Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Succus ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i Medelhafvet – en minskning, som förklaras genom
den ideliga afdunstningen under dess nedre lopp utan
motsvarande tillflöde.
Klimatet är tropiskt, med stark värme, men ganska
sundt i de nejder, der ej sumpighet råder. I den mån,
som man aflägsnar sig från det eqvatoriala regnbältet,
aftager nederbörden och regntiden förkortas,
intill dess den i det närmaste upphör vid öcknens
gräns. Växt- och djurverlden är den inom Afrika
vanliga; den senare är synnerligen talrik, dock ej i
så hög grad som längre i söder, och stor fruktbarhet
är rådande, hvilken den tröga befolkningen dock blott
i jämförelsevis ringa utsträckning förstått att göra
sig till godo. Mot norr går landet småningom öfver
i en vattenfattig och föga fruktbar stepp, som i sin
ordning bildar öfvergången till öcknen Sahara.
Det är naturligtvis omöjligt att bilda sig ett något
så när tillförlitligt omdöme om befolkningens storlek;
dock har den någon gång blifvit uppskattad ända till
100 millioner. Till sin vida öfvervägande del består
den af jordbrukande och boskapsskötande negrer
af olika stammar, men från öcknen i norr och öster
hafva äfven nomadiserande berber och araber trängt
in i landet, der furstarna och den herskande klassen
genom sin ljusare hudfärg förråda sin slägtskap med
dem. Negerstammarna fördela sig på sudan-negrernas
och nuba- l. fulah-folkens båda stora afdelningar;
om deras språk, kultur o. d. se Negrer, Negerspråk
och Nuba. Islam har hos dem vunnit stort insteg
och är fullkomligt förherskande i östra delen, men
aftager småningom mot vester och söder, utan att
dock fullständigt försvinna förrän i grannskapet
af Atlantiska hafvet. Landet är deladt i en mängd
stater, af hvilka de största och utan jämförelse
bäst ordnade äro af islamitiskt ursprung. Den mest
betydande af dessa stater är Haussa l. Sokoto
vid mellersta Niger; kring Tsadsjön Bornu i v.,
Bagirmi i s. och Wadai i ö.; samt de fullständigt
muhammedanska, till mahdins rike hörande Dar-Fur
och Kordofan inom Nilbäckenet. Styrelsesättet
är naturligtvis despotiskt och öfvergår hos de rene
negrerna till barbarisk grymhet, såsom det enda medlet
att hålla staterna samman i brist på organisation,
men har dock bragt till stånd en viss grad af ordning,
som tillåter fredliga näringar att trifvas. I det
sydöstliga gränslandet mot Kongo bearbetas metaller,
i synnerhet jern, sedan urminnes tider. En icke
obetydlig karavanhandel drifves dels inom landet, dels
genom öcknen med norra Afrika (före Mahdi-upproret
äfven med Egypten); men den vigtigaste utförselvaran
har af ålder varit slafvar, hvilka fordom i ofantliga
drifter gingo till Guineakusten, men efter slafveriets
upphörande i Amerika mestadels åter uppsökt sina gamla
marknader inom den muhammedanska verlden. Äfven salt
från öcknen är en handelsvara, som föres vidt omkring.
Liksom det öfriga Afrika söder om öcknen har S. först
sent kommit i beröring med de bildade folken. I
forntiden utgjorde öcknen
en oöfverstiglig skiljemur mellan land och folk på
ömse sidor derom. Först kamelens införande i Afrika
banade väg för handeln genom öcknen, men detta kan ej
hafva inträffat förr än under romerska kejsaretiden,
och någon förbindelse mellan Kartago och det inre
Afrika har sannolikt aldrig egt rum. Namnet Niger
förekommer hos Plinius, men synes ej hafva åsyftat
den flod, som nu bär det, utan något af öcknens under
större delen af året uttorkade vattendrag. Under
Neros tid gjordes verkligen försök att framtränga
till det inre Afrika, och hans sändemän uppnådde ett
land vid namn Agizymba, som torde legat i nejden
af Tsadsjön. Först sedan islam blifvit herskande
i norra Afrika kom S. i närmare beröring med den
öfriga verlden, dock gifvetvis endast med de land,
der Muhammeds efterföljare herskade. Undan deras
förtryck hafva en mängd nordafrikanska stammar dragit
sig inåt Sahara och S., hvars svarta befolkning först
då torde börjat uppblandas med ljusare element. Vid
en tid, som ej låter sig närmare bestämmas, sannolikt
omkr. år 1,000, hafva araberna följt dem i spåren
och framträngt till Tsads och Nigers stränder, der de
grundade stora och mäktiga riken, som egde bestånd i
århundraden. Vid öfre Nilen synas de kristna staterna
i Abessinien och Nubien hafva bildat en dam mot islams
framträngande nedåt södern och de stora sjöarna.
För den europeiska forskningen öppnades, landet först
i slutet af förra århundradet. Mungo Park var den
förste hvite man, som (1795) framträngde till Niger, i
hvars vågor han 1805 (l. 1806) vid en ny upptäcktsfärd
fann sin död. I hans spår gingo Clapperton, Denham och
bröderna Lander, som i början af 1830-talet upptäckte
flodens utlopp i Guineaviken. Sedan dess har landets
utforskande mestadels fortsatts af tyskar, bland
hvilka Barth och Overweg, Nachtigall och Rohlfs,
Schweinfurth och Flegel intaga ett högt aktadt
rum bland vår tids upptäcktsresande. I våra dagar,
då Afrikas delning står bland de främsta af tidens
spörsmål, täfla engelsmän och fransmän om landets
besittning. De förre hafva satt sig fast vid Nigers
mynning och derifrån slagit under sig handeln och
sjöfarten på denna flod och Binue. Fransmännen åter
hafva från Senegal framträngt till öfre Niger och
utbredt sitt välde allt längre ned åt denna flod,
från hvars stränder de genom en jernväg till Algeriet
ämna sätta sina besittningar norr och söder om öcknen
i omedelbar förbindelse med hvarandra och på samma
gång öppna en gin och beqväm handelsväg från Europa
till inre Afrika. För att undvika framtida konflikter
hafva England och Frankrike under sommaren 1890
afslutit ett fördrag, som på det sätt begränsar
deras maktområde, att Frankrikes inflytande
utsträckes öfver allt land i vester och norr om
Haussa intill Tsadsjön i öster, medan återstoden
lemnas åt England. – Sedan 1880-talet har med namnet
S. oftast betecknats den till Nilens område hörande
östra delen, der mahdin (se d. o.) störtat Egyptens
på 1820-talet grundade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
