- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
735-736

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stratford on Avon ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

redan blotta farhågan för strejk utöfrar ett
hämmande tryck på industriel företagsamhet. Härtill
komma tredje mans oförskyllda lidanden. Andra
industrier, hvilkas behof den strejkande industrien
icke längre kan tillfredsställa, kunna blifva tvungna
att inställa sin egen produktion. Der tillverkningen
afser den stora massans förbrukningsartiklar, kan
prisstegringen framkalla nöd bland de fattigaste
klasserna. Inom kommunikationsväsendet kunna
strejker medföra stora obehag för den resande
allmänheten; inom belysningsanstalterna rent af
bringa samhällssäkerheten i fara. Särskildt
de på sista tiden allt oftare återkommande stora
kolstrejkerna kunna genom sjelfva produktionens
och produktens egendomligheter (svårigheten att
få dugliga arbetare i stället, det ringa förråd af
varan, som kan hållas på lager, bristen på surrogat,
arbetarnas starka koncentrering och deras eget mindre
trängande kolbehof) icke blott strandsätta de privata,
stora som små hushållningarna på deras »dagliga svarta
bröd», utan äfven genom att omöjliggöra härens och
flottans mobilisering sätta sjelfva statens bestånd
på spel. Stridens hänsynslöshet och excesser försämra
ytterligare förhållandet mellan kapital och arbete,
och känslor af bitterhet qvarlefva länge hos den
förlorande parten. För socialistisk propaganda
äro strejkerna ett synnerligt lämpligt hjelpmedel,
såsom t. ex. Internationales framgångar i Belgien på
1860-talet utvisa.

För arbetarna sjelfva kunna följderna likaledes
ofta blifva allvarsamma nog. Bristen på mensklig
arbetskraft under en strejk kan framkalla uppfinning
af nya maskiner, som för en tid åtminstone göra
arbetarnas användning obehöflig, och gent emot
de strejkandes förhoppningar att afgå med segern
ställer statistiken i allmänhet, särskildt inom
storindustrien, ett öfvervägande antal misslyckade
strejker. Så t. ex. Bevans engelska (1870–79) med
79 gynsamma, 189 ogynsamma, 91 förlikta. I Förenta
staternas (1881–86) äro de resp. siffrorna 1,560,
1,814 och 526; i Frankrikes (1874–85) 206, 427 och
120; i Italiens (1878–84) 30, 119 och 110. De belopp,
som dessa rörelser kosta arbetsklassen i dess helhet
i form dels af förlust af löner eller af hopsparade
medel, som kunnat tjena andra ändamål (sjukhjelp
m. m.), dels af understöd från andra yrkens arbetare,
äro högst betydande och vid de misslyckade strejkerna
uppoffrade så godt som utan nytta. Annorlunda
deremot, om det åsyftade resultatet uppnås, äfven om
det tillfredsställda anspråket ofta nog icke genom
någon exakt uppskattning i penningar kan vägas mot
strejkkostnaden. Och hur resultatet än må utfalla
och hur menliga följder för öfrigt kunna beledsaga
strejkerna, måste man, så länge arbetarna icke ega
något annat medel att söka genomdrifva sina anspråk,
erkänna strejken som en berättigad nödfallsutväg. Den
enskilde, numera visserligen rättsligt frie arbetaren
är nämligen i priskampen med arbetsgifvaren om
sin vara, arbetsprestationen, icke äfven faktiskt
fri. Det beroende i fysiskt, inteliektuelt,
moraliskt och socialt afseende, hvaruti han står
till arbetsgifvaren, gör det omöjligt
eller åtminstone svårt för honom att som en vanlig
säljare förhandla på jämlik fot med köparen. Och
så länge hundra andra äro villiga att intaga hans
plats i arbetslokalen, kan hans beslut att lemna
denna icke utgöra ett nog starkt motiv för motparten
att medgifva honom förbättrade vilkor. Det är först
genom en förening med yrkesbröder i samma ställning
och med samma kraf, som hans arbetsinställelse, ja
redan blotta hotet om densamma, kan medföra åsyftadt
resultat. Öfverallt, der staten med uppgifvande af
det forna egna inskridandet ofvanifrån öfverlemnat
arbetsvilkorens uppgörande till en fri förhandling
mellan parterna sjelfva, har lagstiftningen också,
visserligen ofta nog först efter stora ansträngningar
å arbetarnas sida, som en nödvändig konseqvens
af den förändrade uppfattningen måst medgifva
arbetarna full rätt till sammanslutning i dylikt
syfte. »Koalitionsfriheten» infördes i England 1824,
i Sachsen m. fl. tyska stater omkr. 1860, i Nordtyska
förbundet 1869, i Österrike 1870, i Frankrike 1864,
i Belgien 1866. Och då vidare framgångarna växa med
sammanslutningarnas styrka och varaktighet, så har
koalitionsrättens medgifvande allt oftare förvandlat
de mera tillfälliga och lokala förbindelserna till
permanenta och nationella »fackföreningar», som,
planmässigt organiserade och disciplinerade samt
stödda på en samlad strejkkassa, kunna hålla ut en
längre tids arbetslöshet, utan att af hungern genast
tvingas till eftergifvenhet. I de fem af Förenta
staterna, der fackföreningarna nått sin största
utveckling, var (1881–86) procenten lyckliga strejker
71, i hela Unionen blott 60.

Dessa arbetarnas föreningar hafva visserligen i sin
ordning framkallat arbetsgifvarnas, och förhållandet
parterna emellan har genom koalitionsrättens
medgifvande åtminstone icke till en början
förbättrats. Strejkernas antal har i allmänhet
vuxit, om också deras våldsamhet minskats och
blodsutgjutelser och skadegörelser å egendom blifvit
mera sällsynta, då den styfmoderliga behandlingen
från statens sida upphört och vigten af att icke
förverka allmänhetens sympati blifvit insedd, ehuru
de ingalunda alldeles försvunnit (kolstrejkerna i
Belgien vid flere tillfällen, i Decazeville 1886,
i Schlesien 1889, »Molly Maguires» i Pennsylvanias
koldistrikt). Men å andra sidan har den ökade likheten
i parternas stridskrafter också ökat insigten om
de växande svårigheterna att med våld drifva sin
sak igenom och dermed benägenheten att genom en
fredligare metod söka uppnå samma resultat som genom
den krigiska. Den förändrade uppfattningen har tagit
sig uttryck i »förliknings- och skiljenämnder», till
ett lika antal bildade af parternas representanter,
hvilka på jämlik fot förhandla om de framställda
anspråken. För den händelse enighet icke uppnås,
fungerar såsom högre instans en skiljedomare, som
eger att, stödd på det honom af parterna förelagda
bevismaterialet, pröfva deras resp. ekonomiska styrka
och afgifva det utslag, som i annat fall genom den
verkligt utkämpade striden, strejken, skulle kommit
i dagen – ett utslag, som det sedermera tillkommer
parternas

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0374.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free