Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strindberg, Johan August - Strindlund, Nils - Stringendo, Ital., musikt., med tilltagande hastighet - Stringera, sammandraga - Stringerplåt. Se Balkvägare - Strinnholm, Anders Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tidigare). S. vistades 1887–89 i Danmark (han var der
liksom i Frankrike och Tyskland medarbetare i större
pressorgan) och slog derefter å nyo ned sina bopålar i
hemlandet. Han har senast utgifvit två häften Tryckt
och otryckt (1890) och den egendomliga psykologiska
romanen I hafsbandet (s. å.), hvilken i några
afseenden visar höjdpunkten af hans talang. Flere
bland S:s berättande arbeten och dramer äro öfversatta
till främmande språk, företrädesvis tyska, franska,
holländska och danska.
Med den öfverlägsna begåfningens
koncentrerade arbetsifver förenar S. dess isolering och
motvilja för att gå i flock med något slags parti. En
grundkraft i hans literära alstring är alltifrån
början tviflet, ett tvifvel på alla ärfda åsigter
och all auktoritet, och han tror fanatiskt på sitt
tvifvels berättigande såsom vishetens källa. En
omisskänlig nitälskan för sanning och menniskoväl
drifver honom att bryta sig nya banor, att, städse
otillfredsställd, med misstro betrakta hvarje färdigt
resultat, att obändigt angripa allt det förtryck
och det skenväsende, som han trott sig uppdaga
i samhället. För dettas missförhållanden har han
ett vida skarpare öga än för de goda sträfvandena
derinom, och hans håg att generalisera enstaka
iakttagelser har förledt honom att framställa
många vrångbilder och hugskott. I hans ständigt
sjudande hjerna vexla synpunkterna snabbt, med
nervöst fin känslighet tager han intryck af och
gör sig halft omedvetet till tolk för de mer eller
mindra sunda tankeströmningar, som arbeta sig fram i
tidehvarfvet, och under sin utvecklingsgång har han
med lidelsefull energi förfäktat mången ståndpunkt,
som han sedermera lemnat såsom ett öfvervunnet
stadium. Detta kan förklara de motsägelser och
paradoxer, som möta i hans skrifter, och som,
i förening med hans skärande samhällskritik och
hänsynslösa häfdande af det naturligas rätt gent
emot all konvenans, gjort honom illa anskrifven
hos nationens flertal. Emellertid företer hans
författarebana en sammanhängande utveckling,
hvilken skulle kunna kännetecknas såsom frukten
af en sträfvan att arbeta sig ut ur den reaktion,
som århundradet burit på sedan restaurationsepoken,
och i stället återknyta vid upplysningstidehvarfvets
afbrutna utveckling, hvarvid han dock oaflåtligt,
ehuru i vissa fall dilettantmässigt, tillgodogör sig
samtidens afslöjanden på filosofiens, psykologiens,
samhällslärans och naturvetenskapernas områden. Det
är dock ingalunda såsom tänkare och resonör,
utan såsom skald S. visat sin gåfva att sätta
rörelse i stillastående idékretsar. Fastän han
icke uppskattar diktkonstens värde högt, har hans
fruktbara inbillningskraft alltjämt sökt sig uttryck
i alster, som röja en skalds egendomliga sätt att
skåda och återgifva verkligheten. Hans stil är i hög
grad ursprunglig, full af lif, ledighet och en ofta
våldsam kraft, flödande af öfverraskande vändningar
och en yster, ehuru merendels kärf humor. Han eger en
språkbildande förmåga, som ej har många motstycken
i svenska literaturen. Dock vanprydes hans stil
emellanåt af sådana slangord och
ovårdsamheter i satsbyggnaden, hvilka kunna försvåra
begripligheten, samt af ett manér att belysa själsliga
förlopp medelst öfverdrifvet drastiska bilder från
den kroppsliga verlden. Hans situationsbilder och
naturskildringar utmärkas af stark koncentration,
sprittande lif och en verklighetstrohet, som är
grundad såväl på exakta detaljkunskaper som på
målerisk uppfattning och förmåga att anbringa
den rätta stämningstonen. I mera fragmentariska
karaktersteckningar lyckas S. förträffligt, men ej
lika väl i genomförda dylika; hans personer äro sällan
helgjutna, språng förekomma i skildringen, luckor i
motiveringen. Hans arbeten ega i formelt afseende
liksom med hänsyn till innehållet sin närmaste
betydelse deri att genom dem den nutida europeiska
naturalismen fått insteg i Sveriges literatur.
E. F-t.
Strindlund, Nils, riksdagsman, född 1792 i Sollefteå
pastorat i Ångermanland, blef 1813 hemmansegare
och valdes 1823 till fullmäktig i bondeståndet,
der han bevistade alla riksdagar till och med
1858. Redan 1823 blef han ledamot af allmänna
besvärs- och ekonomiutskottet, var sedermera under
en följd af riksdagar medlem af statsutskottet,
utsågs flere gånger till revisor af stats-, banko-
och riksgäldsverkens räkenskaper samt deltog i
tullkomitéerna 1829 och 1830. Under riksdagarna
1853–54 och 1856–58 ledde han bondeståndets
öfverläggningar såsom talman. S. var till sina
åsigter utprägladt konservativ och anslöt sig nära
till de styrande, men endast för så vidt dessas
planer öfverensstämde med hans egen sjelfständiga
övertygelse. Han var hofsam och redbar samt uttryckte
sig med parlamentarisk takt och talang. Inom sitt
stånd egde han i allmänhet stort inflytande under alla
de politiska omskiftningar, som försiggingo under
hans riksdagsmannaperiod. Flere vigtiga beslut, i
första rummet det om en förändrad bränvinslagstiftning
(1854), genomdrefvos till stor del genom hans kraftiga
och orädda biträde. Han dog på sin gård Skedom i
Sollefteå d. 5 Juni 1872.
Stringendo, Ital. (af Lat. stringere, sammandraga),
musikt., med tilltagande hastighet.
Stringera (Lat. stringere), sammandraga,
affatta kort. – Adj. stringent,
eftertrycklig, sträng, och strikt, sträng,
noggrann. – Adv. Strikte (Fr. strictement,
Lat. stricte, superl. strictissime), strängt,
noga. Jfr Stringendo och Striktur.
Stringerplåt. Se Balkvägare.
Strinnholm, Anders Magnus, häfdatecknare, föddes d. 25
Nov. 1786 i Umeå socken af Vesterbottens län. Han
aflade studentexamen i Upsala 1808, men måste redan
1810 lemna universitetet på grund af bristande
tillgångar och begaf sig då till Stockholm. I
förening med sin ungdomsvän Z. Haeggström bildade
han der 1813 ett boktryckeribolag, i hvilket han
qvarstod till 1815, dels såsom delegare, dels såsom
biträdande. Med beundransvärd kraft och flit egnade
han sig derefter åt historiska forskningar, ehuru
han samtidigt måste skaffa sig sin utkomst såsom
korrekturläsare och senare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
