Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Storbritannien (Eng. Great Britain), konugarike
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kejsaredömets vestra, för infall öppna sida tryggades
genom krig med Afganistan, i uttaladt syfte att vinna
åt riket en »vetenskaplig gräns». Ett dynastiskt band
knöts med det ryska kejsarehuset genom drottningens
andre sons gifte med en rysk prinsessa. Men hon blef
icke, som ämnadt var, en Fridkulla mellan de båda
folken. Ryssland hade under Gladstones tid gjort sig
fritt från de inskränkningar Parisfreden ålagt det i
Svarta hafvet, och nu begagnade det sig af de uppror,
som från alla sidor skakade det turkiska riket, att
rikta ett kraftigt anfall deremot. Åter tycktes det
vara ute med »den sjuke mannen», och åter fick England
skrida in till hans hjelp. Den engelska flottans
hotande närhet tvang ryska hären att vända om i
sjelfva Konstantinopels åsyn – äfven indiska trupper
hade för första gången förts till Medelhafvet –,
och vid Berlinkonferensen måste Ryssland 1879 afstå
en god del af de genom kriget vunna resultaten. Det
var Disraelis mest lysande triumf, men den vanns
under skarp protest af Gladstone, som med hela
kraften af sin vältalighet åtog sig de förtryckte
bulgarernas sak. – Äfven i andra verldsdelar var
England lyckosamt. Boer-republiken Transvaal i
Syd-Afrika hade motvilligt gifvit sig under dess välde
af fruktan för suluernas fruktansvärda krigarestat,
och liksom Disraelis förra ministèr lyckligt genomfört
den canadiska unionen, arbetade han nu på att låta
den efterföljas af en syd-afrikansk, mellan de
engelsk-holländska staterna i denna verldsdel. Ett
krig med suluerna hejdade fullföljandet af denna
plan; börjadt med nederlag för engelsmännen, slutade
det med sulurikets fullständiga upprifvande, sedan
den franske kejsareprinsen 1879 funnit döden under
suluernas spjut.
1880 blef det nya parlamentsval och ny
ministerkris. Gladstone intog åter platsen efter
Disraeli, som nu blifvit lord Beaconsfield. Med
en utrikespolitik i stor stil var det åter slut,
liksom hvarje skiftning i rikets inre styrelse
äfven plägar följas af en omkastning i dess yttre
politik; och Gladstone visade här en vacker, men
nästan öfverdrifven aktning för folkens rätt att
råda öfver sig sjelfva. Det besegrade Afganistan
återfick Kandahar; boerna i Transvaal, som rest sig,
återfingo sin sjelfständighet; ja sjelfve sulukonungen
Getewayo insattes på nytt i sitt rike, der han dock
snart blef dödad – allt handlingar af storsinthet,
som dock på många håll tyddes som svaghet. Blott i
ett fall frångick Gladstone sin ledande grundsats
mot andra folk, då han 1882 under Arabis uppror lät
bombardera Alexandria och besätta Egypten till skydd
för de hotade engelska intressena. Arabis lätt kufvade
resning följdes snart af den vida fruktansvärdare
under Mahdi. Gordon utsändes att med sitt stora
personliga inflytande ordna förhållandena i Sudan,
som dock växte honom öfver hufvudet, och Gladstone
dröjde obeslutsamt att sända honom hjelp, till dess
det var för sent att rädda honom från en säker
undergång (1885). Men med synbar förkärlek vände sig
den gamle statsmannen från de yttre ärendena till de
inre reformerna. En ny landbill
(1881), stödjande sig på urgammal historisk rätt,
återställde på Irland ett slags samegendom mellan
jordens egare och brukare, men väckte också hos
arrendatorerna i England och Skotland anspråk på en
mera tryggande jordlagstiftning, hvilka stegrats under
intrycket af den öfvermäktiga jordbrukskonkurrensen
från andra verldsdelar. En kodifikation af det ytterst
invecklade engelska lagverket förbereddes, och en plan
framlades att förena jättestaden London till en enda
stor kommunal enhet med ett kommunalråd, mäktigare
än mången riksförsamling. Det största af Gladstones
verk var dock 1884 års valreform, som fullständigt
genomförde underhusets ombildning i demokratisk
anda, genom hushållsrösträttens utsträckning till
landsbygdens valmän och en genomgripande omreglering
af valkretsarna.
Reformverket skulle drifvits med ännu större kraft,
om det ej hindrats af underhusets irländske ledamöter,
som funnit sig ej hafva några utsigter att på vanlig
parlamentarisk väg förverkliga sina vidtgående planer
och hämnades genom att med ändlöst och meningslöst
prat om allt och intet upptaga husets tid och hindra
allt fruktbärande arbete. Det engelska parlamentet
har i århundraden kunnat medgifva sina ledamöter
den vidsträcktaste frihet, utan att dess tillit
till deras sunda engelska vett och takt blifvit
sviken; men nu måste det finna sig i att vidtaga
ändringar i sin arbetsordning med tvångsregler,
som ingen förr der kunnat drömma om. Värre var,
att den senaste valreformen icke kunnat genomföras
utan irländarnas hjelp, som derför fingo behålla ett
vida större antal säten i underhuset, än de med fog
kunde kräfva, och sålunda äfven kunde framtvinga ett
förslag om den vidsträcktaste lokala sjelfstyrelse med
eget parlament för Irland. Så snart Gladstone insett
detta, antog han sig irländarnas sak med sin vanliga
genialiska energi, och sedan dess vänder sig Englands
hela statslif kring frågan om »home rule», som redan
framkallat två parlamentsupplösningar (1885 och 1886)
samt tre ministerkriser (Juni 1885 samt Jan. och Juli
1886), i det Gladstone två gånger fått lemna rum
för toryledaren Salisbury, som ännu (1891) sitter
vid statsrodret. För båda partierna har det efter
valreformen visat sig omöjligt att bilda majoritet i
underhuset utan irländarnas hjelp, med mindre en del
af whigs i unionens intresse skilt sig från sin gamle
förare och gifvit sitt stöd åt tories. För att hålla
vänskapen mellan tories och de liberale unionisterna
vid makt, har Salisbury sett sig föranlåten att
genomföra åtskilliga af motpartiet länge påyrkade
reformer, af hvilka den förnämsta är upprättandet af
en gemensam styrelse med ett af underhusets valmän
utsedt kommunalråd för staden London. Sannolikt
kommer snart i en eller annan form ett irländskt
parlament till stånd, då den öfvertygelsen utbreder
sig att, äfven om irländaren skulle bruka sin makt
till Englands skada, långt mindre fara deraf följer,
sedan Irlands folkmängd på fyratio år sjunkit från
8 till 5 millioner, medan. Englands och Skotlands
samtidigt ökats från 20 till 32 millioner. För
tillfället synes dock den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
