Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stratford on Avon ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tedde sig för honom »som en siare, hvilken kastat en
blick in i naturens innandöme och med egna ögon sett
hvad som innerst håller verlden tillsamman». Genom
sin barndomsvän Justinus Kerner lärde han känna
sierskan i Prevorst och gjorde sig bekant med
den animala magnetismens, somnambulismens och
clairvoyancens fenomen. Ifrigt och icke utan
hetsighet förfäktade han – gentemot oliktänkande
kamrater – sin mystiska ståndpunkt. Denna blef för
honom blott ett ofvergångsstadium; men »med denna
kris», anmärker hans vän F. T. Vischer, »har hans
karakter kommit till genombrott». Den hittills skygge
och tillbakadragne ynglingen stod nu der såsom en
öfverlägsen, energiskt ingripande, sin omgifning
beherskande personlighet. Snart fördes hans utveckling
in på nya banor. Genom F. C. Baur – hans forne
lärare i Blaubeuren, som år 1826 kom till Tübingen
såsom teologie professor – leddes han till studiet af
Schleiermachers skrifter. Der lärde han såsom aldrig
förr att skilja mellan religion och teologi, tro
och troslära. Dogmen blef icke mera föremål för tro,
utan blott ett försök att begreppsmässigt formulera
den religiösa känslans innehåll. S:s brytning med
ortodoxien var nu ett fullbordadt faktum.
För en tid fann han sig tillfredsställd af
Schleiermachers teologi; men först genom studiet af
Hegels »Phänomenologie» kom han in i den riktning,
som blef bestämmande för hela hans följande
utveckling. Genom uppfattandet – på hegelskt
vis – af den religiösa tron såsom föreställning,
således en lägre form af tänkande i motsats till det
begreppsmässiga tänkandet, måste han följdriktigt
ledas till att underställa kritiken icke blott dess
form, utan äfven dess innehåll, då deremot enligt
Schleiermacher denna tro har sitt särskilda område –
känslans – och derför ej kan komma i kollision med
tänkandet, hvilka omgestaltningar än dess teoretiska
uttryck, den religiösa föreställningen, må undergå.
Efter en på ett lysande sätt absolverad examen
(1830) anställdes S. såsom vice pastor i en
landsförsamling. Redan på sommaren 1831 mottog han en
lärareplats i gamla språk vid högskolan i Maulbronn,
men som han på hösten samma år lemnade för att
i Berlin fortsätta sina studier under ledning af
Schleiermacher och Hegel. När han kom dit, hade den
senare nyss dött. Han stannade i Berlin ett halft
år under trägna studier och umgänge med Hegels
lärjungar. Under denna tid mognade hos honom planen
till hans kritiska arbete om Jesu lefnad.
På våren 1832 återkom han till Tübingen såsom
repetent vid »teologiska stiftet» derstädes. På
hösten 1833 erhöll han tjenstledighet för att odeladt
kunna egna sig ät fullbordandet af nämnda kritiska
arbete. Leben Jesu kritisch bearbeitet utkom i
två band 1834–35. Tillgodogörande sig forskningens
dittills uppnådda resultat, bröt S. der nya vägar för
behandlingen af den evangeliska historien, i det han
gjorde slut på den undantagsställning hon hittills
intagit och återeröfrade henne för den historiska
betraktelsen. Men förutsättningslös
var hans kritik icke. Boken om Jesu lefnad var
fastmera ett stycke tillämpad hegelsk filosofi. De
grundtankar, som beherska det hela, äro, att den
historiska verkligheten af vare sig en gudamenniska
eller en idealmenniska är omöjlig, emedan »idén icke
älskar att i ett enda exemplar utgjuta hela sin
fullhet och vara njugg mot de öfriga», utan blott
i mångfalden af hvarandra kompletterande individer,
alltså i slägtet, fullt förverkligas; samt att under
äro omöjliga. Evangeliernas Kristus – med frånräknande
af några såsom faktiska erkända, torftiga drag af
hans yttre historia – betraktas derför såsom en
oafsigtlig skapelse af den diktande fantasien inom
den äldsta kristna kyrkan under inverkan af Gamla
testamentets på Jesus af Nasaret tillämpade messianska
profetior. Med obeveklig konseqvens genomförde
S. denna ståndpunkt i sia behandling af de särskilda
evangeliska berättelserna. Boken väckte ett oerhördt
uppseende och framkallade en verklig storm mot sin
författare från teologernas sida. Inom det ortodoxa
lägrets yttersta höger liknade man honom vid Judas
Iskariot, som förrådde Jesus; och Hengstenberg yttrade
om honom, att hans hjerta var – likasom Leviathans –
»hårdt såsom den undre qvarnstenen». På den massa af
motskrifter (af Tholuck, Neander, Schweizer, Ullmann
m. fl.), som nu inom en kort tidrymd utkom, svarade
han år 1837 i Streitschriften zur vertheidigung meiner
schrift über das leben Jesu. I Zwei friedliche blätter
(1839) syntes han vilja göra sina kritiker några
medgifvanden, hvilka han dock sedermera (i 3:dje
upplagan af »Leben Jesu») återtog. År 1840 och 1841
utgaf han i 2 band sin Christliche glaubenslehre,
der han, fullföljande den hegelska distinktionen
af »föreställning» och »begrepp», framställer de
kristna troslärornas historia såsom historien om
deras sjelfupplösning. Redan före publicerandet af
2:dra delen af »Leben Jesu» hade S. blifvit skild
från repetentbefattningen i Tübingen och förflyttad,
såsom lärare, till lyceum i Ludwigsburg, 1835. Hans
vistelse der – i fädernehuset – ledde till för honom
pinsamma inre slitningar inom familjen, emedan hans
fader efter utgifvandet af Jesu lefnad var mycket
missnöjd med honom, under det han fortfarande var
sin moders älsklingsson. Är 1836 lemnade han sin
plats och flyttade till Stuttgart. År 1839 utnämndes
han till teologie professor i Zürich, men hade ej
hunnit tillträda detta ämbete, förrän regeringen
i denna kanton – på grund af hans utnämning –
störtades genom en folkresning. Hans utnämning
upphäfdes. År 1842 gifte S. sig med operasångerskan
Agnes Schebest. Detta äktenskap, i hvilket han hade
två barn, blef ej lyckligt och upplöstes efter fem år.
År 1847 utgaf S. Der romantiker auf dem throne
der Cäsaren, i hvilket arbete han skildrade
Julianus Apostata, men med tydlig hänsyftning på
den pietistiske Fredrik Vilhelm IV af Preussen,
såsom varande – äfven han – en gengångare, som
sökte återupplifva en förgången tids religiösa
åskådningssätt.
År 1848 uppträdde S. såsom kandidat till det
konstituerande Frankfurt-parlamentet, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
