Print (PDF) - On this page / på denna sida - Strigel (Strigelius), Victorin - Strigini, zool. Se Nattugglorna - Strike, Eng. Se Strejk - Striktur, med., hopsnörning af en kanal eller mynning - Striler är i Norge ett allmänt kändt namn på fiskarebefolkningen i trakten af Bergen - Strindberg, Johan August
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
745
Strigel - Strindberg.
746
Strigel (Strigelius), Victorin, tysk teolog,
född 1524 i Kaufbeuren i Schwaben, studerade under
Melanchthon i Wittenberg och blef 1548 professor i
Jena. Då han såsom medarbetare i Konfutationsboken
af år 1559 visade sig stå nära den s. k. synergismen
(se d. o.), angreps han af den ortodoxe Flaciu s och
blef på dennes föranstaltande satt i fängelse. Efter
4 månader återfick han emellertid friheten, och
ett offentligt samtal egde rum mellan honom och
Flacius i Weimar 1560. Ehuru S. endast i sin tro
på den menskliga viljans förmåga att förbereda sig
till nådens emottagande visade sig af vika från den
ortodoxa läran, blef han föremål för en mängd angrepp,
i anledning hvaraf han 1562 flyttade som professor
till Leipzig. Ar 1567 utnämndes han till professor
i etik i Heidelberg. Död 1569.
Strigĩni, zool. Se Nattugglorna.
Strike [sträjk], Eng. Se Strejk.
Striktur (af lat. stringere, sammansnöra), med.,
hopsnörning af en kanal eller mynning, så att passagen
blir försvårad, men icke alldeles af-stängd, t. ex. i
matstrupen eller urinröret. F. B.
Striler är i Norge ett allmänt kändt namn på
fiskarebefolkningen i trakten af Bergen, förnämligast
på Hordalands stora öar. Strilerna anses för
[ojeoiajtramp
flegmatiske strilen i regeln upptages mycket lugnt.
Y. s.
Strindberg, Johan August, författare, föddes
i Stockholm d. 22 Jan. 1849. Han inhemtade
skolundervisning vid Klara och Jakobs
elementarläroverk samt Stockholms lyceum. Tidigt
framträdde hos honom ett oroligt reflexionsbegär,
som i förening med hans starka och mot allt
tryck upproriska, men eljest skyggt sig döljande
känsla skaffade honom under uppväxttiden mången
bitter stund, och ynglingens själslif genomgick
mer än en kris. Sedan han 1867 blifvit student,
tillbragte han en termin i Upsala, var ett halfårs
tid vik. folkskolelärare i Stockholm, innehade
derefter informatorsplatser derstädes och idkade
samtidigt förberedande studier för läkareexamen, men
lemnade dessa för att utbilda sig till skådespelare
vid k. teatern. Debuten gick om intet, och S. for i
början af 1870 åter till Upsala, der han med allvar
dref studier för filosofiska graden. Emellertid hade
författarehågen kommit till frambrott hos honom. Hans
första arbete var det dramatiska utkastet Fritänkaren
(1869; tryckt psevdonymt 1870), ett rationalistiskt
och i utförandet ungdomligt naivt alster. Det
på blankvers skrifna sorgspelet Hermione (1869;
tr. 1871) rör sig kring Greklands fall för Filip af
Macedonien. Det eger en klar komposition samt gisslar
deklamatoriskt ungdomens sedeförderf och brist på
patriotism äfvensom demagogers lumpenhet. Hösten
1870 uppfördes å k. teatern S:s »dramatiska
situation» I Rom, med ämne från Thorvaldsens ungdom,
ett konstdyrkande och betydligt tamt alster på vers. I
sorgspelet Den fredlöse (i en akt; uppf. å k. teatern
1871), hvars handling är förlagd till den fornnordiska
hedendomens brytning mot
kristendomen, återspeglas hos personerna olika
sidor af författarens egna själserfarenheter, och
det kärfra språket är hemtadt direkt ur de isländska
sagorna. Våren 1872 måste S. af brist på tillgångar
afstå från sina akademiska studier. Han valde då
skriftställarens bana samt började i Stockholm skrifva
konstkritik och berättande skisser i åtskilliga
tidningar. S. å. fullbordade han sitt prosadrama
Mäster Olof (först kalladt »En affälling») med
ämne från svenska reformationen. Detta storslagna
drama, fullt af rik originalitet och stormande
ungdomskraft, utgör en omklädnad för S:s tidigare
uppfattning af hans egen samtids brännande frågor,
och i hufvudpersonen, den ömsom djupt missmodige,
ömsom hänsynslöst handlingskraftige idealisten, har
S. velat teckna sig sjelf. Den motgång han rönte med
denna pjes, hvilken förgäfves hembjöds åt k. teatern
(i denna sin ur1sprungliga form trycktes och uppfördes
den ej förr än nio år senare), tillbakaträngde hans
lust att dikta. Han var 1874 medarbetare i »Dagens
nyheter» och hösten s. å. i landtmannapartiets organ
»Svenska medborgaren» samt tjenstgjorde Dec. 1874-82
som e. o. amanuens vid k. biblioteket. Der fick
han anledning att kasta sig på kulturhistoriska
studier, särskildt på studiet af kinesiska språket
och literaturen, hvilket ämne han sökte på flerehanda
sätt referera till Sverige. Han utgaf äldre kartor
öfver delar af Asien och handskrifter af svenska
officerare, som under Karl XII:s krig skickats i
fångenskap till Sibirien, samt skref Kina, några
gensagor mot gängse irrmeningar (i »Framtiden», 1878),
Relations de la Suède avec la Chine et les pays tartares,
som lästes inför Académie des inscriptions
et belles-lettres i Paris 1879. m. m. Af diktalster
frambragte han under flere år endast det något torrt
satiriska lustspelet Anno Fyrtiåtta (1875, tr. först
sedermera), de med en drastisk humor kryddade
student-novelletterna Från Fjerdingen och Svartbäcken
(1877) samt en på blandad knittel-vers och prosa gjord
omdiktning af ungdomsdramat »Mäster Olof» (1878),
mera konstnärlig och enhetlig i byggnaden samt röjande
en mognad humanitet i afvägandet af rätt och orätt
mellan de sammandrabbande viljorna. Någon synnerlig
uppmärksamhet hade emellertid hans författareskap ej
väckt, då han hösten 1879 utgaf romanen Röda rummet
(5:te uppl. 1886). Denna skildring ur den artistiska
och literära »bohêmens» lif i Stockholm, genom
sjelfva sitt ämne en nyhet i svenska literaturen,
var på samma gång en med obarmhertig styrka genomförd
samhällssatir, som i mer eller mindre karrikerade
skepnader prisgaf åt förtrytelsen och åtlöjet en mängd
företeelser, hvilka man eljest vant sig att blicka upp
till. Den individuelt liffulla, målande och säreget
qvicka stilen, den radikala grundåskådningen jämte
en för vår vitterhet dittills främmande naturalism
i skildringarna utöfvade ett stort inflytande
på den literatur, som framträdde i Sverige under
1880-talet. Boken, som väckte ett ovanligt uppseende,
emottogs med stor ovilja af det beståendes vänner,
och S:s följande författareskap
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
