- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 15. Socker - Tengström /
773-774

(1891) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Strutbräken ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Stråkchör. Se Chor, musikt.

Stråkcittra, musikt. Se Cittra 1.

Stråke (Ital. arco, Fr. archet, Eng. fiddlestick,
T. bogen), en smal staf af hårdt trä, mellan hvars
ändar – den ena nedböjd, den andra försedd med en
kloss (»frosch») – äro spända tagelstrån, hvilka
strykas mot strängarna på stråkinstrument. Medelst en
skruf vid froschen kan spänningen ökas eller minskas.
A. L.

Stråkharts. Se Kolofonium.

Stråkinstrument, gemensamt namn på alla instrument,
som spelas med stråke, och särskildt på de moderna
fiolartade instrumenten: violin, altviol, violoncell
och kontrabas. Angående deras härkomst råda två
gissningar, hvaraf den ena pekar på norra Europa,
den andra på Orienten. Den senare framhåller, att
islamitiska folk ega ett stråkinstrument, benämndt
»rebab», hvilket utan tvifvel har något gemensamt
med den europeiska »rebec» och med anledning deraf
tros hafva inkommit i Europa med araberna. Den
andra gissningen invänder, att rebab ej omtalas af
arabiska skriftställare före 14:de årh., men att
afbildningar af stråkinstrument i Europa finnas
redan från 9:de årh., hvadan rebec i stället skulle
kommit till araberna från européerna. Antagligast
är emellertid, att stråkinstrument uppfunnits på
flere ställen, oberoende af hvarandra. Ravanastron
lär vara ett urgammalt indiskt instrument af detta
slag. I Europa spelades monokorden redan under
medeltiden någon gång med stråke och gaf då närmast
upphof åt den s. k. tromba marina (marintrumpet,
»trummscheidt»). Den keltiska crwth var i början
ingenting annat än den romerska lyran, men upptog
småningom från monokorden stråke, gripbräde och
stall. Hos rebec äro sista resterna af lyran, de
båda hornen med deras tvärslå, försvunna. Rebec
hör till den af Kuhlmann såsom en tidigare
formation uppställda »giga-typen», med lutformig
kropp utan »sarg» (särskildt mellanstycke mellan
instrumentets båda bottnar), till skilnad från den
senare »fidel-typen», med sarg och insvängda sidor,
till hvilka höra, utom den egentliga fidel, de båda
oegentligare arterna organistrum (se Lira) och den
särskildt i Sverige omtyckta nyckelharpan, bägge med
tangenter och ständigt medklingande brumsträngar,
den förra dessutom försedd med ett roterande hjul
i st. f. stråke. Viola är för Rühlmann en högre
utveckling af fidel, genom sargens tredelning samt
förbättring af stall och stråke. Ljudhålen öfvergå
småningom från cirkel- eller halfmånform till den
moderna f-formen och få sin plats på ömse sidor
om stallet. Slutligen framträder den nyaste typen
fullfärdig, först (i 16:de årh.) i den minsta arten,
violin, sedan i de större arterna, då viola da braccio
öfvergår till altviol, viola da gamba till violoncell
och violone till kontrabas (se Violin). A. L.

Stråkqvartett kallas dels en ensemble af två violiner,
en altviol och en violoncell, dels en komposition
för dessa instrument. Tillägges en alt eller en cello
eller en kontrabas,
uppstår en stråkqvintett; tilläggas två af dessa
instrument en stråksextett o. s. v. A. L.

Strålande materia, fys. Drifves luftförtunningen i
ett Geisslers rör (se Galvanisk gnista) så långt, att
luftens spänstighet nedgår till 2 mm. och derunder,
utbreder sig under den elektriska strömmens genomgång
den negativa polens lavendelfärgade strålkrans mer
och mer och fyller hela röret, hvarjämte dess ljus
uppväcker en liflig fluorescens (se d. o.), der det
träffar glaset. Det märkvärdigaste härvid är dock,
att den elektriska gnistans ljus, som i vanliga fall
följer rörets böjningar, då luften är mycket tunn,
fortplantar sig rätlinigt, så att ogenomskinliga
kroppar, ställda i dess väg, kasta skarpa skuggor
den motsvarande glasväggen. Mycket förtunnad luft har
derför gifvits namnet strålande materia, och hafva
Hittorf, Crookes, Gintl, Putuj m. fl. anställt
omfattande försök med densamma, men ännu ej lyckats
gifva en fullt tillfredsställande förklaring för
ofvannämnda fenomen. A.. Bi-n.

Strålande värme. Se Värme.

Strålblende. Se Zinkblende.

Strålbrytning, atmosferisk. Se Refraktion.

Stråldjur, Radiata, zool. Med namnet stråldjur
betecknades länge efter Cuviers föredöme den stora
grupp af lägre djur, som utmärker sig derigenom att
organen äro strålformigt anordnade kring en mer eller
mindre förlängd axel. År 1848 visade dock R. Leuckart,
att de under denna benämning sammanförda
djurformerna tydligen tillhöra två genealogiskt skilda
typer, nämligen tagghudingar och kavitetsdjur (se
dessa ord). L-e.

Stråle, fys., smal väg, hvarpå en rörelse tänkes
försiggå, t. ex. ljusstråle, värmestråle, kemisk
stråle och vätskestråle (vattenstråle).

Stråle, urgammal adlig ätt från Silbodal i Värmland,
delad i tvänne grenar, S. af Ekna, introducerad 1625,
och S. af Sjöared, introducerad 1634.

1. Stråle af Ekna, Olof Andersson, krigare, född
1578, nämnes 1599 som befallningsman på Kronoberg
och öfver dess län, afgick
1600 som legat till romerska kejsaren och var
1601 ståthållare i Dorpt. Efter att 1610 hafva
utfört en diplomatisk beskickning till Frankrike
förordnades han 1611 till öfverståthållare
på Elfsborg. I Maj 1612 inneslöts denna ytterst
vigtiga fästning af danskarna, och ehuru S. med
stor tapperhet tillbakaslog några stormningar,
måste han efter tretton dagar kapitulera. Vid
underrättelsen derom lät Gustaf Adolf fängsla
S., menande att denne svikit sin pligt, men inom
kort upphäfde konungen sin dom och utnämnde honom
1614 till vice president i Svea hofrätt. År 1619
ställdes dock S. å nyo till ansvar och dömdes att
betala 4,000 rdr att fördelas mellan Upsala och
Vesterås domkyrkor. Död 1648.

2. Stråle af Ekna, Nils Vilhelm, ämbetsman,
född i Stockholm d. 16 April 1787, aflade 1803
hofrättsexamen i Upsala, blef 1810 registrator
och arkivarie i riksgäldskontoret äfvensom
protokollssekreterare i Nedre

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 18:33:39 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfao/0393.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free