Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sundblad ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken han under tre år vistades i Finland. S. har
hufvudsakligen egnat sig åt den praktiska
byggnadskonsten och särskildt åt införandet af
bättre och tidsenligare byggnader på landet, i
hvilket ämne han utgifvit Landtbruksarkitektur (3
h., 1858–59). Han har omreglerat flere städer
i Sverige och Finland, utfört åtskilliga
badinrättningar, t. ex. Norrtelges och
Lysekils (en del), uppgjort ritningar till
Djurgårdsbron (jämte Chiewitz), Karlstads nya
läroverksbyggnad, Sjömanskapellet i Sundsvall
o. s. v. Under en längre tid var han öfverlärare
i husbyggnadskonst vid slöjdskolan i Stockholm.
-rn.
Sundre, socken i Gotlands län, Södra häradet. Areal
1,682 har. 220 innev. (1889). Annex till Vamlingbo,
Visby stift, Södra kontraktet.
Sundsjö, socken i Jämtlands län, Refsunds
tingslag. Areal 54,233 har. 1,718 innev. (1889). Annex
till Refsund, Hernösands stift, Jämtlands Östra
kontrakt.
Sundsvall, stapelstad i Medelpad, Vesternorrlands
län, belägen vid Selångersåns utlopp i Stadsfjärden af
Bottniska viken, ungefär midt emellan Indalselfvens
och Ljungans mynningar. Stadsplanen, i den trånga
mot hafvet sig vidgande ådalen, är någorlunda
jänm närmast sjön och ån, men vestra delen och
vissa områden af den norra liksom ock den del
på södra sidan, som kallas Stenhammaren, äro
kuperade. Omgifningarna, uppfyllda af skogbevuxna
kullar och bergsträckningar, äro synnerligen
vackra. De tätt bebyggda stränderna åt bägge sidor
äro kantade af landtgårdar och sågverk, fjärdarna
och sunden åtminstone sommartiden lifvade af en
för svenska förhållanden ovanlig mängd af kommande
och gående stora fartyg, så att det hela företer
en tilltalande tafla af rörlighet och rastlös
verksamhet. Staden är f. n. (1891) under nybyggnad
efter den förhärjande eldsvåda, som d. 25 Juni
1888 förstörde hela det blomstrande samhället, med
undantag af några jämförelsevis obetydliga lemningar
i utkanterna. Inom få år torde denna förmögna och
raskt framåtskridande stad äfven i det yttre hafva
bortsopat spåren af förödelsen och sannolikt vunnit
ett mera storstadsmässigt utseende, än den egde
före branden. Stadens område utgör 2,160 har land,
satt till 4,422 mantal, utom den för några år sedan
inköpta ön Tjufholmen i Stadsfjärden. Taxeringsvärdet
utgjordes 1887 af 15,412,500 kr., deraf 1,049,600
kr. för jordbruksfastighet. Innevånarnas antal hade
från 2,440 år 1850 ökats till 6,405 år 1870 och
9,116 år 1880 samt uppgick vid 1890 års slut till
13,315, hvadan innevånareantalet på 40 år mer än
femdubblats. Dessutom finnes inom stadens område
en stor skara främmande arbetare, sysselsatta vid
trävaruaffärerna. S. är medelpunkten för Norrlands
vigtigaste trävarudistrikt, hvadan också stadens
hufvudnäringar äro trävaruhandel och skeppsfart. År
1888 funnos 131 handlande, med 169 biträden och
8,822 kr. bevillning för rörelsen. Vid stadens
förträffliga hamn, som utgöres af Stadsfjärden vester
om Tjufholmen,
ligga sågverken och lastningsplatserna Haeffners
sågverk, Petersvik, Ortviken, Mon och Kubikenborg
samt Vindskärs skeppsvarf. Hamnen anlöptes
nyssnämnda år af 3,946 fartyg om tillsammans
782,267 tons drägtighet, hvaraf omkr. 158,000
tons kommo på de nämnda sågverken. Hamnafgifterna
stego till 98,522 kr. 63 öre, hvaraf dock 11,617
kr. tillföllo egarna af sågverken. Tulluppbörden
1890 var 1,839,313 kr. Stadens egen handelsflotta
utgjordes 1888 af 39 fartyg om 10,667 tons,
deraf 20 ångare om 2,393 tons. På sjömanshuset
voro inskrifna 45 fartygsbefälhafvare och 531
man sjöfolk. Handtverkarna voro till antalet 63,
med 151 arbetare. Fabriksindustrien, hufvudsakligen
omfattande tillverkning af maltdrycker och gjutgods
af metall, sysselsatte 197 arbetare vid 12 fabriker,
med 521,611 kr. tillverkningsvärde. Stadens tillgångar
voro bokförda till 3,455,990 kr., skulderna
till 1,607,742 kr. För hvarje krona bevillning
utdebiterades 4 kr. 30 öre för kommunala behof. Af
kreditanstalter finnas i staden: Sundsvalls enskilda
bank, Sundsvalls handelsbank, Sundsvalls folkbank,
Medelpads folkbank samt en sparbank. Börsförening
finnes. Genom norrländska tvärbanan (Sundsvall–Norge)
står S. i förbindelse med statens jernvägsnät. Af
bildningsanstalter märkas ett högre allmänt
realläroverk, ett läroverk för flickor samt ett
handelsinstitut och en teknisk skola. Politiska
tidningar, som utkomma i S., äro: »Sundsvallsposten»
4 gånger, »Sundsvalls Tidning», »Sundsvalls Nyheter»
och »Norrlänningen» hvardera 3 gånger i veckan. I
kyrkligt afseende utgör staden ett regalt pastorat af
3:dje klassen. Till riksdagens Andra kammare väljer
den en representant.
S. anlades på Gustaf II Adolfs tid, hufvudsakligen
genom dit från den omgifvande landsbygden flyttade
smeder, emedan planen var att upprätta ett
gevärsfaktori, ett stycke s. v. om den nuvarande
platsen, på gården Köpstadens område. Sedan faktoriet
förlagts till Söderhamn, flyttades staden 1649 och
1650 till dess nuvarande, för sjöfarten bättre
belägna plats, men förblef länge obetydlig. Den
härjades af ryssarna 1720 och 1721, var säte för
länsstyrelsen öfver Vesternorrlands län 1762–78,
erhöll 1765 gemensam stapel med Hernösand och egen
stapelstadsrätt 1812. Först
1849 stensattes stadens gator, och ungefär samtidigt
började en hastig utveckling, som i vårt land står
utan motsvarighet. A. G.
Sundt, Eilert Lund, norsk filantrop och prest, född i
Farsund d. 8 Aug. 1817, blef student 1835 och teologie
kandidat 1846. Till
1850 lefde han som lärare i Kristiania och var
1849–50 universitetsstipendiat i kyrkohistoria, men
från 1851 hade han ett anslag ur statskassan för
att undersöka de lägre samhällsklassernas vilkor.
Redan tidigt hade hans uppmärksamhet vändt sig till
de kringströfvande tattarna, och resultatet af de
undersökningar han anställde om dessas förhållanden
nedlades i hans mest kända verk, Beretning om
fante- eller landstrygerfolket i Norge (1850).
En fortsättning utkom 1859 med tillägg 1862, 1863
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
