Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stropp ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
För öfrigt botas strupkatarren genom stillhet
inom hus i jämn temperatur, undvikande af allt
talande, senapsdeg eller våtvärmande omslag om
halsen och inandning af fläderteångor eller varma
vattenångor. Den kroniska strupkatarren uppstår mest
hos rökare, supare, talare och sångare, eller beror
den på något djupare lidande, i synnerhet lungsot
eller syfilis, och bör alltid behandlas af läkare med
lokala lapispenslingar, starkare inhalationer o. d. –
Om strypsjuka l. krup, se Krup. – Glottisoedem,
vattensvullnad i strupen, uppkommer derigenom att de
mjuka delarna kring stämbanden svullna genom hopadt
blodvatten, så att röstspringan (rima glottidis) nära
tilltäppes och qväfningsanfall uppstå. Sällan står
åkomman i samband med allmän vattusot; merendels
uppstår den till följd af någon inflammation i
strupen, särdeles i broskhinnan (perichondritis)
samt vid syfilis och tuberkulos i strupen. Tecknen
till denna sjukdom, försvårad inandning och
qväfningsanfall, likna mycket dem i strypsjuka,
men då den senare förekommer mest hos barn, träffas
glottisoedemet nästan uteslutande hos fullvuxna. Vid
qväfningsanfall bör genast kräkmedel användas och
läkare tillkallas, hvilken, om skarifikationer i
strupen ej hindra, måste tillgripa strupens öppnande
(tracheotomi) för att rädda lifvet. – Glottiskramp,
spasmus glottidis, laryngospasmus, laryngismus
stridulus, består i en krampaktig spänning och
slutning af stämbanden, förekommande mest hos barn
med engelska sjukan, vatten i hjernan, vid tand-
eller maskretning o. s. v. – Stämbandsförlamningar
finnas af många slag, men upptäckas endast medelst
strupspegeln eller laryngoskopet, som då visar, att
det ena eller båda stämbanden icke röra sig normalt
vid andning, talande, sjungande o. s. v. De yttre
tecknen äro kronisk heshet eller mållöshet utan katarr
eller sår i strupen. Orsakerna äro mångahanda, men
nästan alltid i första rummet angripande någon af de
nerver, som styra struphufvudets muskler. – Tuberkler
i strupen eller struplungsot, phtisis laryngis. Sällan
i början, oftast mot slutet af lungsot uppträda
sårnader i strupen mest af tuberkulös natur och gifva
anledning till s. k. struplungsot. Dessa sårnader
upptäckas bäst med laryngoskopet, men gifva sig
tillkänna äfven genom heshet ända till fullständig
mållöshet, kittling och smärta i strupen, ständig
retning till hosta, dag och natt, med upphostning
af blodstrimmigt var, blandadt med raka, elastiska
trådar, försvårad och smärtsam sväljning. Läkning
och ärrbildning af sådana sår äro ytterst sällsynta;
struplungsoten utgör vanligen den sista akten i det
sorgliga lungsotsdramat. Morfininhalationer kunna
minska smärtor och hostretning. – Kräfta i
strupen förekommer mest som s. k. epitelialkräfta,
numera ryktbar derigenom att den tyske kejsar
Fredrik 1888 afled i denna sjukdom. Den liknar i
början vårtformiga bildningar, papillomer, öfvergår
sedan till sårbildning och sprider sig både ytligt
i slemhinnan och på djupet. I några fall har man
lyckats att borttaga den på operativ väg antingen
genom struphufvudets öppnande
(laryngofissur) eller genom hela
struphufvudets borttagande.
F. B.
Strupsvulst. Se Struma.
Strup-ton, musikt. Se Gutturalton.
Strussenfelt, en från Schlesien härstammande ätt,
adlad 1751.
1. Strussenfelt; Alexander Mikael von, militär,
född i Stockholm d. 16 Okt. 1716, ingick 1733 som
volontär vid fortifikationen, men tjenstgjorde
äfven samtidigt som underofficer vid Helsinge
regemente. Under finska kriget 1741–43 deltog
han i flere befästningsarbeten och rekognosceringar.
År 1745 gick han i fransk tjenst samt bevistade
belägringarna af Oudenaarde, Ostende, Gent,
Antwerpen, Mons m. fl. orter. Återkommen till
fäderneslandet, befordrades han 1747 till kapten vid
fortifikationen och sändes s. å. till Finland för att
biträda vid planerandet af de nya fästningsverken
i Helsingfors och Lovisa. Han utnämndes 1755 till
öfverstelöjtnant, blef sedermera (1772) generalmajor,
var 1769–73 generalqvartermästare och direktör för
fortifikationen samt upphöjdes 1751 i adligt stånd.
Död å Rösjöholm i Skåne d. 28 Mars 1797. S. var i
sitt fack särdeles framstående samt skref flere
afhandlingar, bl. a. en Om fästningars nytta och
bruk samt byggnadssätt (1779, i Vet.-akad:s handl.).
Han blef led. af Vet.-akad. 1766.
2. Strussenfelt, Ulrika Sofia von,
romanförfattarinna, den föregåendes sondotter,
född d. 9 Maj 1801 på Hilleshög i Skåne, flyttade
som barn med sina morföräldrar till Hofgården
nära Vadstena, vistades 1831–59 i Grenna, der hon
från 1834 hade en liten skola, och bosatte sig
derefter i Stockholm. Död d. 16 Jan. 1873. Af
sin yngre systers (se S. 3) literära framgångar
sporrad att sjelf försöka sig som författarinna,
skref hon under psevdonymerna Philaletes, Pilgrimen
m. fl. åtskilliga af en varm religiositet genomandade
romaner och noveller: Ett presthus på landet
(1842), Informatorn och aristokraten (1845),
Meningsstriderna (1846), Sveriges förste
romanförfattare (1853), Pehr Brahe den
yngre (1856–57), Vigtskålarne (1858), Magnus
Stenbock (1859), Salems prestgård (1864) m. fl.
Under sina senare lefnadsår skref hon äfven en
mängd sedelärande berättelser och andaktsböcker
för barn och ungdom.
3. Strussenfelt, Konstantia Karolina Amalia
von, romanförfattarinna, den föregåendes syster,
föddes på Arric i Skåne d. 16 Maj 1803, var
under flere år lärarinna i familjer och dog i
Motala d. 24 Mars 1847. Efter att från 1828 hafva
lemnat små poetiska bidrag till Boyes »Konst- och
nyhetsmagazin» skref hon under den länge hemlighållna
psevdonymen Fröken R*** flere till större delen
historiska romaner och noveller. Bland dessa må
nämnas: Constance Soligny eller kärlek och försakelse
(2 del., 1829), Georg och Maria (s. å.), Alarik
eller vikingarne (1830), Flygtingarna från Vadstena
(s. å.), Henrik och Hilma (s. å.), Sigfrid Thuresson
Ryning (2 del., 1831), Andelunden vid Kassin (1832),
Amenaïde Sainville eller det förhastade klosterlöftet
(1837) och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
