Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Stålglansstaren ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka bryta nya banor och med sitt snilles kraft
förvåna och hänföra. Han är en mild och eftertänksam
genius, som med öppet öga uppfattade det sköna i
naturen och sökte att i dess återgifvande inlägga
den lugna och rena stämning, som bodde inom hans
eget bröst. Framför en tafla af S. står åskådaren ej
slagen af häpnad eller intagen af öfverväldigande
förtjusning; men han erfar ett stilla välbehag,
en fläkt af trefnad och naturlighet, som den rena,
om än något torra färgen och det flitiga utförandet
framkalla kanske lika mycket som den lyckligt funna
synpunkten och den modererade belysningen. Måhända
mest egendomlig är S. i sina månskensstycken, som
utan fråga äro att räkna bland de förnämsta af hans
verk.» Nationalmuseum eger af honom: Sjöstycke i
månsken (1847), Stadsport vid Haarlem, vinterlandskap
(1848), Flodlandskap i Dalarna (1856, nu utgallrad)
samt Italienskt landskap (1860). I statens samlingar
firmas dessutom Småländskt vinterlandskap (1849)
och Italienskt landskap (1865). För öfrigt äro hans
målningar mycket spridda på enskilda händer. S:s
egenhändiga förteckning på alla af honom målade taflor
samt några bref och andra handlingar rörande honom
förvaras i k. biblioteket. -rn.
Städ. 1. En jernmassa, hvars öfre sida (pen) vanligen
är plan och öfverdragen med stål, och som tjenar
smeder och andra handtverkare till underlag vid
metallers bearbetande med hammare. Äfven det underlag,
hvarpå det glödande jernet vid grofsmide bearbetas,
kallas städ. – 2. (Lat. ancus) Anat., det mellersta
af mellanörats tre hörselben.
Städjan, den sydligaste och lägsta af de till Kölen
hörande större fjälltopparna på svenska sidan, är
belägen inom Idre kapellförsamling i Dalarna, omkr. 10
km. ö. n. ö. från kyrkan. Bergets pyramidlika form
med tillplattad topp har tydligen gifvit anledning
till namnet. Toppen är alldeles kal, öfversådd
af rullstenar. De omgifvande dalarna äro djupa
och trånga, med tillflöden till Foskån, en biflod
till Österdal-elfven. Bergets höjd är 1,159 m.
A. G.
Städjebevis, ett vid legoaftals ingående af husbonde
till tjenare lemnadt intyg om orlofssedelns
mottagande och om de tjenaren tillförsäkrade
förmånerna. Se Legohjon.
Städjepenning l. Städsel, den penningsumma, som
vid legoaftal den blifvande husbonden erlägger till
den blifvande tjenaren, för att aftalet skall ega
bindande kraft. Se Arrha, Handpenning och Legohjon.
Städsel. Se Städjepenning.
Stäf (fordom stam), sjöv. Se Akter och Förstäf.
Stäfskena, sjöv., en jern- l. metallskena, hvarmed
båtars stafvar äro beklädda. Dess fortsättning under
kölen kallas kölskena. R. N.
Stäfva, sjöv., detsamma som ligga an (se d. o.). –
Stäfvad kurs, en för afdrift (och ström) icke
rättad kompass-kurs. – Stäfva strömmen betyder
rätteligen, att fartyget går rätt emot strömmen,
men uttrycket användes äfven i betydelsen stoppa
(göra lika stark fart som) l. öfvervinna strömmen.
R. N.
Stäfvie, socken i Malmöhus län, Torna härad. Areal
1,187 har. 659 innev. (1889). S. bildar med Lackalänga
ett regalt pastorat af 2:dra kl., Lunds stift,
Torna kontrakt.
Stäkeborg. Se Stegeborg.
Stäkeholm. Se Stegeholm.
Staket, norra och södra. Se Almare Stäke och
Baggensstäket.
Stäkra, bot., i folkspråket ett namn på en i eller
vid vatten växande ört, hvars förtärande ansågs
vara orsaken till förlamning af bakre extremiteterna
hos hästar. Linné sökte under sina resor med ifver
utreda hvilken ört detta var samt misstänkte först
kärrkaflen (Alopecurus geniculatus L.) och derefter
svaltingen (Alisma plantago L.), som också i vissa
trakter burit namnet stäkra. Under sin vestgötaresa
ansåg han sig dock hafva lärt känna den rätta
stäkran i umbelliferen Oenanthe phellandrium Lam.,
som fortfarande går under namnet stäkra, och hvars
frukter, »stäkrefrön», fructus phellandrii, ännu äro
officinella i Sverige och begagnas i bröstdekokt, i
den oriktiga förmodan att de innehålla en narkotisk,
hoststillande beståndsdel. Emellertid såg Linné
i Skåne, att hästar utan olägenhet förtärde stor
mängd af denna »stäkra», som således befanns vara
oskyldig. Den förlamning hos hästar, för hvilken
örten fått skulden, ansågs nu kunna uppkomma
genom den i stäkrans stjelkar lefvande larven
till en snytbagge, Lixus paraplecticus, hvilken,
inkommen i hästens mage, antogs kunna äta sig igenom
ryggradsbrosken och skada ryggmärgen, hvarigenom
bakdelens förlamning blef förklarlig, och hvilket
skaffade skalbaggen artnamnet paraplecticus, »den,
som orsakar förlamning». Det sannolikaste torde vara,
att den såsom giftväxt allmänt bekanta sprängörten
(Cicuta virosa L.) är den sannskyldiga stäkran.
O. T. S.
Ställhult (se Hult), en större kilformig träpjes,
som användes i en del kanonlavetter å fartyg för
åstadkommande af kanonens elevationsriktning.
J. G. B.
Ställning. 1. Krigsv. Ställning l. position
kallas plats, der trupp uppställes för ett gifvet
ändamål. Man skiljer mellan samlingsställning eller
uppställningsplats för trupper, som skola samlas på
ett ställe för att sätta sig i marsch eller intaga
beredskaps- eller stridsställning, och å hvilken
fordras endast god belägenhet och tillräckligt
utrymme, vidare beredskapsställning, hvilken intages,
då man ännu icke är fullt säker på fiendens afsigter,
utan tillsvidare vill hålla sina trupper i beredskap,
samt af bakom stridslinien varande reserver, innan
dessa komma till användande, och å hvilken ställning
fordras fördelaktigt och skyddadt läge, tillräcklig
utsträckning och goda förbindelser i de riktningar,
i hvilka trupperna kunna komma att framsändas,
samt slutligen stridsställning, oftast kallad endast
ställning, som intages med afsigt att i densamma
upptaga strid, antingen en ren försvarsstrid eller en
försvarsstrid, från hvilken man vid gynsamt tillfälle
ämnar öfvergå till motanfall. I ställningen söker
den vanligen sin fiende moraliskt eller fysiskt underlägsne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
