda
skadeståndet, 15 1/2 mill. dollars, erlades utan
knot. Alla tvisteämnen mellan de båda folken voro
härmed visst icke utplånade, men nationalhatets onda
säde var uppryckt med roten, och England har fått
rådrum att lösa de stora uppgifter, som föreligga
det, utan att befara öfverfall af en i hjertats djup
sårad broderstam.
Parlamentsvalen 1874 förde å nyo Disraeli till
statsrodret. Nu trängdes de inre frågorna alldeles i
skuggan af en lysande och storslagen, men fantastisk
utrikespolitik, som bjärt stack af mot Gladstones
enkla och rättrådiga sätt att förhandla med främmande
makter. Denna politik fick sin lösen i Disraelis
ryktbara slagord imperium et libertas; och med den
för hans stam egna kloka smidighet och praktiska
skarpblick arbetade han på att allt fastare trygga
Englands herradöme i Orienten, om hvars pånyttfödelse
han drömde. Ett steg i denna riktning tog han, då
han lät drottningen 1877 antaga titeln kejsarinna af
Indien. Genom inköp af Egyptens aktier i Sueskanalen
tryggade England åt sig väldet öfver denna nya
stråkväg för verldshandeln, som kommit till mot dess
vilja, men af hvilken dess egen sjöfart fick mesta
gagnet. Det nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
