Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Studer ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon måste krypa i stoftet för den styfva modern,
»kung Märta», innan denna lät försona sig.
Med Svante Stures sonson, grefve Svante Mauritsson,
utdog ätten på svärdsidan år 1616.
C) Äfven andra slägter än de två ofvannämnda hafva
burit Sturenamnet. Till en hörde den förut omtalade
riddar Sven Sture och hans fader riddar Nils,
hvilkas vapen dock utvisar en nedåt riktad spets;
till en annan hör den på Lidhult i Småland i början
af 1400-talet boende riddar Magnus Sture, hvars vapen,
tjurhufvudet, erinrar om namnet. Om åter
Värmlandslaginannen Gustaf Tunnason, riksråd 1328–60 med tre
sjöblad i skölden, såsom ej osannolikt är, hört till
äldre Stureslägten, kan ej af handlingarna utredas.
C. A.
Sturefors, gods i Vists socken och Hanekinds
härad af Östergötlands län med underlydande i
Vists, Landeryds, Svinstads, Grebo, Törnevalla,
Kappestads, S:t Lars, Kingarums, Vårdnäs, Kettilstads
och Tjärstads socknar, beläget på en udde i sjön
Erlången vid Stångåns utlopp. Det hette förr Forssa
eller Kabbafors och nämnes först år 1333. Riksrådet
Ture Nilsson (Bielke), halshuggen i Linköping 1600,
uppförde der en tre våningar hög stenbyggnad
i slottsstil. Egendomen kallades då Turefors,
efter honom, men fick namnet S. efter hans enka,
grefvinnan Margareta Sture (f. 1547, d. 1617). Godset
gick genom arf till flere adliga slägter och köptes
derefter af öfverstemarskalken grefve K. Piper,
hvars enka Kristina Törnflycht 1747 gjorde det
till fideikommiss för sin dotterson, sedermera
riksrådet grefve N. A. Bielke. Nu innehafves godset
af den sistnämndes sonsons son, f. d. ryttmästaren
grefve Ture Bielke. S. bebyggdes 1704 med ett
slott efter Nikodemus Tessin d. y:s ritning. Det
är tre våningar högt, med två vidhängande
envåningsflyglar, samt omgifves af en storartad
park och trädgård med växthus. Fideikommisset
utgöres af 49 5/8 förmedlade mtl, taxerade 1887
till 1,343,440 kr. Vid S. finnas manufakturverk
med knipphammare, såg, mjölqvarn, tegelbruk
och kalkugn samt vid det underlydande Slättefors
mjölqvarn och såg. Arealen är 7,827 har, deraf
inrösningsjord 2,802 samt afrösningsjord 5,024 har.
B. S.
Sturekrönikorna. Under detta namn sammanfattas de
rimmade fortsättningar af den s. k. (Nya eller)
Karlskrönikan (se d. o.), hvilka omfatta Sveriges
historia 1452–1520. Liksom de i sakrikedom äro sin
förebild vida underlägsna (Karlskrönikans författare
har tydligen med Karl Knutssons goda minne haft fri
tillgång till alla officiella källor), så utmärkas
de äfven af en fortgående försämring i stilistiskt
hänseende. Hatet mot Danmark och den starka medkänslan
för alla, som kämpade för den fosterländska saken,
äro dock ett för dem alla gemensamt drag. De äro
af G. E. Klemming utgifna i hans kritiska upplaga
af »Svenska medeltidens rimkrönikor» (3:dje del.,
1867–68).
Sturekrönikorna indelas vanligen i 4 partier: 1)
1452–70, 2) 1471–87, 3) 1488–96 och 4) 1452–1520. Det
synes dock högst sannolikt,
att de två första, eller tiden 1452–87, äro
författade af samma person, hvilken tydligen varit med
händelserna samtida och säkerligen haft sin bostad i
Stockholm, alldenstund han ofta som ögonvittne och
alltid vidlyftigt skildrat de händelser, som timat
i hufvudstaden eller i dess närhet. Genomträngd af
den starka fosterländska stämning, som efter segern
på Brunkeberg gjort sig gällande, och intagen af
personlig beundran för Sten Sture d. ä., har han tagit
till pennan för att fortsätta Karlskrönikan. Troligen
är arbetet skrifvet kring år 1487.
Den andra fortsättningen, 1488–96, är egentligen blott
en skildring af tilldragelserna under åren 1495 och
1496. Den är tydligen skrifven sistnämnda år och äfven
den af en i Stockholm bosatt person. Att författaren
dock ej varit samme man, som skrifvit det föregående
stycket, är troligt nog, dels att döma af stilen,
dels deraf att hans känslor för Sten Sture d. ä. äro
vida ljummare.
Den tredje fortsättningen, 1452–1520, skiljer
sig från de två föregående redan genom sin form,
i det den indelas efter regenternas styrelsetid och
låter dessa sjelfva förtälja sina öden, i likhet med
hvad som sker i lilla rimkrönikan. Författaren har
tydligen ej haft för afsigt att gifva en likformig
framställning af den tid han skildrar, utan har nöjt
sig med de uppgifter, som närmast stått honom till
buds, och dertill lagt hvad han sjelf bevittnat. Deraf
förklaras vidlyftigheten i vissa partier, torftigheten
eller rent af tystnaden i andra. Det märkliga i detta
arbete är dock, att författaren ej synes haft någon
kännedom om de två ofvannämnda fortsättningarna, utan
har öst ur helt andra källor, kanske mest ur muntliga
traditioner, hvilka ej sällan innehållit öfverraskande
och detaljerade uppgifter. Att författaren haft sin
bostad i Östergötland, liksom att han skrifvit sitt
arbete vid den tid det afbrytes (med Sten Sture
den yngres död), synes högst troligt.
Ehuru den rimmade korta krönika öfver Kristian
II, hvilken afslutar samlingen af medeltidens
rimkrönikor, står utan samband med Sturekrönikorna,
må dock här nämnas, att den är skrifven straxt efter
Kristians fall (1523) och att den saknar nästan
allt historiskt innehåll, om den ock är upplysande
för tidens uppfattning af konungens personlighet.
C. A.
Sturkö, socken i Blekinge län, Östra härad. Areal
1,867 har. 1,572 innev. (1889). Annex till Torrum,
Lunds stift, Östra kontrakt; jfr Tjurkö.
Sturlasson. Se Snorre Sturlasson.
Sturla Thordsson, berömd isländsk skald och
historieskrifvare, föddes på Island 1214. Han
tillhörde den namnkunniga Sturlungaättcn, var brorson
till den frejdade häfdatecknaren Snorre Sturlasson
och broder till Olof Thordsson Hvitaskald. Både Olof
och Sturla vistades i ungdomen hos sin farbroder,
och detta förhållande har säkerligen riktat de högt
begåfvade brödernas håg och sinne på skaldskap och
sagoskrifning. S. var en man med fredligt sinnelag,
men kunde icke undgå att blifva invecklad i de häftiga
partistrider, som då rasade på Island.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
